Tålamod

Bra tider händer den med gott tålamod

När man försöker förändra sitt liv så kommer man nog märka att vägen ofta inte är raka spåret mot den förändring man vill, utan vägen kan vara extremt oförutsägbar och det kan vara svårt att veta vilken riktning man ska ta. Lätt är det att ge upp den väg man valt att ta när livet bjuder på utmaningar och plötsligt väljer man en ny riktning, så man får aldrig riktigt en ärlig chans att testa något nytt. Man bestämmer sig ena dagen att man ska börja träna och det går bra kanske en vecka, sedan slarvar man en dag och plötsligt är man tillbaka på samma sätt som man levde innan. Det lättaste som finns i livet tycks ibland att ge upp och göra det man är mest bekant vid. Vilken frustration, man ser andra lever och tar vara på sina liv medans man själv tycks vara bäst på att lata sig. Man vill så gärna också förändra sitt liv, men vad är det som håller en tillbaka?

Det är lätt att få nya drömmar och mål i livet men det som ofta tycks hålla tillbaka en råkar vara just sitt tålamod. Man är inte redo att gå igenom den process som det krävs att verkligen göra en förändring.

Det kommer tider då man verkligen testas där man kan välja att lägga sig ned och tycka synd om sig själv, eller se det som en chans att utvecklas som människa och i sitt inre veta att tålamod är det som behövs. Tålamod att det kommer att bli bra om man fortsätter. Ja, man kan ha väldigt dåliga tider, men guld är att djupt inom sig själv känna till det signifikanta att ha ett gott tålamod. Att inte bara intellektuellt förstå, men även i sitt hjärta veta "all you need is just a little patiance".

Den som väljer att börja vattna fröet "tålamod" inom sig har goda tider att vänta. Den som är redo att hedra processen, att hedra själva görandet som för en framåt i livet och trots motgångar fortsätta. Detta vet man ju innerst inne, att om man bara gör de rätta sakerna så kommer saker och ting att hända, men ändå så väljer man ju att trycka på snooz knappen på morgonen, beställa pizza och somna sent med mobilen bredvid sig i sängen.

Sen så förstås handlar det inte bara om att ha ett gott tålamod när man försöker skapa nya rutiner i livet eller jaga sina drömmar. Tålamod tycks behövas hela tiden, även just nu. Hela tiden tycks man vilja ha det så enkelt i livet som möjligt, att göra det man är van vid, att göra det man är bekväm vid. Även när man sitter och pratar med en människa så kan ett fantastiskt tålamod behövas ifall man eftersträvar ett meningsfullt samtal. Så lätt det är att inte lyssna på den människa man har framför sig och fundera på vad man själv vill säga. Så lätt det är att bli stressad på att personen framför sig ska prata klart så att man ska få säga sina saker. Är det möjligt att börja slappna av, släppa på taget, veta att man kommer kunna säga säga saker och istället fokusera sin uppmärksamhet på att lyssna på sin medmänniska? Behövs det sägas hur mycket mer värdefullt det är att lyssna mer och prata mindre? Jag kanske är fel person att skriva om just det för jag kan vara duktig på att börja babbla, men jag vet att när jag kommer på mig själv så är jag alltid glad.

Det finns helt enkelt många aspekter i livet där ordet tålamod kan börja förändra kvalitén i ens liv. I slutändan handlar det inte bara om att tålamod ska vara något man blir duktig på att ha, men att tålamod blir en kvalité i ens liv.

Tålamod är en dygd
På wiki står det att tålamod är att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Ett exempel på ifall ens tålamod kanske inte är så bra är ifall man står och väntar på en buss i 20 minuter, men i väntan på bussen upplevs stress så att man istället väljer att stirra in i en skärm för att slippa uppleva stressen. Har man ett gott tålamod så är man däremot bra på att utstå att vänta, så att stå i 20 minuterna kan göras utan att uppleva massor av stress. Ordet "utstå" indikerar dock på att man menar att tålamod innebär att man gör något man inte vill, men klarar att göra det ändå. Att öva upp det i livet lär vara ytterst fundamentalt, för ifall man vill skapa ett liv som man själv vill ha så lär man behöva ett ytterst ypperligt tålamod för att gå igenom den process det innebär att bryta gamla vanor och utforska nytt. Samt även kunna möta och gå igenom obehag, stress, smärta, lidande och livets alla bekymmer utan att hitta flyktvägar för att slippa det. Tålamod, tålamod, tålamod. Känns det inte som att man nästan behöver det till allt i livet? Du kanske avskyr att diska så du stressar igenom disken så snabbt som möjligt så att du kan få sätta dig vid TV soffan och se på dina serier. Eller så har du skrivit ett sms till någon du är intresserad av och hoppas att personen ska skriva tillbaka så snabbt som möjligt, men på grund av din otålighet så råkar du skriva igen i desperation trots att du vet att det inte har gett så bra resultat när du har gjort det. Du vill dölja din desperation och försöker spela ett spel som visar att du är "chill", men på grund av ett dåligt tålamod blir det nästan outhärdligt att vänta så det blir ändå att du gör om samma misstag. Det känns som många av oss går igenom detta fenomen.

Har man ett gott tålamod så tycks saker och ting i livet helt enkelt bara gå mycket bättre. Jag skulle dock också vilja se tålamod på ett annat sätt som gör att man faktiskt slipper att "utså", utan snarare att se tålamod som en sorts kvalité i livet som kan blomma fram i en. Något som alltså kan bli en del av den du är. Det innebär att tålamod kan bli en sorts visdom som gör att väntan ibland inte behöver uppleva som en stress, men snarare något simpelt. Låt säga du grubblar över något som du verkligen tyckte var pinsamt där tankarna spinner omkring med olika historier att livet nästan är kört och att folk kommer aldrig att glömma det. Känner du igen känslan av att ha gjort något riktigt pinsamt som alla andra känner till och du vet att dem pratar om det och sprider det runt? Hur kan tålamod hjälpa en här kan man undra. Ja man behöver ett gott tålamod för att lyckas utstå den hemska period man är med om, men jag skulle vilja ställa frågan, vad är det man ska utstå? Sina historier i huvudet? Dem är egentligen inte sanna, så varför försöka utstå? 

Det är här visdomsord som "Vad gör det här om 100 år"? kommer på sin plats. Kanske har du varit med om någon gång i livet där en lugn och optimistisk människa sagt dessa ord till dig när du känt dig som mest nere på grund av något pinsamt du har gjort, och där du känt att dessa ord har fått dig att kunna pusta ut och släppa på taget. Det är det tålamod jag tänker skriva om, att inse att ingenting varar för evigt, vad du än har gjort. Folk kommer att glömma. Ifall folk inte glömmer så är det på grund av att du ältar, men den dag accepterar dina misstag så kan ändå inte folk använda det emot dig. Det är mänskligt att fela så ha tålamod, allting kommer att lösa sig. Det jag försöker säga är att det tålamod jag skriver om handlar om att kunna släppa på taget, slappna av, och fortsätta sitt liv utan att fastna i olika draman och tro det kommer vara för alltid. För ingenting varar för alltid. Ingenting varar ens för en dag, eller en timme. Det är det mänskliga sinnet som klamrar fast vid historier, och det tillfället som man släpper på taget så existerar det inte, det kom och det gick. Lättare sagt än gjort.  

Så dels kan det behövas ett gott tålamod i livet att lyckas utstå något som är utmanande, och kunna göra det med ett lugn. Men det ypperligaste är när tålamodet får mer som en dygd. Kanske pratar du med en person där han/hon pratar ständigt, och du rör på dina fötter i stress på att personen ska prata klart så att du kan få säga dina saker. Då behövs ett gott tålamod så att man lyckas sitta kvar lugn utan att visa att man är stressad att få prata själv. Men hur värdefullt är det egentligen? Tänk om det skulle vara möjligt att slippa utså den stressen och istället kanske istället lyssna? Varför ens samtala ifall det är stressigt att samtala? Varför försöka utstå när det borde vara trevligt? Det är intressant hur bra tålamod man kan behöva för att samtala med andra och faktiskt lyssna genuint, utan att känna ett behov av att få säga sitt. Ibland kan man behöva släppa på taget, att inse djupt inom sig att sin egna tid kommer och på så vis kunna hantera nuet på ett mera kvalitativt sätt. Om man vet att ens tid kommer, varför försöka utstå när man kan ta det med ro?

Det signifikanta i att vänta
Ofta har man inget val än att vänta, så varför inte istället luta sig tillbaka och acceptera väntan som om det vore okay. När man tänker efter så kan man kanske man inte kalla det för tålamod längre, för tålamod indikerar som sagt att man uthärdar något. Om man gör något man uppskattar, behöver man då ett tålamod? En person som lutar sig tillbaka med ett leende när han måste vänta 10 timmar på ett tag, har den personen ett tålamod av guld ifall det inte ens är det minsta krävande att vänta? Eller så kan man kanske också säga att personen har bemästrat konsten kring tålamod. 

Lyssnade på Yogin Sadghuru när han pratade om tålamod och han hade intressant nog valt ordet "att vänta". Om man tänker efter så innebär väntan inte nödvändigt att det ska vara något utmanande som man behöver utstå. Det är på detta sätt jag vill se på tålamod, vilket också innebär konsten att simpelt vänta. Sadghuru menade att vänta kan bli en kvalité i livet för att man inser att man kan ju faktiskt ofta inget annat göra än att vänta. Jorden kommer inte snurra snabbare runt solen och inte heller kommer jorden spinna snabbare så dagarna går snabbare. Bussen kommer inte snabbare ifall man stressar, en annan person kommer inte svara snabbare för att man stressar. Ifall man diskar väldigt snabbt kanske man tjänar några minut, men hur många minuter stirrar man ändå inte i skärmar ifall det är det man längtar till? Duger inte 6 timmar per dag? Inte heller kommer ens utveckling i träning att gå snabbare ifall man stressar, eller när när man arbetar. När man tänker efter, har stressen egentligen något signifikant syfte när det handlar om liknande situationer i livet? Verkar det inte snarare som att det egentligen är tvärtom? Ifall man räknar ned minuterna när det är en timme kvar, känns inte det som kanske 10x längre tid än när man har kul? Om man verkligen har kul, existerar ens tiden då i ens perspektiv, om man alltså är ett med det man gör?

Vad som än händer så kommer man inte komma ifrån att man behöver vänta i livet. Därför sår jag frö kring detta så att det kanske kan få börja gro inom dig i livet. Hur ska man kunna skapa en helt ny rutin i livet ifall man inte har det fantastiska tålamod som det kan krävas för att fortsätta vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, trots tider i livet när allt och alla tycks vara emot en och där man bara vill ge upp. Att även när det känns som värst i livet så kanske ordet tålamod får dyka upp så att du kan få sucka ut, släppa på taget och inse att ingenting varar ändå för evigt. Att släppa på taget och veta att din tid kommer, för du vet att det kommer hända bra grejer för den som har ett gott tålamod. 

Hedra görandet och processen
Med ett gott tålamod blir det lättare att bli handlingskraftig och göra det man faktiskt vill göra. Att börja skapa en ny rutin och klara av att ta sig igenom den första ytterst viktiga perioden där man så lätt ger upp efter bara några gånger. Sen också ifall man skulle lyckas ta sig igenom första perioden där man lyckats skapa en ny rutin, så kan en svacka lätt få en att ge upp. Man kanske inte fick resultat tillräckligt snabbt så man slutar och bekantar sig med stället där man kanske trivs bäst, exempelvis tv soffan. Nej, jag skulle inte skriva om ordet tålamod om det inte vore hur värdefullt det är att ha tålamod i sitt liv så att man inte ständigt faller tillbaka till gamla livsmönster.

I slutändan handlar det kanske om att helhjärtat börjar hedra görandet och se det hela som en process. Att sluta vänta på resultat och istället fokusera på själva görandet. Vad mer kan man egentligen göra? Alla ens hopp och drömmar man tänker kommer ändå inte föra en snabbare mot sina mål, så varför inte se det hela som en process där man kanske rentav börjar gilla eller älska det man gör, sedan bara vänta på tills frukterna kan få skördas. Ungefär som en florist som sår ett frö i jorden och vill att det ska bli en blomma, så handlar allt om vad man faktiskt gör och sedan bara ha tålamod. Att hedra processen att få ett frö till en blomma innebär att ge fröet vatten, jord, näring och solljus med omsorg, sedan är det bara att vänta, vänta och vänta. Vad mer kan man göra än att luta sig tillbaka och bara låta processen ske helt av sig självt ifall man är handlingskraftig och hedrar görandet? Det är här ett ytterst bra tålamod kommer till sin plats, att sluta längta efter resultaten och simpelt vänta och veta att man kan ändå inte stressa fram processen. För man vet att bra tider kommer att hända för den som har ett gott tålamod.

Frågan är förstås ifall man är redo för den processen, för man vill ha resultat här och nu. I livet vill man ha blomman, inte behöva göra det som krävs för att få fröet att blomma. Hur ofta känns det inte som att man står still i livet och stampar på samma ställe och tänker att ingenting händer? Låt oss ta ett djupt andetag, luta oss bakåt, och börja se livet långsiktigt, att saker och ting kommer att falla på plats ifall man tar ansvar över det som sker här och nu. Man kan ändå inte snabba på tiden som sagt, men man har alltid möjlighet att vara kanske lite mera handlingskraftig så att de resultat man längtar efter faktiskt ska bli en verklighet. 

Men tålamod kommer troligtvis för det mesta handla om att utstå sådant man inte vill göra. Ofta vill man kanske ta fram mobilen direkt vid minsta tristess, eller börja röra på kroppen, eller dylikt. Från barnsben så har man fått lära sig livet handlar om "att göra", dvs man ska bli något. Lyckan finns inte "här", men istället "där borta". Så man kan inte vara kvar här och nu, man behöver alltid bort. Detta exempel har jag lånat från Yogin Sadghuru när han pratade om maskulin och feminin energi. Maskulin energi är alltså det som får en människa att vilja handla, agera, tävla och erövra. Feminin energi är det motsatta, det får en att uppleva att lyckan finns just "här", och därmed är en människa omfamnande, accepterande, "bara vara". Ja det går nog att gissa fram att den kultur vi lever i är i den maskulina energins anda, vi ska förstås bli något. Har du märkt att det är svårt att vara stilla någonstans och inte göra någonting alls utan att det känns stressigt att du måste vara någon annanstans? Ibland är det nästan som att vi ständigt är på språng, från ena aktiviteten till den andra, från ena serien till nästa och så vidare. När stannar vi egentligen upp egentligen och känner att det är okay att bara vara här och nu för en liten stund, utan en inre stress att man borde göra något viktigare?

Tålamod är alltså ingen kvalité som lär finnas i våra liv, och det är mycket som kan komma att krävas innan tålamod blir en del av livet. Eller så behöver det inte alls krävas mycket, vem vet. Texten jag skriver handlar till stor del om att beskriva tålamod att saker och ting kommer att falla på plats när tiden är kommen. Att trots livets utmaningar acceptera där man är för stunden och kanske på något sätt ändå kan luta sig tillbaka och ha ett tålamod inom sig att ingenting varar för evigt. Ifall man tar ansvar "idag" för sitt liv och försöker göra det som krävs så kan man inget annat än att vänta och lita på att saker och ting kommer att lösa sig tillslut, för vad mer kan man göra egentligen? Vad är det man jagar efter hela tiden? Varför kan man exempelvis inte ligga i sängen mitt på ljusa dagen utan att känna att livet försvinner ifrån en medans andra gör nytta i sina liv? När ska man få ro att bara vara och ta saker och ting med ro?

Glid med strömmen, kämpa inte emot
Istället för att kämpa, kämpa, kämpa och utstå. Må oss hitta ett sätt att också finna en ro i bakgrunden. Ja man kommer att behöva kämpa, kämpa, och kämpa ännu mera livet, och ha ett fantastiskt disciplin och tålamod för att fortsätta med sina drömmar och mål. Det är bra att lyckas utstå tiden och exempelvis skapa en ny rutin, men förr eller senare behöver man lägga detta åt sidan och låta en ny kvalité blommas fram i livet, för stora utmaningar kommer att komma på vägen förr eller senare och som kan helt och hållet få en att köra av vägen när det gäller sina planer. Det är då en djupare förståelse av tålamod är bra att ha i sitt liv, och att inse att det är faktiskt meningen att vi ska ramla av motorcykeln ibland för att sedan sätta oss sig på igen. Och med tiden bli bättre och bättre på att falla av och sätta oss på. Livet har massor, massor, massor med utmaningar framöver att bjuda oss på, den stora frågan är hur vi hanterar dessa utmaningar. Kämpa emot eller glida med strömmen? Varför kämpa emot det som händer, när man kan acceptera och simpelt bara vänta? Med tålamod blir det lättare att acceptera utmaningar som sker i livet, för utmaningar definierar inte ens liv, dem kommer och går. Faktiskt så är utmaningar bra för en, eller rent av fantastiskt för en för det får en att bli mera medveten och man får möjligheten att växa som människa. Så finns det någon anledning egentligen att inte acceptera sina utmaningar, för inte nog att man inte kan undvika utmaningar, men dem kan rentav vara de viktigaste hörnstenarna i sitt liv. Att kämpa emot det som är tar en stor energi av en själv, man säger "detta borde inte hända mig" och man kan rentav tillslut behöva lägga sig i soffan för att man har ingen ork med något. Att simma emot en ström tar mycket energi och man kommer absolut ingen vart. Så varför inte släppa på taget och låta existensen få göra sitt, ta ett djupt andetag och inse att detta tillfälle kommer inte att vara för evigt. Vid utmanande tider, säg exempelvis "Jag kommer att ta mig igenom denna tid, jag behöver bara ha tålamod. Bättre tider kommer, frukterna kommer få skördas förr eller senare".

Jakten efter bekvämlighet
Som människa tycks det vara lömskt lätt att vilja ha bekvämlighet och ständigt tycks man ibland omedvetet jaga just bekvämlighet. Något som våra förfäder upplevde som en liten klackspark kan idag för många upplevas som en stor utmaning, eller kanske rent av något omöjligt. Att bara cykla någonstans 5-15 minuter kan kanske upplevas som en enda stor utmaning eftersom man kanske är van att köra bil överallt. Det är nästan som att människan strävar efter att allt ska vara så enkelt som möjligt, kanske vill människan helst ens behöva slippa stiga upp från sina sängar, som i den animerade filmen "Wallie" där människorna åker omkring i sängar i rymden. Den stora frågan är, söker vi människor efter det absolut mest enkla sättet att leva? Där en ny lyx första tiden upplevs som något bekvämt och skönt, men efter inte en så lång tid är det något normalt och man behöver söka efter något ännu mer bekvämt. Hur många är idag exempelvis tacksamma över en smartphone som gjort livet mycket enklare på många sätt och vis?

Vem vet egentligen hur kapabel människan egentligen är? Men på grund av ett sinne som söker bekvämlighet så har människan lyckats göra så att hon kan sitta framför skärmar stora delar av dagarna utan att knappt behöva lyfta ett finger förutom sitt pekfinger. Sedan när man ska iväg någonstans så har man lyckats skaffa sig en rullande maskin så man slipper att själv röra på kroppen samt ta sig fram på minimal tid, men ändå inte känna sig tacksam. Ifall man cyklar när det regnar eller snöar så är det nästan en stor grej, eller ifall man går när det är halt ute. Det händer ibland att jag tänker på min farfar och hans bror Almar när det växte upp, där det behövde åka skidor en mil för att ta sig till skolan. Dem arbetade ute i skogen hela dagarna för att överleva redan i ung ålder, och denna skog tog dem hand om under deras liv. Ibland har jag tänkt på dem när jag cyklat i snöstorm och det har hjälpt mig att fortsätta trots att jag vill slänga cykeln åt sidan och ge upp. Dem hade inget val än att vara ute i skogen när det var snöstorm, så nog ska jag kunna överleva en liten cykelfärd. Men ändå så har det känts som en stor utmaning att cykla vid dåliga förhållanden och man har nästan känt sig stolt av att klara det.

Skulle våra förfäder kunnat förutspå att den lathet som hänt människan idag skulle kunna hända? Troligtvis inte, men det positiva är att människan kanske börjar få lära känna sig själv lite mer i denna utveckling. Ofta behöver något bli extremt innan man vaknar till och inser vart man hamnat, och kanske skapas en drivkraft till förändring. Ibland kan man alltså kanske behöva bli alldeles för bekväm, som när jag körde till ICA nära som ligger ca 300 meter bort. Efter den bilresan ställde jag undan bilen och började cykla igen. Jag hade fastnat i den bekvämligheten trots att jag bestämde mig att bara använda bilen när jag skulle utanför Umeå när jag skaffade bilen. Ingenting stagnerar, väljer man bekvämlighet så ökas det sättet att leva tills man drar i bromsen och riktar energin åt ett annat håll.

Bekvämlighet är skönt för stunden men ifall man ger efter för bekvämlighet år efter år så slutar det med att det som en dag kändes som enkelt, en tid senare kan bli en stor ansträngning. På sätt och vis har man blivit en slav av sig själv. Egentligen är det ju inte bekvämt att leva ett bekvämt liv, utan det är snarare bekvämt att vara bekväm i det obekväma. Bekvämt är det att trots att det regnar ute, att tillåta sig bli blöt och kanske rent av uppskatta det. Bekvämt är inte att gömma sig hemma och vägra gå ut när det regnar. Bekvämt är när man varit ute i stormen och sedan kommer hem och får uppskatta hur det är att vara torr och varm.

Med tiden när man väljer att vara bekväm i livet så kan små saker kännas som en omöjlighet på grund av att man kultiverat ett sinne som fungerar så. Att bara ställa sig upp och släcka en lampa kan kännas som en omöjlig grej att göra, och det är lätt för andra att säga "det är ju bara att ställa sig upp och släcka". Men ifall man tänker så, så kan det vara bra att börja rannsaka sig själv vad det är som håller en tillbaka i livet. Vi alla har egentligen mycket mera kapacitet än vad vi kanske ens skulle kunna drömma om, vem vet. Ingenting hindrar en egentligen från att göra det man vill göra och göra det man vet som måste göras och som man mår bra av.

Sen även om man väljer att vara bekväm och njuta av livet istället för att göra saker som man borde, så går det ändå inte att lura det omedvetna. Ifall man exempelvis struntar i disken så kommer det upplevas en subtil stress som man inte är medveten om. Men ifall man gör allt som ska göras på sin lista så får man en helt annan känsla när man sedan lägger sig ned i soffan. Man kan försöka skjuta upp och gömma sig från alla sina läxor och andra måsten, men stressen finns där ständigt under ytan och gömmer sig. Kanske kan ens olika aktiviteter får en att glömma en stund.

Vikten av tålamod att bryta vanor
Till och med vid små vardagliga sysslor kan det vara svårt att få saker och ting uträttat för att man har inte tålamodet att göra det. Men denna text handlar om det tålamod som krävs för att skapa nya vanor, och mer därtill. Att sätta upp en plan som att man vill bli vältränad är inte lätt att fullfölja något jag tror väldigt många har upptäckt med egen erfarenhet. Även om det går väldigt bra en viss tid så har livet massor med motgångar att bjuda på så att man kanske faller av sin nya väg som man vill skapa och hamnar återigen i sin trygga bana. Ja det behövs ett ytterst bra tålamod att trots livets motgångar fortsätta med en inre styrka att det kommer att löna sig i längden att fortsätta när man inte ser något ljus i tunneln. Ett ypperligt tålamod som behövs för att skippa billiga nöjen som inte är bra för en, och tillåta sig att inte vara där det händer grejer i rädsla att man kanske missar något. Kanske har du upptäckt att det kan vara svårt att säga nej till att hänga med vännerna till en storfest fastän du inte vill, för att det finns en rädsla att man kan missa något? Ja det verkar behövas ett bra tålamod att skippa vissa grejer i rädsla att livet ska springa ifrån en, och att fortsätta på sin process att utvecklas som människa. En process där man alltså gör saker som är bra för en själv som att stiga upp tidigt, äta bra mat, löpträna, yoga och så vidare. 

Beroende av sin livsstil och slippa vara medveten
Sen så förstås finns ju även en rädsla till att bryta sina gamla vanor och skapa nya. En lömsk rädsla. Hur ska egentligen nya rutiner kunna skapas ifall man inte är redo att gå igenom den utmanande tiden i början där det finns ett dolt, lömskt motstånd till en förändring? En inre röst som säger till en, "du förtjänar att få koppla av nu, du förtjänar en pizza. Du måste ju få leva, du måste ju få unna dig. Du förtjänar att se på en bra film istället". Har du tänkt på att det verkar finnas något som ständigt hindrar dig från att göra bra val även fastän du vet att du mår bra av det? Kanske vet du att du mår ypperligt i naturen men ändå är naturen det sista stället du är på. Eller är du stressad och har ändå upplevt bra resultat på yogapass, men yoga blir ändå det sista passet du far på. Eller så vet du kanske att du mår bra fysiskt och psykiskt av god och nyttig mat, men ändå blir det så lätt en pizza. Nästan som det finns en röst inom oss som gör allt för att stoppa oss att göra det som kanske verkligen skulle vara bra för oss själva. Nästan som tålamodet inte handlar om det man gör, men att ha tålamod att hantera rösten inom en som försöker få en att göra något spännande.

Det krävs helt enkelt något extra för att förändra sitt liv med att bryta gamla vanor och skapa nya. Istället för att falla efter begäret att ha det bekvämt så behövs medvetna val för att bryta den onda cirkeln man är i. Man kan kanske säga att ens identitet är den cirkeln man befinner sig i, och i den cirkeln kommer man befinna sig i så länge man inte väljer att vara medveten.

Medvetenhen
Vi behöver komma bort helt och hållet från tanken att förändringar tar snabbt, och istället se oss själva som träd som tar 10 tals år att växa. Vi behöver se förändring som en långsam, långsam process, och ha tålamod att fortsätta i denna process när en del av oss vill fortsätta i den gamla trygga cirkeln.

Det sägs att 1% förändring varje dag är allt som krävs. Det kan låta lite, men ifall vi räknar lite matte så kan vi se att stora saker kan ske i slutändan ifall vi varje dag gör små handlingar som skapar förändring. Ifall du under 100 dagar gör små, små, små förändringar, hur stor förändring skulle det innebära efter 100 dagar? Det är denna typ av mentalitet och tankesätt som vi vill skapa i våra liv. Istället för att drömma oss bort och önska att vi vore någon annan så är det dags att börja medvetna val i ens vardagliga liv som för oss dit. Även om det så bara är en promille förändring så vill vi åtminstone åt det hållet, nämligen förändring på det sätt vi själva vill. För grejen är att när man skapar en medveten förändring så känns det bra för en i själen. Det känns bra att göra medvetna val när det finns något som kan villa hålla oss kvar i sängen och sova. 

Vi människor vill ha förändring men vill vill ha det NU, verkligheten som man befinner sig i tycks inte duga. En gång i tiden så önskade man kanske att man hade vissa prylar, hade ett visst jobb, familj och så vidare, men när man väl har det så finns ingen uppskattning utan man blickar framåt till något annat. En inre tacksamhet  glöder inte inom en och skapar en fridfull känsla av belåtenhet, utan snarare en stress att man borde vara någon annanstans. Man kan planera att man ska fara på ett fik och koppla av med en god kopp kaffe, sen när man väl satt sig ner med det rykande kaffet med en vacker utsikt, så börjar man planera vad man ska göra efter.