Psykiska mystiska ohälsan
Är egentligen inte ett fan av Paddy the Baddy, men han tog tillfället i akt att sprida ett så viktigt budskap till Världen. Det kändes som han talade från hjärtat när han sa att vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och det måste ha varit så många människor som blev träffade i hjärtat, inklusive mitt.
Det kan vara ytterst svårt att ta sig till budskap från visdomsfulla människor som inte är mainstream, och samtidigt kan det vara väldigt lätt att ta till sig budskap från människor som till ytan inte verkar särskilt visdomsfulla, men är mainstream. Kändisar påverkar folket troligtvis mer än vi anar så det är ytterst värdefullt när kändisar sprider visdom. Är tacksam att få se fler och fler kändisar som trots sin mega höga status tar tillfället i akt att sprida visdom. Min tacksamhet får bli att jag skriver en text, eller rentav en bok om detta ämne, trots att det finns massor med annat intressant jag är sugen att skriva om. Det är det minsta jag kan göra, att åtminstone ge ett ärligt försökt att skriva om detta ytterst viktiga ämne och sprida en medvetenhet att det är okay att må dåligt och att prata om det.
Det känns som att psykisk ohälsa är något som växer, men samtidigt känns det även som en större öppensinnighet växer kring ämnet just för att kanske en sorts desperation växer. En sån där desperation att man är less på att må dåligt så att man är redo för nya idéer och tankesätt. En desperation som gör att man inte längre orkar bry sig lika mycket vad andra tycker och tänker, och börja fokusera mera på sig själv och sin egna hälsa.
Vem kunde tro att en person som Wim hof "The Iceman" skulle få en stor del av Världen att börja vinterbada och göra andningsövningar? Eller att en Yogi som Sadghuru skulle bli så känd Världen över och få sprida sin visdom utan att det är blir flummigt? Där vetenskapsmän frågar en mystik från Indien hur människokroppen och sinnet fungerar. Det är något jag inte hade kunnat föreställa mig ens för 5 år sedan, så jag blir fortfarande ytterst förvånad när jag ser en person som Mike Tyson intervjua Sadghuru angående livet.
Det är på tiden att män på riktigt får veta att det är inte styrka att inte visa sig svag, utan snarare tvärtom. Så länge man försöker upprätthålla en mur mot omgivningen och sig själv att allting är bra så gör man det omöjligt för sig själv att utvecklas som människa och bli starkare av det förflutna man bär på. Men vi kommer från en lång, lång, lång, lång historia där det upplevts som feminint och svag att visa känslor, vilket förstås har varit baserat på en lögn. Känslor är känslor, det är inte bara något som kvinnor har men även män. Känslor är som dem är dem och det är menat att acceptera och tillåta de känslor som uppstår, inte försöka fly från dem. Det går alltså att försöka fly, och att möta känslor, men det tycks som att människan har lärt sig att fly från sina egna känslor. När jag gick på dagis så ansåg jag det var tjejigt att gråta och att killar inte gör sådant, och jag trodde jag var lite tuff då. Det lär nog inte vara en slump att jag kände så. Det intressanta är att jag hade gråtit några dagar tidigare men det var som att jag lyckades förneka att jag gråtigt. Jag fortsatte tro på denna lögn i många år där jag kände mig stark att jag sällan gråter.
Men tillslut blev det uppenbart för mig att det är inte är så modigt att fly från sina egna känslor, men snarare däremot är det mod att möta sina känslor. När yoga/meditation blev en del av mitt liv så handlar det om att acceptera de känslor som dyker upp, och det blev uppenbart att ifall kroppen vill gråta, så är det guldvärt att låta kroppen gråta. Kroppen är fascinerande intelligent så det är en god idé att inte kämpa emot naturen. Sen behöver man inte gråta inför andra människor, men man kan medvetet hålla igen sitt gråt och hitta en plats för sig själv och låta tårarna flöda utan hämningar. En sophämtare är inte försiktig med att slänga bort sopor, utan lär vara väldigt effektiv att bara slänga bort allt i ett slafs. En sophämtare tittar inte runt i soporna om det är rätt skräp i containrarna, utan man slänger det bara. När man gråter bör man inte fundera så mycket varför man gråter, utan man låter gråten ske. Låt naturen göra sin grej, ske guds vilja.
Men det är så djupt inprintat i människan att feminitet är tjejigt och svagt så det finns fortfarande kvar en stor mur som hindrar en från att uttrycka sin känsloomfång. Man gråter inte utan hämningar, man skrattar inte utan hämningar, man dansar inte utan hämningar, man sjunger inte utan hämningar, man är inte flummig utan hämningar. Man kan till och med tycka det är fjantigt med hästar på grund av att det är något tjejer gillar, men en gång i tiden så var det de modigaste männen som red runt på hästar. Det lär exempelvis inte ha varit särskilt tjejigt när Zorro red runt på sin häst.
Men för att underlätta för dig att att få avprogrammera tanken att det är tjejigt och feminint att vara sårbar så vill jag ge dig ett exempel att en del Samurajer lär ha omfamnat det feminina i syfte att helt enkelt höja det maskulina. Exempelvis, Bruce Lee förklarade att den största maximala kraften kommer från maximal avspänning, det vill säga en så avspänd kropp som möjligt. Det innebär att den omfamnande feminina energin är helt avgörande för hur mycket maskulin kraft som kan genereras. Samurajerna lär alltså ha varit nära naturen, mediterat och varit fredfulla i deras vanliga liv, men på slagfältet så omvandlades det till en brutal kraft. Yin och yang, två energi dualiteter, som minus och plus som är helt beroende av varandra. Samurajerna har ibland ett tecken som visar en rund ring och detta lär känneteckna en god balans mellan dessa två energier. Det är denna balans en krigare vill finna. Det är denna balans som Världsmästaren i lätt tungvikt, Jiri Proschacka eftersträvar eftersom han själv är en Samuraj.
Även om jag inte har forskat runt rätt mycket så är det min förståelse idag, så ta mig inte på orden. Men en sak är säker, det finns en intressant dans mellan anspänning och avspänning, så därför så använder exempelvis sjukvården metoder för att bli avspänd genom att först spänna en muskel hårt, för att sedan släppa på taget helt och hållet. Man försöker alltså inte bli avspänd genom att försöka vara avspänd, utan man går till motsatt håll och spänner sig hårt. När Yogin Sadghuru fick frågan om "Law of attraction" fungerar så sa han därför att lagen fungerar tvärtom än vad man tror.
Var därför inte rädd för det feminina, för det är en del av dig och du kan inte fly från det. Eftersom många människor är rädda för sin egna feminitet så finns det så här ytterst mycket potential. Det kanske låter flummigt, men det verkar som att Carl Ljung ska ha menat att det finns en omedvetet maskulin sida hos kvinnan, och en omedvetet feminin sida hos mannen. Anima som den omedvetna feminina sidan hos mannen, och animus den omedvetna maskulina sidan hos kvinnan. Detta behöver man alltså utforska hos sig själv. Inom den Österländska filosofin pratar man också om detta, att det finns en man och kvinna i varje människa, och man behöver erkänna båda sidorna hos sig själv för att bli en balanserad människa. Man kallar det dock för maskulin och feminin energi och egentligen har det ingenting men man och kvinna att göra. Det är helt enkelt två olika energier, men på grund av sociala normer så förtrycker man olika delar av sig själv i rädsla för vad andra ska tycka och tänka.
Det är okay att vara olycklig. Det är okay att tala ut. Det är okay! Man är inte en svag kille ifall man visar sig svag och sårbar, det är baserat på felaktigheter. Den som har testat att prata om något han/hon har varit extremt rädd för att prata om, och blivit hörd, lär känna igen sig hur enormt givande det kan vara att lätta på hjärtat. Men det lömska är hur svårt det verkligen är att uppriktigt visa sig sårbar utan ett bakomliggande syfte. Det är troligtvis möjligt att tiotals år, eller kanske rentav hela livet undvika vissa ämnen för att man inte vill att andra människor ska få reda på vissa saker om sig själv. Man kanske rentav på ett omedvetet sätt projicierar sina egna svagheter på andra människor, vilket förstås betyder att man inte är redo att visa sina sårbarheter inte för andra människor. Eller man är inte redo ens för att inse sina egna svagheter, varpå man istället projicierar på andra människor. Men varje gång man själv blir triggad av en annan människas beteende så finns en potential att lära sig om sig själv, och istället för att projiciera på en annan människa kan man fundera på varför man blev triggad. Som Carl Ljung ska ha sagt, "Everything that irritates us about others can lead us to an understanding of ourselves". Detta är något som även Eckart Tolle beskriver i sin bok populära bok "Power of Now", som till stor del handlar om det mänskliga psyket.
Det är ytterst värdefullt att börja visa sina svagheter inför andra, för det man kommer märka är att ens egna svagheter är något man på ett konstigt vis egentligen skapar. Kanske blev man utskrattad av andra människor när man höll en redovisning när man var 6 år, sen när man är 40 år och ska hålla ett tal så gör sig den händelsen påmint i känslor. Ska något som hänt för så länge sedan definiera vem man är som människa? Det är bara ett exempel förstås, men mycket av våra rädslor i livet lär till allra högsta grad komma någonstans från den tid som varit, exempelvis ens barndom. Genom denna förståelse kan möjligtvis bli lite lättare att börja utmana sig själv och sina rädslor. Genom att börja prata om sina svagheter, att ta det upp till ytan, och börja möta det. Att bli hörd för det. Att bli sedd för det.
Men sen så är inte nyckeln egentligen att bli sedd eller hörd för det man säger, även om det är väldigt värdefullt, men nyckeln ligger i att simpelt få lätta på sitt egna tunga hjärta som är fyllt av börda. Ifall någon verkligen uppskattar när man öppnar sitt hjärta, så är det enormt värdefullt. Det är ypperligt ifall andra kan lyssna och förstå en, och det kan hända att man ibland rent av behöver bli hörd för annars kan det kanske ge motsatt effekt. Exempelvis om du för en gångs skull öppnar ditt arma hjärta och sedan skrattat någon åt det, kanske kan det göra så att ditt hjärta blir ännu mera stängt.
Men den stora potentialen ligger i att att själv börja acceptera att en stor del av livet är tufft, att acceptera det och att stå för det. Att inte nödvändigtvis behöva andra människor som lyssnar på en, men att själv medvetet börja blotta sig själv och sina svagheter vare sig någon gillar det eller inte. Ibland kan mothugg rentav vara bra, för det kan göra att man får ännu mer drivkraft att börja lyssna på sig själv. Att börja lära känna sig själv är ändå en väg man behöver gå helt och hållet själv i slutändan, för ingen kommer på riktigt att förstå en eftersom ingen kan vara i samma skor som en själv. Att bli mera sårbar och prata om sådant som kanske inte är så kul, gör man inte för att klaga, men för att det är verkligheten. Vare sig någon lyssnar eller inte så har man åtminstone fört det upp till ytan och det finns en potential att möta det. Om ingen vill lyssna eller förstå, fine, det är inte det viktiga. Det viktiga är att lätta på sitt hjärta och vara okay med sina svagheter. Då blir det lättare att uttrycka sig utan att andra hela tiden ska behöva trösta en. Folk kan bli less på att trösta en och folk kan lämna en tillslut.
Min poäng är att jag vill skilja på en linje att prata ut, gråta och vara negativ för att klaga, och att simpelt våga uttrycka något som verkligen tynger in djupt in i hjärtat. Det är så lätt att klaga i livet för att egot inom en vill bli hört, och det är så svårt att lätta på hjärtat för sådant som kan ge egot inom en en omgång. Det vill säga, man berättar exempelvis något trots rädslan att man ska bli hånad för det man säger, men får istället får man uppleva något helt annat. En lättnad och en glädje att äntligen få lätta på sitt hjärta som kanske tyngt en under en lång, lång tid. När man är genuint sårbar så är chansen för övrigt väldigt stor att någon kommer lyssna på det. Har du inte märkt hur uppfriskande det är att se en människa som är genuint sårbar?
Det är guld att med egen erfarenhet få upptäcka att ens rädslor ofta helt saknar syfte och att man hämmar sig i onödan inom så många aspekter i livet, och att vara sårbar kan vara ett sätt att helt enkelt få vissa rädslor att upphöra. Kanske finns en rädsla vad samhället ska tycka och tänka om en ifall dem får veta om något sårbart inom en. Ibland kanske man rentav är väldigt olycklig, men samtidigt har en stor rädsla att ingen ska få veta om det. Vi blir uppväxta att försöka vara starka och lyckliga på utsidan så det är så lätt att missa potentialen att börja visa sig mera sårbar. Men den som är redo att dela med sig av något som han/hon är redo att ta med sig till graven, kan ibland vara enormt befriande. Men man behöver som människa vara redo att man kanske inte blir hörd, men bara genom att våga ta upp känsliga saker till ytan så finns en stor potential. Kanske har du hört talats om när en människa har accepterar sina svaga sidor, så kan ingen använda det emot honom/henne?
Emotionell intelligens är styrka
Sanningen behöver komma fram att det är styrka att prata om känslor, att gråta, att visa sig svag. När en människa vågat blotta sig själv och det han/hon är rädd för, så kan ändå ingen använda det emot personen. Bruce Waynes lämnade över sig till fladdermössen trots att han hade fobi för dem, men se vad som hände honom, han blev Batman. Ingen människa kan längre använda fladdermöss emot honom, men han själv kan använda sig av fladdermössens styrka. En person som erkänner för sig själv att han/hon är olycklig kan ibland vara vändningen, och plötsligt kan kanske personen även börja hjälpa andra. Men i tiotals år kan man gå runt och kämpa att upprätthålla en bild att allt är okay.
"When a strong man cries, is when a strong man dies
But strong man cries
Just look into a strong man eyes" - Låten "born in a war" med Future Islands
Ja det låter förstås enklare än vad det är. Man kan gå runt och prata om att det är viktigt att vara sårbar och ändå så kan man upprätthålla en mur så att ingen ska få se att man är svag. Det är svårt att läka så länge det är skrämmande att prata om ämnet, det finns mycket rädsla att blotta sina svaga sidor inför samhället. Kanske är det dem som mest av allt behöver bli hörda är dem som mest av alla döljer hur dem egentligen mår, därav titeln som jag valt, "den mystiska psykiska ohälsan". För vart är ohälsan? Hur lätt är egentligen ohälsan att se i samhället när de flesta är proffs på att uppvisa ett leende för att dölja det? Man kanske kan läsa om ohälsan ibland att många har det kämpigt, men vart är den annars? Eller så får man höra någon berätta att han/hon gått in i väggen och även om man kanske inte är jätteförvånad ibland, så är man ändå förvånad att man inte såg det tydligare.
Ohälsan är för övrigt inte bara svår att se hos andra människor, men även hos sig själv, för det är så lätt att ständigt vara upptagen med olika distraktioner. Det är alltså ett ämne som behöver bli mera erkänt. Men det bästa är att psykisk ohälsa inte bara behöver talas mer om på grund av dem som mår väldigt dåligt, men alla har en stor nytta av det, även dem som anser sig ha det helt okay. Vi alla går igenom tuffa tider, och de flesta av oss har lärt oss att förneka det. De flesta av oss har lärt oss att kämpa emot när det känns tufft, vilket kanske kan ge uttryck i att man ser på serier och äter choklad. Vi fick inte lära oss att livet är tufft och att lära oss att hantera det. Att acceptera det som en del av livet. En mörk sida av livet som helt enkelt behöver bli erkänt att det existerar, och därmed kan människan sluta lägga ner en enorm energi för att förtrycka en energi som vill bli släppt lös. Mänskligheten behöver få veta sanningen att det finns en annan aspekt i livet som behöver få komma fram till ljuset och bli erkänt, så att människan kan börja läka.
"The future of mankind depends very much upon the recognition of the shadow" - Carl Ljung.
Trots att det är en del av livet att ha dåliga tider och må dåligt så är det ytterst svårt att prata om det och visa det för andra människor. Vi är kanske för upptagna med att uppvisa en bra bild av oss själva och att försöka lyckas i samhället. Ibland hör man det sägas att män måste "tala mer", men ofta känns det som bara tomma ord, nästan nedklankade ord. Dubbelt så många mer män tar livet av sig än kvinnor, det behöver snarare mera medkänsla och en större förståelse varför män inte talar mer. Hur många män har inte försökt prata mer för att sedan få upptäcka att ingen tycks lyssna? Kanske lyssnar folk tillslut när en människa är djupt deprimerad, men då har det gått för långt. Man borde kunna prata mer om psykisk ohälsa spontant på vardagen, även fast man kanske inte mår särskilt dåligt.
Vart är egentligen alla hyllningar när Jordan Peterson på ett ytterst manligt och modigt sätt gråter inför hela Världen ögon? Han gör precis det som fler män behöver få se, att det inte bara är okay att gråta, men att det är vad emotionellt intelligenta män kan göra. Men som tur så behöver man nödvändigtvis inte prata om sånt här, utan många människor som ser detta träffas i hjärtat. Det finns någon sorts intuitiv intelligens inom oss som kan bli väckt från dvala bara genom att se en annan man visa vad som är möjligt. Men nog vore det trevligt ifall det en vacker dag talades mer om hur tufft livet verkligen är.
Det är så ytterst svårt att blotta sig själv och sina svaga sidor, är det inte så? Ifall andra människor ser en som positiv och rolig och sedan berättar man att man mår dåligt, är det inte så att hela stämningen kan förändras? Vad hände med den roliga killen/tjejen? Plötsligt behövs en emotionell intelligens för att hantera situationen, därav lär många skrämmas av situationen och ta avstånd. Särskilt män lär ha svårt att "ta" i det emotionella, vilket helt enkelt gör det ytterst svårt att prata om känslor med andra män. Det är därmed ett så svårt ämne, och det kommer behövas ett stort mod hos män att börja ta klivet att börja hedra och omfamna sin "feminina sida", vilket finns hos alla män, men som varit förtryckt på grund av att det ses som en svaghet. Det behövs också tid för att det ska förändras, men en vacker dag så kanske vi kan vakna upp till en Värld där vi inte längre tror att känslor är något negativt, kvinnligt och svagt, men snarare är en del av varje människas liv.
Mycket av den rådande olycka som skapas idag lär vara på grund av att vi människor försöker vara en annan människa för att man upplever att man själv inte duger, där vi påverkas inte bara av film, reklam, skolan och dylikt, men även av exempelvis våra föräldrar. Vi lever i en kultur där vi tävlar att försöka bli framgångsrik och vara bättre än andra, och när sociala medier blev ett fenomen i samhället så tog det denna tävling till helt nya höjder där hela livet för många kretsar kring att ständigt jämföra sig. Vem bryr sig om psykisk ohälsa när man kämpar att få vara bättre än andra? Vi får lära oss att tro att livet kommer blir bra när vi fått det vi vill ha, exempelvis när vi finner en partner, ett jobb, en bil, en väska, blir känd, eller vad det nu kan vara. Det är för djupt inrotat för att man helt plötsligt ska sluta leta efter lyckan och istället försöka ta reda på exempelvis vad det finns för omedvetet mörker inom oss som behöver bli sett och accepterat. Hur många värderar emotionell intelligens som något högt? Fick vi inte lära oss att det är något feminint, tjejigt, svagt? Trots att vi människor styrs nästan helt av våra känslor, inklusive män, så är emotionell intelligens något som vi dissar. Socrates ska ha sagt "Know thyself", vilket står på något antikt tempel i Grekland, och lär ha en ytterst viktig innebörd. Det är högst viktigt att förstå hur ens egna känslor fungerar, det är så man på ett medvetet sätt kan börja påverka sitt liv och även påverka ens förhållanden till andra människor på ett moget sätt. Utan någon som helst förståelse så är det oftast eller nästan alltid andra människors fel eller andra omständigheter som gör att ens egna liv går dåligt, eller vad man förstås tror. På så vis tar man aldrig ansvar över sitt egna liv, för det är ju alltid andra människor som gör fel och det är dom som behöver förändras. Men med mer förståelse över sig själv så kan man se att det faktiskt sällan är andra människor som är felet att ens egna liv inte är som man vill, utan det sitter hos sig själv. Det är förståelse över exempelvis ens egna känslor som man kan börja åldras med visdom och befria sig från trauman från barndomen som har så mycket, mycket, mycket sår som påverkar ens liv. Men då behövs en mörka sida erkännas. Det är för övrigt vad meditation handlar om och varför meditation har varit så viktigt för människan under en lång, lång, lång tid. Meditation är att simpelts acceptera alla ens egna sidor, även de negativa. Meditation är att se saker och ting för vad det är, att inte favorisera ljusa, lätta moln framför de mörka, enorma molnen. Med det sagt, återigen, det är okay att ha en dålig dag. Det är okay att känna sig misslyckad. Istället för att i timtals tänka att det är något som är fel, så är det möjligt att acceptera att det är så livet är. Man har en bra dag, vecka, månad eller år, sen kanske man möter massor med utmaningar man aldrig var beredd på. Det är livet. Genom acceptansen så förlorar dock de negativa greppet om en. Det är rent av möjligt att känna att man har en dålig dag, men under ytan ändå känna sig helt okay för att man identifierar sig inte som en misslyckad person. Meditation är egentligen att inse att det finns inte ens positiva och negativa tankar, utan tankar är tankar, dem är som dem är. Det går att tänka ruskiga tankar och skratta åt dem för att dem är så sjuka. Kanske har du någon gång märkt att du tänkt på hur det skulle vara att putta ner en person från en bro, och kanske haft ångest att du tänker så sjuka tankar. Men det är ytterst naturligt att ha sådana tankar.
Framgång i samhället trumfar
Vi fick aldrig höra talas om att emotionell intelligens är viktigt. Vem bryr sig om känslor när man behöver försöka fjäska för exempelvis populära personer, eller lägga upp en bild på sig själv, eller "gilla" andras bilder så att man får lajks tillbaka, eller se på serier timtals, äta glass eller andra distraktioner. Att behöva handskas med sina jobbiga känslor är inte särskilt kul och det är lätt att bli mästare på att fly ifrån negativa känslor. Det är ytterst lömskt, ibland när man får den fantastiska idén att man ska fara och köpa ett gott skrovmål så kan det vara ett försök att dränka sina känslor. "Man måste ju få unna sig", säger en röst, trots att man kanske bestämt sig för att äta nyttigt.
Verkligheten kan kännas jobbig för att möta, men bara tanken att man ska få äta ett gott skrov kan få en att må bra. Men efter man har ätit skrovet så känner man åter igen sig tom, men då har man på sätt och vis sövt sig själv så man har förlorat en stor potential att möta sig själv. Den största potentialen ligger i när kroppen och sinnet är alert, inte efter när man proppat i sig saker. Mat är bara en av massor med olika sätt som man kan fly från sig själv. Sen så är det viktiga inte att lära sig förstå sig själv, utan det viktiga är förstås att man ska duga inför andra människor på ett eller annat sätt.
Det sägs för att vi människor har 1001 begär som överskuggar EN längtan. Djupt inom oss har vi en djup längtan som behöver få blommas fram, men så många år i skolan där vi fick lära oss att vi måste bli någon annan för att bli lycklig så är det så svårt att låta denna längtan få komma till uttryck. Vad är då denna inre längtan kan man fråga sig? Det kan inte jag svara på, utan det är en fråga du själv behöver utforska. Ibland kanske en person reser jorden runt för att upptäcka hela Världen, men i själva verket kanske det finns en djupt underliggande längtan att upptäcka sig själv. Ibland kanske yttre ting är medel för att komma närmare sig själv. Nya spännande ställen, nya spännande möten, nya spännande droger, nya spännande av det ena till det andra, man egentligen vill man bara komma närmare sig själv.
..
Se vilken livsnjutare jag är och vilken fantastisk tid jag har i solen! Eller tja, det är vad jag ibland vill att andra ska tro, varför skulle jag annars lägga upp den bilden egentligen? När jag tog bilden så tänkte jag åtminstone kanske att jag ville att vissa tjejer som jag har ett litet öga ska se bilden och tänka "han verkar vara en bra kille".
Om sanningen ska fram så hade jag nog bara en ypperlig tid kanske några minuter innan jag kom på idén att jag måste fota det så att andra ska få se hur fantastiskt jag har det. Min tid i skogen blev egentligen mest stressig på grund av utmaningen att få en bra bild som man är nöjd med. Det kändes dock bra att få en fin bild som man kanske kunde använda till sina sociala medier, men den stora frågan är förstås om det är värt det, för den fina och stillsamma tiden i skogen försvann. Det går även att lägga till att det var det inte många tillfällen den sommaren som jag faktiskt satt i skogen på det där viset, utan snarare så var just den sommaren fylld av utmaningar med att möta sorger och smärtor. Kanske är det därför ingen slump varför jag uppskattade extra mycket att få njuta i solen på det viset som jag gjorde och varför jag kanske även vill visa upp det.
En intressant fråga dök upp för mig hur mycket tid man kan lägga ned på att försöka uppvisa en bra bild av sig själv på instagram/facebook, och hur ogärna man vill uppvisa en mera verklighetsbaserad bild av sig själv som kanske kan uppvisa lite negativa klang. Faktiskt så ogärna att inte ens tanken har dykt upp för mig. Det är intressant eftersom vi alla har en mörk sida. En omedveten sida som är mer äkta än den fasad vi uppvisar för Världen. Vi är mera vårat omedvetna än den bild som vi vill uppvisa inför Världen och det omedvetna visar sig ständigt i de val vi gör i livet. Det påverkar hur vi tänker, känner, våra värderingar och så vidare. Har du varit med om att du tror att du ska agera på ett visst sätt, men om och om igen har du agerat på ett sätt du inte trodde att du skulle göra? Kanske har du sagt "jag skulle ha gjort si och så" angående en viss situation, men i verkligheten så gjorde du rentav tvärtom? Det är förstås inte så kul att inse så man glömmer lätt.
När vi skänker pengar till något ställe så tänker vi att vi kanske gör det för mänskligheten, men tänk om det exempelvis finns ett lurigt omedvetet där det finns en drivkraft att man egentligen gör det för sin egna skull? Är det exempelvis för att man vill känna sig god? Eller rentav bättre än andra? Mer om detta ämne lite senare om att vi människor tycks ha ett omedvetet mörker inom oss, men som vi i själva verket inte behöver se som något negativt, men som en naturlig del av det mänskliga psyket. En del av det mänskliga psyket har förtrycks, men vi lever i tider då det behöver bli erkänt, för mänsklighetens psykiska och fysiska hälsa. Det är troligtvis inte positivt tänk som är lösningen till bättre hälsa, utan att börja ta reda på vad det är man flyr ifrån. Läste en intressant kommentar nyligen av en okänd person, "The spiritual commnity pushes this narrative of "love and light" so strongly and neglects to explain that you must enter the darkness to reach that love and light. If your´re not acknowledging these negative parts, your practice is surface level".
Ens egna mörker behöver alltså kanske få bli sett, för att ljuset ska få komma fram.
Sociala medier har hjälpt människan att få se hur vi människor tävlar med varandra och hur vi jämför oss med varandra, och det är goda tider att på utforska VARFÖR. Även om jag mest är nyfiken av hur man ser på det mänskliga psyket i Öst, så tänkte jag passa på att ibland referera till självaste Carl Ljung som är en viktig hörnsten till förståelsen av det mänskliga psyket i Väst. Vem kunde tro att Carl Ljung var fascinerad över den Österländska visdomen? Carl Ljung blir därför en bra människa att referera till så att flummigheten blir mindre i denna text, även om jag har ytterst lite koll på snubben.
De sociala medierna visar inte ett skymt av att vi människor genomgår psykiskt lidande. Alla verkar ha det fantastiskt. Detta börjar folk upptäcka mer och mer förstås, och fler och fler börjar förstå vilken stress detta innebär. Att själv kämpa med livet medans andra verkar ha det ypperligt när dem delar bilder på sin soliga semester. Eller som när min mamma är med i svampgruppen varje dag får se att folk hittat massor med svamp någonstans i Sverige. "Andreas, nu har dem hittat massor med svamp utanför Umeå" säger hon och där stressen blir allt mer påtaglig ju längre in i sommaren tiden vandrar. Alla andra verkar hitta svamp men inte jag och mamma och det skapar lidande. Tänk om folk sa att dem inte hittade någon svamp, då skulle inte denna stress uppstå. Samtidigt skulle man bli extra glad om man faktiskt hittade svamp medans ingen annan hittade svamp.
Internet verkar inte visa en skymt av den negativa aspekt av det mänskliga livet och det verkar rent av fortfarande finnas en stigmatisering kring psykisk ohälsa, trots att så många verkar må dåligt idag. Men vi har internet där allt fler visdomsfulla människor kan inspirera andra människor att livet inte är enkelt, och att livet exempelvis handlar om att hantera sina motgångar och förluster. Allt mer sprider det sig att lyckan kommer inte att finnas när man får en dyr bil, men att något annat behövs. Annars skulle exempelvis inte en indisk gammal gubbe med långt skägg som heter Sadghuru resa runt i Världen och vara eftertraktad av allt och alla på grund av den visdom han erbjuder. För 40 år sedan hade folk skrattat, men idag känns det som att människan längtar efter visdom. Allt mer inser vi att 10 000 lajks, dyra bilar, dyra väskor, kändisskap, status och så vidare inte kommer ge en inre frid. Men det är inte så länge sedan som människan verkligen trodde på det. Det är nog ingen slump att författaren Eckart Tolle döpte en av sina böcker till "A new earth", för han menade att människan kollektiva medvetande höjs och där människans val mindre och mindre kommer vara baserat av "egot".
Varför är det så viktigt att fixa bra bilder för att lägga upp på sociala medier? Varför visar man endast det bästa sidorna av sitt liv? Varför jämför man sig med andra så mycket? Hur mycket påverkas ens psykiska välmående pga jämförelse med andra? Är lycka till stor del baserat av ens egna framgång i samhället? Dessa är några av de frågor jag tänkt försöka utforska, och kanske kan det bli lite lättare att efter min text att förstå varför man ödslar så mycket tid i sociala medier, och kanske gör det också det lättare att ta klivet ut ur fängelset att låta en stor del av sin identifikation vara baserat på vem man är på "molnen".
Även om det talas mer idag om psykisk ohälsa än tidigare så vill jag ställa frågan, hur mycket gör vi egentligen det? Jag har då inte många gånger i mitt liv jag faktiskt hört folk prata om psykisk ohälsa. Ja, när människor på riktigt mår dåligt och exempelvis behöver medicin så blir det uppenbart förstås, men då blir det ett mera klagande. Men psykisk ohälsa borde också diskuteras när man mår prima, eller åtminstone när man kanske är där mittemellan någonstans. Men man behöver inte prata om det som psykisk ohälsa, utan mer vara nyfiken hur man själv fungerar och höja sin egna emotionella intelligens. Förståelse kring det mänskliga psyket behöver komma ut till allmänheten och inte bara hos dem som arbetar kring psykisk ohälsa. Men det sägs att exempelvis psykiatriker är mer olyckliga än gemene man, dvs fler tar självmord, och då går det att diskutera ifall dem egentligen är lämpliga att förbättra hälsan hos folket? Säger inte att dem har en viktig roll, jag finner det bara intressant att det råkar vara just så att dem som försöker hjälpa andra i samhället, verkar ha det mer tufft själv generellt. Innan en människa kan hjälpa en annan människa, behöver man troligtvis framförallt först kunna hjälpa sig själv. Ifall man själv är olycklig, hur ska man på ett ypperligt sätt kunna hjälpa en annan människa? Även när man mår prima är det ytterst, ytterst svårt att hjälpa en annan människa. Det måste även finnas en stor stigmatisering kring dem som arbetar som psykologer att det inte känns okay att må dåligt. Psykologer behöver också hjälp, är det inte så? Vi alla behöver hjälp.
Mental hälsa borde inte bara diskuteras när folk blir sjuka och olyckliga, utan mental hälsa borde också pratas om när allt går bra i livet, och ändå inse att man ofta lider utan att veta om det. Det jag försöker komma fram till är att i princip alla människor går igenom tuffa tider. Alla människor har en mörk sida i sitt liv men vi är uppväxta att förneka den. Faktiskt så är det troligtvis helt överlägset att utforska mental hälsa när man är frisk, alert och kry. Men tyvärr när man har mycket energi och kraft så riktas all den energin oftast till att bli något i samhället. Yoga exempelvis är troligtvis skapat för att utforska det mänskliga sinnet, finna mer frid, bli mera medveten och förstå sig själv. Ja, yoga verkar vara en förberedelse för att "finna" meditation. Men yoga används troligtvis oftast för att kanske bli frisk från något eller få bort sin stress, sedan när det är uppfyllt så fortsätter man jaga sina drömmar i livet. Sen så kanske man finner massa stress i livet igen och far på yoga för att bli återställd, sedan fortsätta jaga sina drömmar. Yoga kan användas till "egots" tjänst att vinna i samhället, men dess syfte är egentligen motsatsen, att "bara vara". Första sutran i Patanjalis kända yoga bok ska därför börjar på följande sätt, ".... and now yoga". Med det ska det menas att yoga är till för dem som är så klara med att försöka finna lycka utåt, dvs finna lycka genom att vara bättre än andra människor, och äntligen är redo för att söka inåt, till sig själv.
Yoga är alltså något som framförallt är ypperligt när man redan mår prima.
People will do anything, no matter how absurd, in order to avoid facing their own souls. One does not become enlightened by imagining figures of light, but by making the darkness conscious. ~Carl Jung, Psychology and Alchemy, Page 99."
Med det sagt, vi alla har ett mörkt omedvetet inom oss som vi ständigt flyr ifrån och som vi inte bara är rädda för att dela med andra människor, men absolut mer rädda för att själv veta att det finns. En mörk källare med så mycket hemskt som vi ständigt kastar in mer och mer skräp till, där vi sedan äter ännu sämre mat, använder mer skärmtid, arbetar mer, tänker mer, tjaffsar mer, bli aktivist, eller bli mer och mer beroende av drama, allt för att slippa se sitt egna mörker. Hur ska man våga dela med sig av sin egna psykiska ohälsa och ens egna mörker när man inte själv vågar möta det? Ifall du är livrädd för att stå och prata inför människor så försöker du fly från varje situation där du måste prata inför människor. Hur ofta pratar du om det med människor? Hur ofta har du hört andra människor prata om det? Ifall man är livrädd att prata inför andra människor så behöver man först erkänna det för sig själv på ett djupt plan och finna en längtan att vilja bli fri från det. Plötsligt blir det enklare att prata om det inför andra människor. Plötsligt blir det roligt att prata om kanske sin största rädsla. Man behöver alltså inte bli sjuk innan man pratar om sina egna rädslor, och inte heller att man mår dåligt för den delen. Det som behövs är en större medvetenhet kring att vi alla människor mer eller mindre lider väldigt mycket under våra liv. Så mycket av våra liv som går till att jämföra sig med andra, att uppleva skam, rädsla, avundsjuka, att känna sig värdelös, och förstås ett sinne som aldrig slutar tänka. Så många sömnlösa nätter med ett sinne som klankar ned på en själv. Det är så normalt att vi tror det är normalt att vara olycklig. Men ändå på något konstigt vis så upplevs det ofta som att det går mycket bättre för andra människor än en själv. Speciellt när man är deprimerad så lär man uppleva att man är världens mest ensammaste människa och är ensam med sina bekymmer.
Min text är menad att man inte bara ska prata om psykisk ohälsa när man är nere på botten, men även när man är i en bra tid i livet. Även ifall man är i en bra tid i livet så kommer det också vara dagar ibland där man helt enkelt inte mår så värst bra, och då är det ypperligt ifall man faktiskt kan vara ärlig med det.
Det borde inte vara en stigmatisering att prata om psykisk ohälsa eftersom de flesta av oss går igenom så mycket av det. Det borde inte vara en stigmatisering eftersom psykisk ohälsa är en sådan stor del av våra liv. Vi alla har någon, eller har haft, eller kommer ha någon form av psykisk ohälsa mer eller mindre i våra liv. Så ifall man känner sig trött en dag eller kväll så borde man inte behöva kämpa för att le, för att slippa att någon ska säga "men vännen, stackarn, hur är det"? Jag personligen stod knappt ut ut med sådan kommentar. För mig personligen känns det som att man blir sett ned på, som att man vore en olycklig och tragisk människas. Vem är den andra personen att se ned mig på det viset? Varför kan jag inte bara få vara? Varför måste man le för att duga som människa? Speciellt på fest, "men hallå tagga till!".
Vad sysslar vi egentligen med?
Kanske är detta en anledning varför det är så lätt att man konstant ler bland andra människor trots att man mår dåligt. Ifall det är svårt att låta bli att le trots att man mår bra, då måste det nästan vara 100x svårare att inte le när man mår dåligt. När man mår bra så finns en chans till att göra ett medvetet val, men när man mår dåligt finns en lömsk rädsla. Kanske är man rädd att någon annan människa ska få se sanningen, och att man själv rentav ska få reda på sanning. Tänk om många människor är närmare gråt mer än vad man kan ana, så det går massivt med energi att försöka förneka det för andra och för en själv. Trots att man kanske knappt rör sig på dagen så vandrar man mot utbrändhet för det behövs så mycket energi att hålla upp en mur inför andra människor, och för en själv som sag
Sociala medier inte en verklig bild av sig själv
Man använder sociala medier för att försöka visa en bild av sig själv som man vill att andra ska få se, och inte den verkliga sidan av sig själv. Därför blir det ytterst, ytterst svårt att veta vem någon är baserat på vem dom är på molnen. Men ändå tycks det vara så att vi ändå dömer andra människor baserat på vem dom är på sociala medier, och även ödslar mycket tid på hur man själv ska uppfattas.
Alexander Bard ska ha sagt en gång i en intervju att människan kommer identifiera sig med den person man är på sociala medier. Istället för att visa vem vi är på riktigt så försöker vi därmed visa vem vi är på "molnen". Eftersom vi människor vill visa den bästa sidan av oss själva så blir det uppenbart att man aldrig visar det negativa som finns i ens liv, utan man visar alla sina fina sidor. Precis som man ofta ler till människor fastän man kanske mår dåligt, eller finslipar fasaden på sitt hus som ett substitut att ens liv går bra och så vidare. Men på sociala medier blir det 100x lättare att uppvisa en falsk fasad av sig själv, det går rent av att försöka vara någon helt annan människa.
Nuet ett minne blott
Det är nog inte konstigt varför det blir så lätt att sluta att exempelvis rikta uppmärksamheten till att lyssna på en känd musiker, men istället fota så att andra ska få se att man minst sagt fått lyssna på en känd musiker. Ifall ens existens är på sociala medier så blir den helt enkelt en vettig grej att göra. Men det finns många konsekvenser ifall ens intresse blir att fota istället för att uppleva. I vanliga fall skulle ens uppmärksamhet vara till ens sinnen att titta, lyssna, känna, vilket är en viktig del av att vara människa. Även innan skärmarna kom så fanns det stora bekymmer för människan att vara närvarande. Eckart Tolle skrev i sin bok "power of now" att när en människa ser på en solnedgång så kanske man bara är närvarande i exempelvis 10 sekunder, sen börjar man tänka "oj vad vackert" och så vidare och så vidare. Men det är ytterst värdefulla stunder att "bara vara" en liten kort stund. Sen ska man inte heller underskatta de trevliga tankar som dyker upp och att man i stillheten börjar fundera på livet. Men idag får man kanske inte ens några sekunder av total närvaro på grund av att tankar som "oj vad vackert, detta måste jag fota" dyker upp kanske redan på en sekund.
Men det är kanske inte så konstigt, för är det ändå inte så att vi människor tolkar varandra baserat på sociala medier? Är det inte så att att vi lätt går in på en annan människas sociala medier för att bilda oss en uppfattning? Är det inte så att en människa kan tycka en annan människa verkar snygg och intressant irl, men när han/hon får se på personens sociala medier så kan han/hon bli otaggad för att personen inte hade snygga bilder. Därmed blir det ytterst viktigt för en människa att på bästa möjliga visa uppvisa en bra bild av sig själv.
Detta gör på något vis att livet idag verkar kretsa kring vem man är på sociala medier för många. Det som sker på riktigt är inte det viktiga, men snarare hur man kan få det att framstå på exempelvis sin instagram. Det viktiga är inte att uppleva, men att få bra bilder. Det tycks alltså finnas en drivkraft att andra ska få veta hur bra man har det, än att faktiskt ha det bra. Låter inte bara det som ett recept för att vandra raka spåret mot olycka?
Men detta är förstås inget nytt, men den stora frågan är förstås varför man kastar bort tillfällen att uppleva för att istället fota för att visa andra. Hur påverkar det individen, och hur påverkar det samhället? Hur hamnade vi egentligen här där det blivit så svårt att "bara vara" utan att bli störd av att måsta fota och därav kasta bort ett ypperligt tillfälle att leva.
Vikten av att visa att man är lycklig och framgångsrik
Det som verkar tydligt är att det är ytterst, ytterst viktigt att upprättvisa en ypperlig bild av sig själv där man är lycklig och inte olycklig.
Jämförelse
Det är förstås inget nytt med att vi jämför oss med varandra och att mycket av stress och olycka går till att jämföra sig med varandra. Men det kan vara intressant att försöka gräva lite djupare varför vi gör det och varför det är så svårt att sluta. Jämför man sig inte på sociala medier så kommer man jämföra sig på jobbet, sina vänner eller på något annat sätt. Människan har jämfört sig med varandra under lång, lång, lång tid, det är nog bara det att sociala medier gjorde det så uppenbart. Utan sociala medier så tittar vi på vad andra har för kläder på sig, vad det är för märken, vilken bil man har och så vidare och så vidare. Så bara för att man slutar upp med sociala medier så har man inte slutat upp med jämförelsen med andra. Det är inte sociala medier som är problemet, utan det visar problemet människan har. Själv har jag faktiskt börjat gilla sociala medier och använder det flitigare än förr, men jag vet att jag inte är människan som syns på bilderna i samband med olika texter, jag accepterar att andra människor får göra felaktiga tolkningar av mig. Det är den verklighet vi lever i, att vi bedömer varandra vem vi är på internet.
Destruktivt för dem som mår dåligt
Detta måste föra med sig stora konsekvenser för de människor som mår dåligt eftersom de som mår dåligt kommer känna sig ensamma med sin psykiska ohälsa. På grund av att vi jämför oss med varandra så mår man ännu sämre när man ser att andra verkar ha det bra.
Är det inte på tiden att vi blir mera sårbara och erkänner inte bara för andra, men även oss själva att det är normalt och naturligt med svåra och tuffa tider.
Rädslan för vad andra ska tycka och tänka, även viktigt på molnen
Ja det börjar bli mer och mer förståeligt hur sociala medier påverkar oss negativt och skapar psykisk ohälsa. Det handlar ju sen inte bara om den perfekta bilden för sen när man har tagit den perfekta bilden, vill man sen inte också ibland skriva den perfekta texten som kan ta lång tid att skriva, ibland rent av timmar att göra ibland för att man börjar oroa sig hur texten ska tolkas? Sen så bestämmer man sig för att kanske ändå inte ens dela bilden och texten och så får det hamna i arkivet, vilket kan låta rätt galet. Men eftersom en stor del av vår identitet tycks vara på molnen så har det plötsligt blivit extremt, med betoning att det är extremt, viktigt att man visar upp en bra sida av sig själv på sociala medier. Har du lagt märke till att människor kan mobba varandra på internet?
Den stora risken för misstolkning på molnen
Har du lagt märke hos dig själv hur riskfyllt det kan upplevas att bara skriva sin åsikt kring ett ämne? Är det nästan inte lika riskfyllt som på riktigt ibland? Är det ibland nästan inte mera riskfyllt, för på riktigt kan man se andra ansikten ifall saker och ting misstolkas och så kan man rädda situationen, men på internet är en text fri att tolkas av alla andra människor där man lätt kan bli anklagad för att vara en dålig människa. På samma sätt när man är en grupp människor och oroar sig för vad andra ska tycka och tänka ifall man ska säga något, så behöver man vara ytterst vaksam vad man skriver på internet. Inte minst under pandemin där folket delades upp mot varandra så behövde man vara vaksam vad man skrev, för folk kunde anklaga varandra för att döda andra människor rent av. En utfrysning på internet innebär i praktiken även utfrysning på riktigt.
Sen så bedömer vi ju lätt andra människor på hur dem ser ut på bilder och då uppstår även en stor oro hur andra ska bedöma ens egna bilder. Har du varit med om att ha träffat en väldigt intressant människa på riktigt och bytt facebook, sedan efter du har sett personens facebook så har ditt intresse försvunnit för att han/hon inte såg bra ut på bilder?
Men är det egentligen så konstigt, för om det är så att våra liv mer och mer handlar om vem vi är bland molnen så blir det tyvärr viktigare. Man kan träffa en fantastisk människa, men vad betyder det ifall man inte kan visa fina bilder på sin partner för sina vänner? Våra liv kretsar kring att sitta framför skärmar inte bara för att spela spel och ha kul, men hela ens liv verkar ofta kretsa kring det. Man behöver inte längre förändra sitt liv med att imponera eller inspirera andra människor, man kan göra allt i sitt hem framför en skärm. Det skulle vara ytterst förvåningsvärt ifall människor mådde ypperligt idag. Eckart Tolle som skrev boken "power of now" sa en gång att mobilen har blivit en förlängning av det mänskliga sinnet. Exakt vad det innebär är svårt att veta, men poängen är att mobilen styr oss mer än vad vi kan ana. Man pratar mest bara om det när man blivit sjuk på något sätt av det, men är man frisk så är man ofta aktiv i tävlingen att imponera på andra. Ungefär som en som fått feber börjar vilja förändra sitt liv, men den dag han/hon är frisk så är han/hon tillbaka i samma destruktiva sätt att leva. Hur ska det gå till att bryta sig fri från exempelvis sociala medier där man i praktiken har en distans till det, dvs har en förståelse att man är inte den människan man är på sociala medier. Det är vad jag tänkte försöka skriva om, för det är absolut möjligt, och det är befriande på många sätt och vis.
Konstant stress att jämföra sig med andra
Livet är tufft, så låt oss vandra mot tider där vi är mera ärliga mot oss själva. Det tar mycket energi att försöka upprätthålla en fasad att allt är bra. Det tar mycket energi att försöka visa att det går bättre för en själv än sina andra medmänniskor på sociala medier. Det tar mycket energi att ligga på natten och se hur andra människor verkar ha det fantastiskt, sedan vakna på morgonen och fortsätta se någon ta en bild vid en vacker solnedgång i medelhavet. Så många gånger som man varit på fina ställen men förstört det för att man velat ta ett fint foto istället.
Min Albanien resa med nästan inga tagna bilder på tre månader
När jag drog till Albanien i några månader för att arbeta så bestämde jag mig för att i princip inte ta några bilder alls, utan istället uppleva, och ibland bara vara och observera. Meditation hade nämligen börjat bli en större del av mitt liv. Plötsligt blev det intressant att inte bara titta på en solnedgång, men även se hur andra försöker fånga den perfekta bilden. Det gick exempelvis att se fenomenet att se folk se en solnedgång för att genast säga "titta vad fin solnedgång", sedan springa ned till stranden och ta selfies, och ifall man var i sällskap så turades man om att fota varandra. Sedan så tittade dem på bilderna ifall dem var bra, och när dem var klara så gick dem upp igen från stranden igen. Det handlade inte om att faktiskt uppleva den vackra solnedgången, det handlade om att ta en bild för att visa andra. Ja precis som jag själv brukade göra, men det var extra intressant att se andra människor göra det och känna sig lite fri från att göra det själv. Att beskåda det var nästan lika intressant som att se solnedgången, eller ännu mer. Jag visste ju hur destruktivt jag fann det för mitt liv och det blev tydligt att jag var långt ifrån ensam med att försöka få bra bilder på bekostnad av att uppleva. På sätt och vis såg jag mig själv, utan mitt egna förflutna kring att ha kastat bort så många tillfällen att "bara vara" så hade jag inte fascinerat mig över detta. Detta var möjligt för mig eftersom jag hade bestämt mig att på riktigt inte fota vackra ting, utan istället se om jag kunde uppleva det. Det betyder förstås inte att jag faktiskt upplevde det, men jag undvek åtminstone att kasta bort det.
Tävlingsinriktat samhälle
Man är förstås inte ensam med att försöka sprida en bra bild av sig själv till allmänheten. Vi lever i ett tävlingsinriktat samhälle och på något vis så råkade vi ju hamna på ett ställe där vi skapar våran identitet på sociala medier. Det är kul när andra tror det går bra för en själv, men hur mycket energi, lidande, livsglädje ödslar man ifall man kämpar för att upprätthålla en god bild av sig själv? Ifall man ena dagen får 100-100 lajks för en bild och blir glad, är det inte så att man behöver en ny "fix" inom närmaste dagarna, och ifall man får en dålig respons med kanske bara 10 lajks så mår man dåligt helt plötsligt? Vad som är mycket lajks är förstås en tolkningsfråga, för mig själv är 10 lajks en stor framgång.
I det tävlingsinriktade samhället där man vill visa en god bild av sig själv så lär det även finnas en rädsla att andra människor ska få se en dålig bild av sig själv. Det är så svårt att veta hur andra människor ska tolka en, det är svårt att bara göra sin egna grej och tro att det ska bli framgångsrikt. Man behöver ta reda på vad som är uppskattat bland allmänheten för att kanske få lite extra lajks.
Den mystiska psykiska ohälsan
Det är nog ingen slump att det skapar mycket olycka när man lägger ner så mycket energi på att jämföra sig själv med andra människor, inte bara på riktigt, men även på molnen. Det är inte heller något nytt, så anledningen varför jag började skriva om detta ämne är för att på något plan känns det som att den psykiska ohälsan är mystisk. Med det menar jag, vilka människor är det som mår dåligt egentligen? Hur vet vi om egentligen att andra människor mår dåligt när alla upprättvisar en fin bild av sig själv på sociala medier? Hur ska vi veta att andra människor mår dåligt när det är stor chans att när man mår dåligt, kanske rent av är mest benägen att börja dela bilder att man har det bra? För det kan kanske finnas en rädsla när man mår dåligt att andra ska få veta om det. När ett par håller på raseras, är chansen inte stor då att man delar på sociala medier hur mycket man älskar sin partner, för att sedan förvåna folk omkring när förhållandet kraschar några veckor eller månader senare.
Det börjar bli förståeligt att allt fler mår dåligt, men är det inte så att det ändå finns en stigmatisering kring ämnet som kvarstår? Är det inte så att ifall man mår dåligt så känns det som att man behöver dölja det för andra? Det räcker inte bara att prata om psykisk ohälsa på grund av jämförelse, för det blir ofta ett sorts hyckleri. När man är less på tävlingen så klagar man på hur det fungerar i samhället, men när man får tillbaka sin energi så kommer en drivkraft finnas att visa hur bra det går för en i livet. Det finns ett ego inom oss människor som är omättligt på att vilja briljera och vara bättre än andra människor. Det räcker inte att bara sluta upp med sociala medier för man kommer ändå fortsätta att jämföra sig med andra människor. Sociala medier kan rentav vara ens lärare där man om och om igen får se hur man själv jämför sig.
Sen när man träffar på människor ute i samhället, ler inte de flesta och säger att allt är bra? När får man egentligen se olyckliga människor egentligen förutom människor som är en väldigt nära och som vågar agera ut sin olycka? Du vet kanske att du och din partner mår dåligt, men hur ska du få veta att ett annat par går igenom samma elände? För ifall du och exempelvis din sambo far på en parmiddag, kommer inte ni då med era bästa sidor och även paret ni ska träffa kommer med sina bästa sidor. På parmiddagen visar sig två lyckliga par, sen när paren splittras så kan paren vara sig själva. Men just under parmiddagen så tar man fram sin persona för att visa sig vara den lyckliga paret.
Minns även att jag ska ha hört ett exempel hur två personer döljer vem dem verkligen är när dem dejtar varandra. I början är man snäll, kanske ger massage, köper grejer, är snäll och allmänt alltså försöker visa en bra bild av sig själv. Sen när man gift sig och/eller flyttat in med den andar personen, så kanske den rätta sidan kommer fram, för då har man redan den andra personen. Helt plötsligt kanske kvinnan ser sidor hos mannen hon aldrig sett tidigare och blir förskräckt. Och mannen kanske också upptäcker sidor hos kvinnan som han absolut inte hade någon aning om. Detta lär alltså vara ett helt omedvetet beteende hos människan där vi alla är mer eller mindre väldigt luriga av oss.
Den mörka sidan hos varje individ behöver erkännas och accepteras
Vi lever nog i en verklighet där många har bekymmer dem kämpar med, där man känner ånger för dåtiden och en ångest för framtiden. Så borde det inte vara trevligt ifall man pratade mer om detta, inte för att klaga och att det skulle vara ett problem, men kanske rent av för att dela med sig om sina egna erfarenheter och kanske inte göra så stor grej av det? Hur mycket psykisk ohälsa skapas genom att uppleva att man är ensam med sina bekymmer? Är det mer än vad vi kan ana? Ifall man skulle få veta att många andra människor har det tufft också och går igenom samma sak, skulle en sådan simpel grej kunna underlätta för en själv? Låt säga att du fick veta att alla människor omkring din omgivning mår sämre än vad du gör, skulle inte det göra att ditt egna lidande skulle bli mindre? Detta är en gedigen fråga. Ifall det stämmer så borde man uppleva mer olycka ifall man tror att alla andra människor verkar ha det bra. Ifall man upplever att andra människor verkar ha det bättre än själv så behöver man ödsla mer energi och kraft för att försöka visa att man trots allt har det bra själv också. Yogin Sadghuru hade exempelvis en gång att ifall du var den ända personen som hade tillgång till mat en dag, så skulle du vara lycklig av det simpla faktum att andra människor svälte och att du själv fick äta mat. Så jag ställer frågan igen, hur mycket påverkas den mänskliga lyckan och olyckan egentligen av jämförelse?
Sen kommer följdfrågor, ifall samhället då är en tävling att uppvisa en god bild av sig själv och att alla andra människor gör samma sak, hur ska man då kunna veta vilken psykisk ohälsa som existerar? Om det inte vore för sociala medier eller olika forskningar kring ohälsa, skulle inte ohälsa vara ett enda stort mysterium? Jag ser då sällan olyckliga människor, men av olika anledningar kan jag förstå att folk ändå måste må dåligt ibland. Ett exempel är ifall någon tar en anti depressiv medicin, då lär ju personen må dåligt. Kanske kan man misstänka ibland att en människa vandrar mot dystrare tider, men det är ändå svårt att på riktigt veta när ingen berättar om sina inre sorger.
Det slutgiltiga budskapet i min bok kommer troligtvis vara att ge ljus åt hur fantastiskt det är att börja låta sina inre sorger komma upp till ytan. Inte för att klaga, men för att det är en del av en. Denna approach är vad man har i meditation, att acceptera det som är. Ifall man mår dåligt, ja då är det okay att må dåligt. Det är så naturligt det kan bli, och genom att acceptera att man ha tuffa tider så skapar man genast mycket mindre drama än ifall man tappert kämpar om att livet ska var bra. För alla andra verkar ju ha det bra, då vill man inte vara ensam med sitt lidande. Därför lever vi i ett samhälle där många går runt och mår dåligt där folk känner sig ensamma fastan så många har så mycket gemensamt. Två olyckliga människor kan träffas där dem båda känner avund för den andres liv, men kanske blir det aldrig någonsin ett samtalsämne där dem båda få lätta på hjärtat. Låt det sjunka in, att för en människa som är olycklig så lär det finnas en rädsla för just den personen att andra ska få veta att han/hon är olycklig. Den mest ensamma personen lär ofta vara en person som rentav är deprimerad, för att vara deprimerad innebär att man kanske upplever att man har misslyckats i samhället. Alla är ju så bra att uppvisa en fasad, är det inte så? Även ifall man går förbi en människa som är djupt olycklig så är chansen stor att personen slår på ett stort leende när man går förbi personen. Eller så kanske man försöker dölja sin olycka genom att uppvisa ett fantastiskt liv i sociala medier, eller rent av förbättra fasaden på sitt hus. Därav kommer en ny följdfråga som det blir att skriva om senare, innebär lycka i samhället till stor del vad man uppnår för framgång i samhället?
Ifall denna förståelse en vacker dag sjunker in mer så kommer stigmatiseringen att försvinna och folk kommer mer och mer uppskatta emotionellt intelligenta människor som pratar öppet. Mer och mer kommer dramat kring det hela att försvinna och man kanske rent av kan skratta åt sina bekymmer. Kanske en vacker dag kommer något som upplevs som drama idag, vara en komedi i framtiden.
För ifall man känner sig misslyckad i jämförelse med andra, uppstår inte mycket olycka baserad av det? Ifall andra lyckas i livet men du upplever att du står kvar och stampar så måste det skapa en stor frustration. Återigen så blir det tydligt att det handlar bara om en jämförelse. Det spelar ingen roll om du har en fin bil, fint hus, en bra man/fru, vilket kanske du rent av lagt märke till. Ifall andra gör mer intressanta saker så kommer du må dåligt av att att andra har det bra. Ju mer man spinner vidare i detta ämne desto mer tydligt kommer det bli att man faktiskt kämpar för att försöka uppvisa en god bild av sig själv irl och på sociala medier, och undviker att någon annan människa ska få se ens inre sorger. Inte ens nära och kära får veta ens riktiga inre sorger, man pratar ofta bara om det ytliga. Det finns också ett undermedvetet som man inte själv ens vågar ta på. Låt oss en gång till ta reda på hur mycket vi jämför oss med andra. Låt säga du har ingen lust alls att göra något en fredagkväll och har bestämt dig för att ha ypperlig filmkväll för dig själv, sen så ringer din vän och säger att dem ska iväg på en fantastisk fest. Attans att du fick det samtalet tänker du, för innerst inne vill du se film eftersom du kanske varit ute många helger tidigare. Men dina vänner ska iväg på en fest och plötsligt så börjar oron dyka upp, "tänk om man missar en fantastisk fest som vännerna är på"? Tänk om ens egna vänner har Världens bästa fest medans man själv ser på en film. Plötsligt så har din kväll blivit usel och det har blivit tydligt att det är på grund av en jämförelse med andra människor. För egentligen, vad spelar det för roll ifall vännerna har en bra fest? Ska man inte kunna unna sina vänner en bra fest? Men låt säga att du stannar kvar och ser på film, sen ringer en av dina vänner klockan 12 och försöker få dig till festen. Sen frågar du ifall festen är bra och så säger vännen att det var Världenst sämsta fest. Är det inte så att din filmkväll plötsligt blir trevlig helt plötsligt igen? Dina vänner hade en dålig fest och plötsligt mår du bättre. Kom ihåg, du var inte ens sugen på att festa så det var inte en trevlig fest du hade hoppats på ifall du for. Sen har vi också scenariot där en vän ringer och berättar att du missade Världens bästa fest och du kunde höra att han/hon talade sanning. Så du säger att du också vill komma men att det tyvärr är fullt på festen och inga fler får komma. Plötsligt så kanske du rent av stänger av din film och gråter dig till sömns.
Hur många vågar erkänna för sig själv att det är svårt att vara tacksam och glad för sina vänner när det går fantastiskt för dem i livet? Ifall ens bästa vän gifter sig med sin drömprins/prinsessa före en själv, är det inte så att det är lätt att känna "det borde ha varit jag?". Det är också en intressant tanke att reflektera över.
Så ja, det stämmer nog att vi inte bara jämför oss mycket, men att en stor del av vår lycka och olycka i samhället är ytterst baserad på hur andra människor har det. Ifall du har dyr BMW så uppskattar du inte bilen för att bilen är fantastisk, men för att du har en bil som andra människor uppskattar. Skulle du flytta till en kultur där folk inte bryr sig om bilar så försvinner plötsligt allt värde. Eller ännu mer komiskt skulle det vara ifall alla du känner skaffar en dyrare bil än dig, plötsligt så försvinner värdet i din fina bil. Plötsligt behöver du viga ditt liv att skaffa mera pengar så att du en vacker dag får råd med en bil som är finare än dem du känner.
Det stora bekymret blir det förstås för alla de människor som misslyckas i samhället. För många människor är det en ständig kamp att försöka duga för andra människor och att försöka hitta något inre kall. Det är svårt att komma ifrån att man vill duga inför andra människor. Det är svårt att undkomma att man inte vill känna sig misslyckad inför andra, för det lär finnas något undermedveten inre rädsla att bli utesluten ur ett samhälle. Har du tänkt på hur du skulle känna ifall alla människor omkring dig skulle börja titta snett på dig? Har du något minne där du gjorde bort dig och människor omkring dig tittade på ett sätt så du upplevde stor pinsamhet? Har du tänkt på att du skrapat ihop dig en enorm mängd olika trauman från din barndom, och som hämmar och påverkar dig i kanske alla val du gör i livet idag? Ditt förflutna påverkar hur du står, hur du pratar, hur du tänker, dina värderingar, dina åsikter och så vidare. Du har lärt du hur ska leva i livet så att du slipper uppleva pinsamhet någonsin igen. Det är ytterst viktigt för oss människor att inte bara vara en del av samhället, men att också bli uppskattad av sin omgivning. Därför lär det finnas en drivkraft hos människan att istället för att bli utesluten ur samhället, så finns en drivkraft att bli nr ett i Världen inom något område. Ja det är därför du troligtvis sett att rikedom i pengar tycks vara något som aldrig på riktigt kan göra en människa mättad så att lyckan består. Hela tiden finns en drivkraft inom oss att "erövra", och att få känna sig bättre än andra människor. Genom att göra andra människor sämre så kan vi själva uppleva oss som bättre, varpå det är så fantastiskt kul att döma andra människor. Det är troligtvis ingen slump att kvinnor träffas ibland och pratar skvaller, eller köper skvallertidningar och dylikt. Så kul det är att prata om andra människor och de draman som finns kring det. Exprimentera att ge hint att du har något hett skvaller att prata om, och se hur ögonbrynen höjs i din omgivning.
Ett totalt misslyckande i livet lär innebära en stor skam och en sorts död rentav. Tänker spontant på MMA fightern Ronda Rowsey som var bland molnen när hon gick runt som en mästarinna, men när hon förlorade så försvann också hennes identitet som en mästare som alla såg upp till. Titeln som mästarinna som alla fjäskade för försvann, och en del av henne försvann när hon förlorade på knock. Denna rädsla kan vara värre än den verkliga rädsla för döden, eller så är detta den verkliga rädsla för döden. Att bli förödmjukad inför Världen, att bli utesluten ur samhället. Det sägs att när man försöker finna ut vad människor är mest rädd för så är det att prata inför en grupp människor, och näst på listan att dö. Det är ytterst intressant.
Ronda uttryckte även vid ett tillfälle i en intervju att hon hade lust att ta livet av sig. Hur kommer en sådan tanke upp när det handlar bara om en förlust i en idrott? Mike Tyson berättade om sin rädsla när han fightades som ung, hur han grät att ifall han förlorade, så var han exempelvis rädd att ingen skulle älska honom mer. Nej, rädslan var inte att få spö, men snarare kanske att andra människor inte skulle gilla honom mer. Ja, vi människor verkar verkligen vilja upprätthålla någon sorts image inför andra.
När folk får se att man är misslyckad och olycklig så lär kanske en rädsla finnas att människor kommer lämna en i sticket, för man vet själv hur obehagligt det kan vara att umgås med människor som mår dåligt. Vi människor vill umgås med vinnande människor, inte människor som är misslyckade. Vi vill vara med personen som just vunnit en miljon, inte människan som går och letar pantburkar. När omvärlden får veta hur dåligt vi mår så kommer omvärlden se ned på oss själva. Det kommer inte vara ögon som visar en empati, men ögon som tycker synd om en och ser ned på en själv. Man blir inte lyssnad på, men snarare får man tips och råd som visar att man inte alls ser människan som mår dåligt.
Kanske är alltså livet i samhället en enda stor tävling och det blir inte så värst kul för de människor som misslyckas i samhället. En enda stor tävling att bli bäst på ett eller annat sätt och att dölja den mörka sidan av sitt liv både för andra men även för en själv. Återigen, ifall vi människor är rädda för att visa vår olycka för andra, hur ska vi verkligen kunna veta vilken olycka som som finns i samhället?
När uppstår tävlingen?
Är det inte så att vi ända från barnsben få lära oss att vi ska försöka vara någon annan? Är det inte så att framgång betyder att man är bättre än andra människor? Vi blir uppväxta att försöka vara någon! Vi får tidigt frågan "vem vill du bli när du blir stor"? Vi får fantastiskt med beröm av äldre när vi får MVG och inte särskilt uppskattade när vi får IG. Vi får mer beröm för resultat än hur vi tar oss ann uppgifter och utmaningar. Vi blir inte sedda för den vi är, men snarare när vi kan uppvisa något. Vi lär oss att vi behöver försöka vara någon annan för att bli uppskattade.
Men sällan får vi veta sanningen att vi redan är någon. Sällan får vi veta att livet handlar om att lära känna sig själv. Vi får lära oss att lyckan är att bli framgångsrik, få en fin familj, fint hus och så vidare. Men när resultatet är uppnått så upptäcker många att det inte är lösningen på något, för sedan ska vi ha bättre familj än andra, finare hus än andra och helt enkelt ha en grönare gräsmatta än andra. Lycka är egentligen inte att ha en Ferrari på grund av att det är en fantastisk bil, men att man har en bil som inte andra har.
Så livet verkar handla mycket om just detta, att leva för andra, att duga inför Världens ögon, och genom att duga behöver man vara framgångsrik och lycklig. Kanske gör detta att vi kämpar för att vara lyckliga i livet och försöker förneka våra dåliga tider. När vi har dåliga tider börjar vi kämpa emot det, att man borde inte må dåligt. Istället för att acceptera sina dåliga tider så kämpar vi att hålla oss ovanför ytan. Att acceptera ens egna bistra öde innebär att man behöver börja släppa på taget att man är chanslös i samhället, att på något vis ge upp. Det kan såklart upplevas som ett totalt misslyckande att ge upp kampen att vara bättre än andra, men frågan är ifall skenet bedrar en på alla sätt och vis?
Det var då som jag fick en intressant tanke! Tänk om de allra flesta kämpar med sitt liv, men eftersom de flesta blir proffs på att visa en fasad och dölja sitt lidande så vet vi inte om att de flesta går igenom tuffa tider. Tänk om de flesta känner sig ensamma men samtidigt tror det går bra bättre för andra än en själv? Det betyder att människor ofta lär träffa varandra och fastän båda kan må dåligt så ler båda och säger allt är bra. Det är anledningen varför jag kallar det för "den mystiska psykiska ohälsan", för vi ser den ju aldrig. Vi förnekar den troligtvis även hos oss själva. Vi kämpar för att verka må bra inte bara för att lura andra, men till och med lura oss själva.
Livet är ett lidande
Dessa ord var något jag tog till mig när jag började intressera mig för Österländsk visdom och som förstås inte låter särskilt trevligt. Men det är en viktig aspekt i livet som är viktig att förstå. Verkligheten är tuff, så varför inte erkänna det? Ifall man flyr från verkligheten och det som är så kommer lidande att skapas. Ifall man mår dåligt och kämpar för att inte bara lura andra, men även sig själv, så kommer mycket lidande att skapas. Men genom att acceptera att man mår dåligt så försvinner genast en lättnad. En lättnad att försöka skapa en verklighet som inte existerar. Att tillåta sig må dåligt istället för att kämpa för att le och låtsas att allt är bra. Att acceptera livets dystra sidor och börja möta det. Genom att utforska livets mörka sida, vilket är en verklighet som man inte kan fly ifrån vare sig man vill eller inte, så kan man börja finna mer balans i sitt liv. Orden "livet är ett lidande" stämmer egentligen inte, livet är mycket större än ett lidande. Men livet i ett samhälle där man exempelvis tävlar med varandra är ett lidande. Spelar ingen roll ifall man vinner 10 miljarder kronor och att man tror att det kommer att göra en lycklig. Snarare kommer olyckan förr eller senare få en att vakna mer än någonsin att så lätt blir man inte fri från sitt lidande. När man insett att lyckan kommer inte att uppnås med pengar, status och prylar, så kan kanske livet vaggas in mot ett nytt spår. Ett spår som inte riktas utåt till samhället, men inåt till sig själv. Plötsligt blir acceptans ett större intresse, till och med att lidande är en stor del av sitt liv. En massiv del av sitt liv. Men genom acceptans så kan det gömma sig något vackert bakom sitt lidande. Det jag försöker komma fram till här är att det gör inget att ha en dålig dag! Det är helt okay att ha en dålig dag och man kommer ha massor, massor, massor med fler dåliga dagar. Men genom att inte kämpa emot det så sker ett litet skift. En dålig dag kanske rentav inte ens är en dålig dag, utan man tolkade det som en dålig dag för att samhället lärde en det.
Ibland kanske man bara har lite energi och har inte lust att göra något alls. Vem har fått lära sig att man kan ta en dag där man ligger i sängen hela dagen utan att känna att det är bortkastat? Att ligga i sängen en hel dag är kanske ibland det man behöver mest av allt? Tänk en hel dag utan skärmar och att använda tiden att möta sig själv. Att gråta, att andas medvetet, att göra andningsövningar, att tillåta sig ha en dålig dag. Tänk det istället för att gå upp från sängen och fortsätta jaga en dröm fastän man inte vill den dagen. Tänk att vara på ställen och vara med människor fastän man bara vill gråta hemma i sin säng, går det att föreställa sig något mer ensamt? Att prata med människor och måsta upprätthålla en fin fasad fastän man bara vill gräva ned sig själv, för tänk om folk får reda på att man mår dåligt?
Gemenskap
Syftet med denna text är att alltså att sprida en medvetenhet att vi alla lär kämpa för att må bra. Om inte just nu, så senare. Vi alla blir äldre och vi alla kommer förlora människor vi älskar, och vi alla kommer få sämre hälsa, och vi alla kommer att upptäcka att livet inte handlar om att vara bättre än andra. Vi alla kommer att närma oss döden och tappert kämpa emot verkligheten. Vi alla kommer få se sanningen att pengar inte ger oss en inre glädje. Om inte nu, så senare. Kanske kommer tider då vi börjar mer och mer vara sårbara, vilket lär göra att människan mer och mer kommer börja visa vem han/hon är. Nya tider där det blir mer och mer uppskattat att vara sig själv och visa sina brister, vilket gör att människor lättare och lättare kommer kunna skapa en mera nära och genuin kommunikation med varandra. Mer samtal om livet, och mindre samtal om vädret. Mer samtal om ens utmaningar i livet och ens brister, och mindre samtal om att skvallra och tala illa om andra människor.
Tänk så ypperligt om vi levde i ett samhälle där människor var mer genuint öppna om sina känslor och delade med sig av det till andra, och sedan till sin förvåning få upptäcka att många andra går igenom samma sak. Att människor på riktigt får inse att det är så många andra människor som mår dåligt fastän det absolut inte syns. Kom ihåg, nästan alla är mästare på dölja sina mörka sidor. Detta skulle göra så att människor på riktigt kan börja utvecklas och bli fria från trauman och börja leva de liv dem verkligen vill. Kom ihåg, det handlar i slutändan om sig själv. Det är en själv som har allt att vinna genom att börja bli sårbar. Denna sårbarhet är också något som kommer bli allt mer uppskattat i samhället. I denna sårbarhet som jag skriver om gömmer sig en subtil styrka som folk kan på något vis känna, varpå man hånar inte människor som är genuint sårbara. Sårbarhet kanske snarare skrämmer andra människor för att det finns en styrka i det. En människa som vågar visa sina svaga sidor har inget att förlora, den dag hans/hennes svagheter är erkända så kan ingen använda det emot en. En människa vill endast förtrycka en annan människa som inte accepterar sina svaga sidor, men den dag en människa kan stå rakryggad med sina svaga sidor så blir folk tysta. Det finns ingen glädje att försöka trycka ned en person som står rakryggad. Det finns däremot en stor riska att försöka trycka ned en rakryggad människa, så därför går mobbare exempelvis på dem som är svagare. Att visa sina svagheter förändrar inte bara en själv men det förändrar människor i sin omgivning. I ett samhälle där alla försöker visa upp en fin bild av sig själv är det ypperligt uppfriskande att se en människa som blottar sina egna genuina rädslor och pratar om det som om det vore något naturligt.
På grund av sociala medier där man även i sin säng på kvällen och morgonen kan jämföra sig så lär det ha eskalerat psykiska ohälsan till nya höjder. Men samtidigt så kan sociala medier också göra att allt fler ser igenom denna lömska tävling, så det är på gott och ont. En vacker dag så börjar vi kanske verkligen förstå mer hur vi jämför oss själva med varandra! För borde det inte egentligen inte bara vara trevligt att träffa sina medmänniskor utan att jämföra sig? Att få vara den man är och att det är okay att vara lite munter om det är så man känner sig. Att slippa känna rädsla att någon ska säga "men hur är det fatt vännen?" bara för att man kanske inte log tillräckligt mycket. Tänk att få uppleva att vara glad för en annan människas skull, istället för att vara avundsjuk.
En ny jord?
Tänk om det en vacker dag kommer uppskattas mer hos människor att göra något man faktiskt gillar att göra och låta det vara prio ett, och allt annat blir strössel på toppen. Precis som Eckart Tolle beskriver i sin bok power of Now (eller en ny jord), så är det intressant nog de människor som finner mening i det som gör, som inspirerar andra människor, som blir framgångsrika på köpet. Hur många försöker inte bli framgångsrika men misslyckas egentligen? Hoppas inte de flesta att på något vis bli framgångsrik i sitt liv?
Långsiktighet med tålamod och tillit är vad som krävs för att ett nytt skift skall ske. Att ifall man tar hand om sitt inre frö att ha tillit att det kommer blir en blomma en vacker dag, och om det ska måsta ta 20 år så är det okay för huvudsaken att processen är kul och att görandet i sig upplevs meningsfullt. Att acceptera att andra människor inte ger en själv beröm för vad man gör, utan man fortsätter göra sin grej för att det betyder något för just en själv. Kanske började vi människor göra saker för att imponera på andra redan som ett litet barn när föräldrarna eller lärarna berömde en fin teckning man ritat. Vi blev redan från ung ålder uppmuntrade av resultat, men inte i processen i sig. Redan från ung ålder fick vi lära oss att det är resultat som är viktigt, men inte att finna glädje i det man gör. Men det är dags att ändra på det där, och tiderna kommer nog att ske då det sker storskaligt. Mer och mer vandrar vi bort mot tider där vi imponeras av en människas prylar, massor med fina smycken och olika höga titlar. Mer och mer inser vi dess illusion och bedömer människor efter kvalité hur man integrerar i Världen och hur man är. Vi lever i tider där modiga människor med intelligens kommer vara väldigt uppskattat. Vem bryr sig om en dyr bil när yttrandefriheten står på spel?
Det är ingen slump att Eckart Tolle döpte sin uppföljarbok "a new earth", där han menar att människan vandrar bort från det förflutna och kommer att skapa ett nytt sätt att leva. Ett mer Österländskt vis kanske man kan säga. Att simpelt finna mer glädje i sitt görande, att lära känna sig själv, att bara vara, att sluta jämföra sig och snarare utforska vem man själv är och vad man själv ill. Att utforska naturen inom en själv och naturen vill uttrycka sig genom sig själv i Världen. Alla människor är unika på sitt alldeles egna unika sätt, så varför ödsla tid på att jämföra sig själv?
Du är alldeles unik, har du insett det? Har du insett att du förtryckt den delen av dig själv i jakten på att imponera på andra? Är det inte dags att återigen finna barnasinnet och uttrycka sig mera genuint vem man är som människa, men till skillnad från barn inse att rädslan är obefogad? Som barn behöver man sina föräldrar och ha en tillhörighet med nån grupp människor eller någon god vän. Det är absolut livsviktigt för ens överlevnad som människa och ens hälsa. Som vuxen bryter man sig fri från det gamla sättet att leva och finner sitt egna sätt att stå på egna ben. Kanske har du lagt märke till att man ofta glider ifrån vänner man hade i skolan, men att det kanske är en naturlig processes? Kanske har du märkt att det skaver att umgås med föräldrarna för att det ibland upplevs som att man aldrig kommer bort från den där föräldrar och son/dotter rollen? Men det är menat att de rollerna ska brytas så att man kan på ett mera genuint sätt umgås med nära och utan att det skaver och att man är nästan utpumpad på energi efter att ha umgåtts några timmar.
Din Titel
Här börjar din text. Du kan klicka här och börja skriva. Dicta sunt explicabo nemo enim ipsam voluptatem quia voluptas sit aspernatur aut odit aut fugit sed quia consequuntur magni dolores eos qui ratione voluptatem sequi nesciunt neque porro quisquam est.
Eos qui ratione voluptatem sequi nesciunt neque porro quisquam est qui dolorem ipsum quia dolor sit amet consectetur adipisci velit sed quia non numquam eius modi tempora incidunt ut labore et dolore magnam aliquam quaerat voluptatem ut enim ad minima veniam.
Din Titel
Liten inledning
Hur många bilder ser man på människor som är olyckliga? Hur ofta ler folk med stora leenden och säger att allt är bra trots att dem mår dåligt inombords? Hur sällan ser man egentliga olyckliga parförhållanden på internet eller utomhus? Hur ofta ser man människor gråta och/eller prata om sina inre djupa bekymmer som tynger dem i livet? Alla verkar gå runt och verkar lyckliga, men kan det vara så att de flesta går runt och mår mindre eller mindre dåligt i livet? Kan det vara så att singlar drömmer om att få bli tillsammans med någon, och många av dem som varit i ett förhållande en längre tid drömmer om att få bli fri igen? När två människor i ett förhållande är ute och vandrar, verkar dem inte ofta ha det rätt bra? Men i stängda dörrar sker något annat. Där sker gnatet, tjatet, svartsjukan och så vidare, som samhället inte får se. Det verkar nästan som att inte bara individen vill dölja sin egna olycka, men även par vill dölja deras egna olycka. En människa i ett par kan kanske rentav vara den allra mest ensamma människan, för det kan upplevas att man totalt tappat kontrollen över sitt liv. Ens liv kan vila i en annan människas händer i så stor grad att man kan bli psykiskt och/eller fysiskt misshandlad men ha en stor rädsla att någon annan ska få reda på det.
Ett svårt ämne, för hur ska man ta reda på att människor i förhållande också mår dåligt när alla är så duktiga på hålla uppe en fasad? Visst, att vara ensam under en längre tid utan att utvecklas som människa kan vara förödande. Men att vara tillsammans med en person som man inte längre är lycklig med på grund av rädslan att vara själv, är inte det också rätt förödande?
Det är svårt att se den psykiska ohälsa som råder i samhället, men många av oss lär vara rätt så bekant med psykisk ohälsa. Antingen medvetet eller kanske omedvetet, ibland kanske det rentav är lätt att förneka att man inte mår så bra. En fråga jag finner rätt intressant är, kan det vara så att de flesta mår mer eller mindre lite dåligt, men samtidigt så tror man att de flesta andra verkar ha det bra?
Den stora frågan jag vill ställa i min text är ifall vi människor befinner oss i en omedveten tävling att vara mest lyckligast, en drivkraft som är så djup och så stark att vi upplever oss finna i en ständig kamp. En kamp som gör oss utbrända och skapar mer psykisk ohälsa kanske mer än någonsin på grund av skärmarnas intrång som gjort att vi inte ens får återhämtning ens när vi ligger i sängen. Låt det sjunka in, inte ens i sängen är vi fria från att se en annan människa lyckas och se lycklig ut. Mobilen är en stor del av människans liv idag och ständigt verkar vi titta på hur andra människor har det, och visst är det så att man sällan se andra människor lägger upp bilder på deras genuina misslyckanden och olycka? Utan vi får hela tiden se hur bra andra mår.
När man ser hur bra alla andra verkar må, kan detta få en att uppleva att man är ensammast på jorden med sin egna psykiska ohälsa och att man skäms över den? För många lär detta vara nästan en ständig kamp.
Personas/masker/fasader?
Det går inte veta säkert, men kan det vara så att när vi människor kliver utanför ytterdörren så slår vi på masker/personas för att dölja vem vi är, vår olycka, våra misslyckanden och så vidare? Ifall de flesta gör det, hur ska vi då få reda på att vi inte är ensamma om att uppleva att vi är ensamma om vår psykiska ohälsa? Vi alla har då ett ego som upplever att man är Universums mittpunkt med sina problem, och så missar man att alla andra människor också går runt med sina problem. Skulle det inte vara trevligt att inse att man inte är ensam om sitt sämre mående, och att få veta att kanske de flesta kämpar mer eller mindre om att få duga i samhället och genuint må bra. Ja det är såklart att man har sina bra tider i livet, men nog är det så när man blir äldre så upptäcker de flesta förr eller senare att livet är inte så enkelt? Även för dem som lyckas med allt i samhället kommer få upptäcka att livet handlar om mer än att lyckas i samhället, och det kan nog bli en rätt så stor väckarklocka.
Jämförelsen med andra
Kan det vara så att den mänskliga lyckan till stor del är baserad på vilken rang man är i samhället? Om det stämmer att en stor del av vår lycka är baserat på olika former av framgångar i samhället, är det inte så att dem som har det svårt i samhället kommer uppleva sig vara olyckliga och känna att dem inte duger? Många kanske inte ens vill sträva efter pengar, status och dylikt men har andra kvalitéer som känns viktigare, men man känner sig osynlig för det finns ingen som ser dessa kvalitéer. Även om du hade en viss magisk kraft som ingen annan hade, skulle den magiska kraften nog inte skänka dig lycka i samhället om den magiska kraften inte hjälpte dig i samhället. Det finns dem som blir mästare på att lyckas i samhället och för dem kommer livet se ut att vara på en dans på rosor, till en början, sen finns det dem som inte lyckas alls och det kan troligtvis bli ett jobbigt, deppigt och stressigt liv. Att ständigt vara lägre ner på stegen och se hur bra det går för andra människor. Att vara nere på stegen innebär att andra människor ser ut att ha det bättre och en omedveten avundsjuka kommer finnas inom en. Man ser andra människor som delar bilder där dem har en fin familj, ute och reser, lever livet, och det kan nog upplevas rätt så brutalt ifall man står stilla i sitt egna liv.
Men tänk om människor får veta att de allra flesta människor döljer sin olycka för omvärlden, och rentav för sig själv? Skulle inte det göra att människor blir mer ödmjuka och släpper på sin gard att måsta visa sig stark. Skulle inte det göra att människor lättare kan börja prata ut med varandra? Ifall vi vet att andra människor också kämpar, skulle inte det göra att vi ser andra människor som mindre hot? Är det inte så att vi rentav kan tävla med vänner och bli avundsjuka på deras framgångar? Tänk om vännen man är avundsjuk på också är avundsjuk på att man själv verkar ha det bättre? Skulle inte detta bjuda in rätt så intressanta samtal? Skulle inte detta kunna föra vänner och familj närmare varandra, men också framförallt börja befria en själv från exempelvis avundsjuka? Det är inte ett lätt erkännande ens för en själv att man är avundsjuk på andra, speciellt på vänner. Väldigt mycket energi och olycka kan troligtvis skapas simpelt på grund av att vi är avundsjuka på andra människor. Det är vad man kan kalla för självskapande lidande, och det skapar en stor olycka i livet att uppleva detta. Avundsjukan gör också att det blir svårt att börja leva ut sitt egna liv, för så mycket energi går åt till att rikta sin uppmärksamhet till hur bra andra verkar har det. Hur ska man kunna skina som människa och själv ha det bra om man är bitter på hur andra har det? Hur ska man kunna fokusera på att bli den bästa versionen av sig själv om man ständigt blir bitter av att andra verkar ha det bra?
En viktig poäng med min text är att få fram att vi alla går igenom dåliga tider och dåliga dagar i våra liv. Vi alla har upp och nedgångar, men det är nästan som att vi försöker förneka de dåliga tiderna. Vi kämpar för att försöka må bra även när dåliga tider infinner sig. Annars skulle vi inte slå på ett leende till bekanta för att försöka se glad ut, även fast vi mår dåligt. Ibland ju sämre man mår, desto mer slår man på ett leende, kanske för att försöka dölja sin olycka. Men att må dåligt är så normalt, varpå det finns en visdom som lyder "livet är ett lidande". Livet är egentligen inte ett lidande, men livet i samhället med all dess tävling och dylikt är ett lidande. Att erkänna detta kan låta bittert, men att erkänna det för sig själv kan vara stort. Att inte kämpa emot sina dåliga tider, men att acceptera det.
Ska försöka förklara varför det är naturligt med dåliga dagar, även om jag egentligen tycker att man inte ens behöver kalla det för en dålig dagar. Ena dagen är man på G, en annan dag är man inte på G, varför kämpa emot det som är? Istället för att kämpa emot vågen som uppstår, så glid på vågen. Det går inte att förändra på vågen som kommer. Ibland är det trevliga vågor som får en att glida fridfullt, ibland är det brutala vågor som får en att inte veta vart upp och ned är. Antingen kan man hata och bli bitter över de dåliga vågorna och endast må bra när de bra vågorna kommer, eller så kan man försöka acceptera alla de vågor som kommer. Med tiden kanske man rentav blir duktig på att hantera även de brutala vågorna. Men ifall man förnekar de brutala vågorna så blir det svårt att någonsin lära sig att hantera dem, vilket är en tragedi eftersom dem kommer att dyka upp vare sig man vill eller inte.
Visdomen i Öst listade ut att för existensen skall existera behövs två polariteter, som ett batteri med sitt plus och minus. Du arbetar hårt med kroppen några timmar, sen återhämtar du dig. Du älskar din partner mer än allt på jorden ena dagen, nästa dag kanske du rentav föraktar personen. Denna dans mellan en dualitet är rätt så trevlig att förstå eftersom det gör att man lättare kan börja acceptera det man egentligen inte gillar. Kanske har man hela livet bara försökt förstå vad +, men eftersom - finns där vare sig man vill eller inte så missar man en viktig aspekt i sitt liv. För att finna balans är det svårt att bara försöka förstå +.
Det kommer finnas dagar då man bara vill vara i sängen, och då kan man antingen tycka synd om sig själv i timmar och skapa ett enormt lidande för att man anser att man borde vara ute i solen och leva livet som de andra människorna, eller så går det att acceptera det som en naturlig del av livet. Det är så lätt att börja fastklamrar sig i det som ger oss "må bra" känslor och vi gör allt för att slippa uppleva livets mörka sida. Men det finns ett mörker inom oss. Det finns ett undermedvetet hos oss som följer med oss i varje handlingar vi gör, vare sig vi vill eller inte.
Min mening med denna text är att försöka visa läsaren att den andra sidan (mörka) som upplevs dåligt i livet inte är så farlig som man tror, men att den rentav kan vara en viktig del av livet. Ifall man inte upplevde olycka, hur skulle man egentligen kunna uppskatta livet? Är det inte så att små barn mår mycket bättre än äldre människor, men ändå är det ytterst svårt för ett barn att vara tacksam över sin genuina glädje. Ifall man inte är tacksam, hur mycket är det ens värt då? Kan det vara så att vi människor behöver lära oss att förstå mörkret, för att förstå och uppskatta ljuset?
Den ena sidan kan inte existera utan den andra. Lycka kan inte finnas utan olycka. Samurajerna sägs ha hedrat de feminina energierna rent av för att höja dess polaritet, det maskulina. Med det sagt, vi bör alltså inte förtrycka en verklighet som finns inom oss, men att acceptera och se den. Men den stora utmaningen ligger förstås i att vi har en strävan att bli framgångsrik i samhället som är djupt inprintat i oss sen barnsben, men som också lär vara det så kallade sinnets (egot) funktion att växa och överleva.
Hur är människor egentligen inom stängda dörrar helt ensamma? Om jag inte misstar mig så ska Carl Ljung sagt att vi människor är dem vi är när vi är ensamma och sedan slår på en mask när vi träffar andra människor, men frågan är ifall vi till och med har en mask på oss inom stängda dörrar? En mask där vi rent av fly från oss själva, varpå vi behöver stimulera oss med exempelvis skärmar. Tänk om det finns så mycket att rädsla att konfrontera även ifall man sitter själv i ett tryggt hus i Världens tryggaste område?
Vi kan ha en dålig dag och inte vilja prata med någon, sen träffa på en person vi inte gillar och ändå säga "Men heej, hur är det". Vad får oss att dränera oss själva på energi genom att spela sådana fasader? Vad är vi rädda för när vi inte bara kan vara och säga/göra saker som vi känner för? Det går ibland se en människa som ser ut att verkligen vara glad att se en annan människa, men sekunden dem gått förbi varandra så återgår leende till ett vanligt ansikte på mindre en sekund.
Tävling att vara bäst?
Kan det vara så att vi människor befinner oss i en tävling om vem som är bäst, vackrast, lyckligast, rikast och dylikt? Är framgång baserat på vad andra människor anser om oss? Det vill säga en tävling om att bli mest framgångsrik som aldrig tycks sluta. Då kommer en annan intressant fråga som är svår att inte ställa, är lycka och olycka till stor del baserat på framgång? Om så är fallet så är vi i ett ganska intressant dilemma. Vi tävlar om att hålla en fasad uppe som visar att vi har det bra, men i verkligheten så kanske de flesta är stressade och mår dåligt. Detta kan betyda att de flesta som mår dåligt tror dem är ensamma om att må dåligt och att alla andra verkar ha det bra. Person A kan träffa person B där båda mår dåligt, men båda tror den andra har det fantastiskt för båda spelar att dem har det bra. Är inte det ett ganska intressant dilemma i såna fall? Tänk om fasaden fick fallera och att alla fick se vad vi håller på med? Istället för att avundsjuka på andra som mår dåligt så får vi se att våra medmänniskor går igenom samma saker.
Så denna text är för att ge ljus åt detta intressanta mänskliga fenomen och så frön för att vi kan börja våga prata mer om den andra aspekten av livet. Vår olycka. Allt handlar om att jaga lyckan, men det vi människor missat är att ofta måste finns en dualitet som man måste ge uppmärksamhet till, den självaste olyckan. Den aspekt vi sällan pratar om, den rena, nakna olyckan. Om framgång är att vara bättre än andra människor, och att vara bättre än andra människor är lycka, då blir det naturligt att vi människor inte får visa vår olycka för andra.Det sägs till och med att vi alla människor är mer eller mindre olyckliga, men vi kan vara ypperligt duktiga på att lura oss själva. I den österländska visdomen säger man ibland till och med att livet är ett lidande.
Genom att börja förstå hur naturligt det är att vi människor faktiskt inte bara kan ha en dålig dag, men rent av massor, massor, massor med dåliga dagar så kanske vi kan prata om det utan att de ska vara ett känsligt ämne, men snarare intressant. Det är faktiskt ett väldigt intressant ämne, olycka. Hat är ett intressant ämne. Sorg, gråt, avundsjuka, ilska, rädsla och så vidare, det är ytterst intressanta ämnen, dem är absolut inte att fly ifrån. Genom att ta sig mindre oseriöst och simpelt prata om sina svagheter är ytterst befriande på sätt och vis, och under ytan av sina bekymmer finns en sorts frid. Men först behöver man förstå och acceptera denna naturliga aspekt i livet.
Vägen till lycka är kanske inte försöka hitta lyckan, men utforska dess motsats
Vår rädsla att vara svaga & sårbara
När vi människor aldrig visar oss sårbara i samhället, får det inte oss själva att uppleva att vi är ensamma med våra djupa bekymmer medans andra verkar ha en dans på rosor? Vi förstår att andra människor mår dåligt, men hur kan vi veta när vi alla är proffs på att dölja det? Det är mänskligt att vara olycklig, att vara avundsjuk, att känna hat, att känna stor avund, att vara bitter men ändå är det något som vi verkar inte bara lura för andra människor att vi inte känner, men till och med för oss själva.
Den stora frågan är ifall psykisk ohälsa till stor del kan handla om att vi ständigt jämför oss med andra människor, och eftersom alla försöker hålla uppe en sken att allt är bra så kan vi tro att vi själva är den ända som mår dåligt och alla andra mår bra, vilket förstås lär skapa en stress och olycka. De flesta mår kanske inte särskilt bra men på ytan ser alla ut att ha det bra. Tänk om alla plötsligt fick reda på sanningen att vi ständigt jämför med varandra och tävlar vem som är bäst och vackrast, skulle inte det uppenbar sig som en ren och skär illusion det vi håller på med?
Låt oss utforska och försöka ta reda på om det går att finna ut varför det tycks som att vi blir allt mer olyckligare just nu med fler och fler unga som tycks gå in i väggen.
Den andra sidan av myntet
Tar man en titt på min Instagram så ser man en Noen/Andreas verkar ha ett bekymmerfritt liv. Han dansar, delar visdomsråd, sjunger och ser ut att ha det allmänt bra. Men en tank slog mig, det har blivit en stor del av mitt liv är att acceptera de dåliga dagarna i mitt liv, så varför skriver jag eller delar ingenting om det? För jag vet att det är naturligt med dåliga dagar där man känner bara för att vara hemma och inte träffa andra människor. En sida där jag möter mina sorger, mina smärtor och så vidare. En sida jag accepterat för mig själv, men som jag fortfarande alltså inte vill att omvärlden ska känna till. Hur kommer det sig att det finns en rädsla att andra människor ska se ner på mig ifall dem får veta att jag kan ha pissdagar? Rent av massor med pissdagar.
Även om jag alltså börjar mer och mer inse att det är naturligt och helt okay att ha dåliga dagar så är det något jag undviker allmänheten att se. Men varför? Det tycks som att man vill att andra människor ska acceptera den som man är utan att få dömande blickar mot en. Det tycks rent av att ens liv kan rent av handla om att behaga andra så dem inte ser ner på en. Det verkar nästan som att ha en dålig dag ingår i denna katerogi. Det verkar nästan som att en dålig dag är inte accepterat utan att det ska bli medömkande blickar. Många kan troligtvis inte ens gå runt med "resting bitch face" ibland utan att få höra "men gumman, hur är det fatt"? Ifall man har en bra dag så är det inte en kommentar som känns särskilt roligt att höra, kan det vara en anledning varför vi anstränger oss för att le vad som än händer? Även om vi känner för att gråta så förbrukar vi massor med energi för att dra på det där leendet så att ingen ska se det.
Vad i fridens dar är det som gör att vi människor tycks så gärna vilja visa våra bästa sidor för allmänheten? Där vi kan dagdrömma om hur vi räddar en gamling i nöd och hela Världen får se det och applåderar med fascinerande blickar mot oss.
Tacka facebook & instagram först och främst
Vi får för övrigt faktiskt tacka facebook och instagram som hjälpt till att visa mänskligheten hur gärna vi vill skylta våra perfekta liv, och där vi rent av offrar att upplevelsen för att få visa andra hur bra vi har det. Exempelvis för att uppleva en solnedgång så är det viktigare att ta en bild som visar vad man sätt för andra. Det är som ifall ingen får veta vad man sätt, då existerar det inte. Vi människor lär ha tävlat kanske i alla tider som vi funnits mer eller mindre men det måsta ha varit enormt svårt att genomskåda. Men när vi började lägga upp bilder på maten vi äter, jagar likes och rent av lever i en kultur där hur många likes man har avgör hur populär man är, så börjar vi kanske sakta men säkert förstå vilken lömsk tävling vi befinner oss i. En tävling som nästan aldrig upphör för individen eftersom vi har en mobil som följer efter oss varje minut på dagen, ibland hela dygnet.
Visa hur bra vi har det istället för att uppleva
När Eckart Tolle skrev boken "power of now" så skrev han många av oss människor upplever bara närvaro ibland stundtals, exempelvis ibland spontant kanske 8 sekunder när man ser en solnedgång, sen börjar tolkande igen där vi tänker "oj vad vackert". Men idag tar det kanske inte ens en sekund av närvaro innan vi tänker "oj vilken solnedgång, den måsta jag ta en bild på och visa för andra". Nästan hela våra liv verkar kretsa idag att tävla i samhället och det finns knappt någon tid för ro, avkoppling, återhämtning och känna en mening ibland att "bara vara" för en liten stund. Vi kan alltså se idag att uppleva livet är något vi prioriterar klart längre ner på listan än att visa andra att det går bra nu. Det spelar heller ingen roll vad vi vill visa så länge det är något. Innan skärmarna kom så visste vi människor inte vad närvaro innebar, men vi fick uppleva det naturligt ibland. Idag med en mobil i fickan så gör vi det nästan omöjligt för oss själva att uppleva, för drivkraften att visa andra speciella upplevelser är så stor för oss. Det tycks som att inga speciella upplevelser existera om inte andra får reda på det. Ifall du är på en spelning med en fantastisk musiker så är chansen stor att du inte tar vara på tillfället och omfamnar den magiska musiken, men istället tar upp mobilen så att andra får se att du vart där. Det finns nog ingen människa som bryr sig om en halvdålig kvalite videosnutt där en människa sjunger på en konsert, men vårat beroende att andra måste få veta att vi vart där är så pass stark att vi blir blinda. Eckart Tolle har sagt att mobilen fungerar nästan som en förlängd del av sinnet, så mobilen verkar styra våra liv idag. Det räcker att du lagat en god middag så kommer tankar som "oj vad jag gjort en fin middag, andra måste få veta detta", så tar du en bild och missar upplevelsen att titta på maten, lukta på maten och rent av njuta av maten innan du äter den.
Vi tillåter oss ingen återhämtning och ro
Vad är priset när vi inte ens unnar oss en timme, eller ens några minuter åt att finna ro? Förr så sökte vi kanske inte efter heller, men det måste ha skett på ett naturligt sätt. Man har arbetat och kommer hem från en lång dag på jobbet, sätter sig i soffan och naturligt kopplar av. Man har ändå inget att göra, så varför inte njuta av att få koppla av och återhämta sig lite. Idag tror vi att återhämta sig är att sitta framför tvn. Eller så rent av direkt när vi kommer hem sätter vi oss vid datorn eller mobilen. Ingen av dessa skärmar ger oss återhämtning, det ända vi får ro ifrån är våra egna tankar där exempelvis tv:n skapar våra tankar. En tv kan exempelvis få dig att börja gråta om den visar något tragiskt.
Egots bekymmer som vi brinner för att prata om
Vi pratar gärna ut om hur illa vi har blivit behandlade. Inte bara gärna, vi älskar att prata om oss själva och våra bekymmer. Det sägs till och med att vi har ett tävlande ego som till och med tävlar om vi som har varit med om mest bekymmer. Ifall någon berättar en historia hur hemskt liv han/hon haft, kan vi rent av känna ett behov att berätta om vårat egna hemska liv och få det att låta värre. Så det verkar inte som vi har några problem att prata ut om våra bekymmer, vi tycks älska det. Vi träffar våra vänner ibland enbart för att prata skvaller och dels berätta om våran egna historia så andra får höra vad man varit med om. Ifall ingen får reda på vad man varit med om så existerar det inte för egot.
Inre bekymmer vi flyr ifrån
Vi pratar som sagt gärna ut om våra vardagliga bekymmer, men hur ofta berättar vi exempelvis att vi upplever en avundsjuka när vår bästa vän ska gifta sig lyckligt när det själv går dåligt för en i livet? Hur många erkänner det för sig själv? Ett lidande så stort att vi inte ens vågar ta i det, för tänk vilken hemsk människa man måste vara som inte ens kan vara tacksam för sin bästa vän. Men vi tar fram vår bästa fasad och säger hur otroligt glada vi är för hans/hennes skull.
Ja vi klagar på vardagliga bekymmer och skvallrar hemskt gärna om allt möjligt, mer än gärna till och med för det kan vara en människans största hobby. Men våra inre sorger, är det inte så att alla håller upp en fasad? Att vi alla går omkring med våra sorger men döljer detta med att anstränga oss med att le när vi i själva verket helst skulle vilja gråta? Att vi rent av bygger upp våra liv med att dölja våra sorger med fasader/personas. När vi mår dåligt och kanske inte kan visa det med vårat ansikte kanske vi pryder huset och gör det fint för att skapa denna fasad som säger "jag har det bra, titta"Därav skrev jag den psykiska "mystiska" ohälsan. Hur vet vi egentligen att den finns när vi så sällan får se den med egna ögon? Hur många känner sig inte helt ensamma med sina lidanden? Utforskar vi ens våran egna psykiska ohälsa eller förblir den ständigt som ett mysterium när vi flyr bort i skärmar, glass, intriger, draman, porr, sex, droger och alla möjliga former av stimulanser.
En lömsk mur
Jag personligen trodde inte jag själv försökte hålla ett sken uppe, men akk så fel jag hade. Jag är väldigt förvånad hur viktigt det har varit för mig att hålla ett sken uppe. Kanske inte med att le när jag inte känner för det, men för mig har det varit viktigt hela livet att ingen ska tro att jag mår dåligt. Jag misstänker att det är därför jag varit tyst hela livet med att prata med andra om mina djupa hemligheter och sorger som tynger mig, jag har inte hanterat att se människor medömkan.
Det är så svårt att se en annan människa tro sig ha det bättre än en själv, är det inte så? När en människa ger en medömkan ser den personen omedvetet ner på en, och det upplevs. Jag är en man, jag behöver vara stark, jag behöver visa att jag är en man att räkna med. Jag är den typ av man som jag vill att alla andra ska kunna förlita sig på, så när ser jag en annan människa ha medömkan vill jag bara ta ner personen på samma eller nivå eller lägre och säga "Hallå där, jag har det bara bra, ta en titt på ditt egna liv". Kanske låter det överdrivet, men jag misstänker att detta finns djupt inom oss alla, att vi vill inte känna oss sämre än andra människor. Att det finns en skillnad att gråta när man blivit illa behandlad, och en annan skillnad att exempelvis ha personliga bekymmer som man inte vill att någon ska veta, det som gör att vi låtsas le även för våra vänner. Det som gör att vi försöker ge sken på fb att vi har det så bra. Det som ger sken att vi har den bästa familjen fastän det är ständigt bråk. Det som faktiskt kanske får att göra ett inlägg på facebook hur bra man har det, när det är nära på att ta slut.
Det egostärkande "tycka synd om mig"
Man får inte glömma att genom att berätta om sina bekymmer man är med om i livet är egostärkande. Vi människor kan älska att tycka synd om oss själva. Låt säga du blir dåligt behandlad av en annan människa, din första tanke när du lämnat den personen lär vara "detta måste jag berätta för min vän Greta". Denna form av att ha det dåligt är dvs "egostärkande". Man får berätta om sina sorger hur synd det är om en, och man får gehör av en annan människas som säger "men gumman, jag förstår dig". Men skulle du berätta dina inre sorger skulle din vän kanske inte ens kunna titta på dig. Där och då skulle er vänskap kunna avslöjas som en ytlig vänskap fastän du trodde ni hade en djup. Hur många vänner tror du att du har där er relation är uppbyggt på att ni kan ge varandra en sorts trygghet? Du behöver inte svara på den.
Rädslan visa sig sårbra
Det jag tänker skriva om är det motsatta, det är att totalt släppa på ens mur som man håller uppe för andra människor. Det är att vara sårbar och uppleva hur inget egot upplöses, och man upplever vilken frid det är att avslöja det man försökt dölja för andra. Ifall du kan börja gå omkring och möta bekanta och ha ett hyffsat neutralt ansikte (för att du känner för det), då kan vi börja snacka.
Jämförelse med andra, en stor grund till psykisk ohälsa?
Misstänker en stor del av den psykiska ohälsan är jämförelsen med andra människor, att vilja duga. Eller rättare sagt att vilja bli bäst. Vi säger "duga" för att vi vill inte tro att vi tävlar mot andra och själva dömer människor, och sen gillar vi att tycka synd om oss själva. När vi misslyckas så tar vi inte ansvar för oss själva, utan "egots" funktion inom oss är att alltid klandra andra. När vi misslyckas är det samhällets fel, det är alltid någon annans och vi säger att vi inte duger i samhällets ögon. Ett barn som älskar, älskar kanelbullar och får en nygräddad bulle av sin mor kommer förstås bli väldigt glad för stunden. Men ifall barnets bror får en lite större bulle så är risken stor för katastrof istället. Trots att barnet älskar, älskar bullar och får en bulle så tycks det inte duga alls när ett annat barn får en större. Vissa reagerar blint ut och klagar, grinar eller rent av skriker, medans andra barn förstås kan vara glad för sin bulle, det är inte skrivet i sten. Men detta "ego" finns inom oss alla så det handlar om hur "medveten" man är.
Strävan att bli bäst
Låt säga att du arbetar på ett företag och alla på företaget får löneökning med 5000 kr. Väldigt glad skulle du bli. Men låt säga att du fick en chans att öka löneökningen med 10 000 kr, men priset är att alla andra får en löneökning med 15 000 kr då, vad skulle du välja? Minns inte vart jag läste det men en liknande studie gjordes och då såg man människor hellre väljer 5000 på grund av att man inte vill att andra ska få mer.
Ett annat exempel, låt säga du har en bil som kostar en miljon kronor och alla andra i din stad har bilar som är värda ca 100 000. Då är du framgångsrik och du kommer ha medmänniskor som tittar upp till dig. Ifall alla andra i staden får en bil till värde 2 miljoner så är du plötsligt nere på botten. Så varför nöjer vi oss inte med vi faktiskt har själva? Uppskattar vi verkligen inte det vi har eller är det en lömsk tävling vi omedvetet sysslar med?
Kan det vara så att vårat skolsystem faktiskt verkar vara baserat just på detta med exempelvis betygsystem där barn med bra betyg får en klapp på axeln och barn med IG kan ses som odugliga i vuxnas ögon. Kroppspråk ljuger inte, ett barn kan känna av vuxnas besvikelse och dem kan se hur andra barn får beröm när dem får bra betyg. Ditt VG är inte värt någonting i en klass där alla har MVG, dina föräldrar skulle kanske rentav vara förbryllade varför du har sämst betyg i klassen. Har alla andra G skulle dina föräldrar vara Världens stoltaste föräldrar, dem har fått ett genibarn. Detta är vad vi är lärda, det vore kanske inte helt galet att tänka att det fortsatt i vuxen ålder men istället för exempelvis betyg eller att ha bäst status, mest populär och dylikt så handlar det om att ha finast hus, bäst jobb, finast bil, bäst och lyckligast familj och så vidare.
Framgång = lycka?
Ifall man lyckas bra i samhället så kommer man känna lycka, men lyckan kommer i grunden vara baserad på att vara bättre än andra och det finns inga garantier att ens framgång kommer vara länge. Vad händer ifall man har 50 miljoner kronor och är framgångsrik, och sedan sker en börskrasch där man blir pank? Ifall personen blir djupt olycklig, eller försöker ta livet av sig, vad vad lyckan då egentligen baserad på? Vet inte om det stämmer men läste någonstans att vid någon börskrasch så fanns det rika människor som hoppade ner från byggnader, men ta det inte som sanning. Men det är nog inte svårt att föreställa sig att en människa som är ruskigt rik plötsligt blir fattig skulle bli olycklig. Hur mycket är egentligen då lyckan baserad på framgångarna i samhället?
Men det behöver inte vara negativt, ens misslyckanden och olycka i samhället kan vara en stor drivkraft att utvecklas som människa och finna en större mening i sitt görande, där tävlingen faktiskt snarare blir prio två. Men skriver mer om det senare. Ibland kan framgångar i samhället vara något negativt, ifall en människa får allt serverat på fat så kan ens framgångar i samhället också vara en stor anledning till att man lyckas sämre när man blir äldre.
Vi vill inte bara duga, ända sättet att känna att man duga är att man måste vara bättre än andra. Man tävlar med andra människor. Om du är på ett arbete så stressar du ibland ihjäl dig så att chefen ska acceptera dig, men på bekostnad behöver du vara bättre än andra. Du kan börja bli avis på en som får beröm av chefen, och då kan du börja försöka motarbeta en arbetare så inte chefen får veta hur duktig han/hon är. Du behöver helt enkelt se till att just du får skina så att chefen ser dig mest. Sen säger du att du bara vill duga. Ja du vill duga, men andra måste vara sämre på köpet. Din framgång och lycka tycks alltså vara baserad på att du tävlar mot dina medmänniskor.
Låt säga du var på ett ställe där alla arbetade dåligt, plötsligt behöver du inte anstränga dig alls för att få skina. Sen byts arbetarna ut mot väldigt gedigna arbetare som vet hur man gör rätt för sig, och plötsligt kan du befinna dig i ett helvete. Ständig kamp, ständig tävling. Även om du tillslut får duga så varar det inte en lång stund, du måste ta kamp för att behålla det. Plötsligt kommer en ny person in som visar framfötterna och som folk börjar berömma. Plötsligt upplever du ett hot, den personen måste bort. Men du erkänner inte det medvetet, du är ju en god människa utan dina handlingar blir omedvetet. Du kan inte sätta fingret på det men du börjar störa dig enormt på personen när han/hon börjar skina allt mer, även om personen ger en njure till en annan människa och räddar livet på personen. Är det svårt att tro att denna form av mänsklig avundsjuka förbereder en för att få framtida hälsobekymmer?
Mer eller mindre lär vi alla ha denna tävlingsinstinkt att bli bäst, eller rättare sagt, vi alla har troligtvis absolut garanterat den strävan i livet. Men såklart mer eller mindre, och den har faktiskt sitt syfte och är egentligen inte dålig, men vad händer om man helt och hållet glömmer bort vikten att finna mening i sitt görande och bara söker efter framgång i tron att livet blir bra då? Kanske handlar det egentligen mer om att finna en balans. En balans jag kommer skriva mer om senare.
Arbetet ett blodigt allvar
Tanken slog mig när jag sätt hur folk tar sitt arbete på nästan blodigt allvar, särskilt unga tjejer enligt mina observationer men det behöver inte stämma. Det finns ibland en blick och ansiktsuttryck att dem ibland nästan har panik och det går att gissa på att en utbrändhet närmar sig inom ett år. Men vi ser det inte eftersom så många tar arbetet mer eller mindre seriöst. Det är inte så ofta man träffar på den lugna och harmoniska arbetaren som gör ett gott jobb men på ett avspänt sätt.
En gång arbetade jag och min chef ställde sig framför mig och jag trodde hon skulle säga "VAD I HELVETE HAR DU GJORT!?" Men chefen frågade en simpel vanlig fråga som hade med jobbet att göra, som om inget märkvärdigt hade hänt. En väntad utbrändhet blev ett faktum några månader senare. Det var tydligt att hon såg sin chans att få skina och göra ett bra jobb som chef, men stressen tog ut sin rätt. Ingen glädje i att få en chans att vara en chef gick att tyda, utan det upplevdes som att allt handlade om att det skulle bli lyckat. Och det är här som många kan troligtvis bli utbrända. Att det finns ingen glädje i arbetet men snarare arbetar man för pengarnas skulle eller en chans att skapa en karriär och lyckas. Kanske när dem hade kul som barn fick dem ständigt höra att man kommer ingen vart om man har kul. "Kul? Vad snackar du om? Med kul kommer du ingen vart, du måste bli nåt". Vi kanske inte säger dessa ord, men med hela vårt kroppspråk visar vi att det är vad livet handlar om. Att bli nåt. Det är dock värt att nämna att det är inget fel att arbeta för att få mer pengar eller skapa en karriär, men det behövs en balans. Finns det inget inre syfte så kommer livet handla om att man måste lyckas, och det innebär ett ständigt stresspåslag.
Det finns några tillfällen till där jag lagt märke till att just unga tjejer oroar sig extremt mycket och det upplevs som en ständig kamp att det ska bli rätt. När det är mycket att göra och där alla måste arbeta snabbare så är det nästan som att det är ett krigsfält. Det intressanta att det går ibland att se på blicken, kroppsspråket och dylikt. Personen ser ut att vara på ett krigsfält och får en att känna det själv. Man kan inte sätta fingret på vad det är men ibland blir man rentav väldigt stressad att arbeta kring personens omgivning, för det upplevs att personen ständigt tittar på en och söker fel. Men man reflekterar inte över det för denna person skrämmer en på sätt och vis för det är så allvarligt.
Bli övervakad varje dag på jobbet
När vi upplever att vi blir bevakade är det troligtvis en känsla som stämmer. Precis som när vi är ny på ett jobb och chefen ställer sig i närheten så lär många känna en press att visa att man kan arbetet för chefen. Skulle vi inte uppleva att chefen har koll så skulle vi nog inte försöka imponera på samma vis. Låt säga chefen skrattar och dricker kaffe med några vänner, då kan du vara avspänd. Men står chefen seriös och gör ingenting, ja det är skrämmande om man frågar mig. Chefen kanske tittar halvt bort och vill inte visa att han/hon övervakar dig, men nog finns en stor chans att han/hon gör det och du upplever att du är iaktagen. Men han/hon vill ju veta att dem anställt rätt person, det händer troligtvis på arbetsplatser dock att det finns tävlingsinriktade perfektionister som övervakar dig nästan ständigt. Antingen en chef eller arbetskollega som ständigt ger dig stress varje dag.
Men det handlar egentligen inte om dem, men om dig förstås och hur du hanterar det. Skulle du säga ifrån skulle troligtvis 90% av bekymret försvinna på en gång, men ifall du inte säger ifrån så kan det nästan bli ett sorts helvete. Dem själva
Även om dessa kändes som extremfall så kan man ändå tyda att väldigt många har en vis grad av denna allvarliga inställning. Direkt det blir lite stressigt på jobbigt kan man se den oroliga blicken hos vissa. Främst hos yngre tjejer upplever jag det. Dem har fått jobb och nu får dem en chans att skina och göra bra ifrån sig. Överchefer verkar älska unga kvinnor till underchefer utan utbildning som vill skapa en karriär, för att dem vet att dessa kvinnor kommer gå in med en krigarinställning att göra ett bra jobb. Och dem har rätt, tjejen ser en chans att lyckas. Plötsligt är det på blodigt allvar att lyckas, och inom några månader - två år år kan hon skapa en mardrömsarbetsplats. För cheferna bryr sig inte ifall hon stressar ihjäl sig, hon är väntad att bytas ut. Så strålande jobb i ett år så är det värt att byta ut henne till en ny chef som sedan kommer slita. Man behöver förstås finns ut arbetare som är villiga att arbeta i såna här förhållanden, kanske tar man arbetare som varit arbetslösa länge för då vet man att dem kommer acceptera mycket.
Det dessa tjejer haft gemensamt intressant nog är att dem varit mästare på att säga till hur man ska göra. Allt man gör blir fel och det känns som att ha hökögon på en. Man kan arbeta i samma rum med olika arbetsmoment och nästan känna i nackhåren hur man blir iaktagen nästan varenda sekund. Vad jag förstått så kallas denna typ av arbetare för "perfektionist" och vissa säger det också som att det skulle vara något positivt. Men perfektionist verkar betyda att "det måste bli på mitt sätt för det är det ända rätta sättet, alla andra har sämre sätt än mig". Man litar alltså inte på sina medarbetare på att dem gör ett bra jobb, utan man börjar döma hur andra arbetar. Antingen dömer man det inombords eller så påpekar man det. En människa kan dra ner ett helt arbetsteam på detta vis. Eller rättare sagt så gör det ifall medarbetare inte är uppmärksamma på vad som pågår och tillåter det fortgå, för en perfektionist kan få makt över andra. Men på ytan ser man inte detta, det man ser är en driven människa som gör sitt absolut bästa hela tiden. Kämpar, stressar och gör sitt yttersta att det ska bli bra. Men det man ofta inte ser att perfektionisten kan motarbeta sina arbetskollegor så dem ser dåliga ut i chefens ögon. När personen pratar med "rätt" folk är han/hon övertrevlig och sen när han/hon pratar med sina motståndare så är det som dag och natt.
Behöver vi få veta att fler också har bekymmer?
Jag misstänker att ifall folk verkligen vet hur normalt det är, så kanske det blir lättare att acceptera sina egna sorger och inte ältar. Att leva i samhället tycks vara en tävling att lyckas och bli framgångsrik, där framgångsrik verkar vara baserat på att vara bättre än andra. Så ifall vi lever i ett samhälle där livet tycks vara en tävling, kan det vara så att mycket av vårat lidande är att vi tror att alla andra verkar ha det bra, men vi själva har det dåligt? De människor som blir svagare, blir utbrända, deprimerade lär känna sig allt mer ensammare och ensammare, dels på grund av det mänskliga "egot" som allt mer distanserar sig från omvärlden, men även för att det verkar vara ett fenomen att människor undviker olyckliga människor.
Så att ha en nedgång i livet och bli allt mer ensam medans alla andra verkar ha det bra kan inte vara ett enkelt sätt att leva. Men ifall det var socialt accepterat att många av oss människor mår dåligt, skulle det inte vara lättare då att inte tycka synd om sig själv och kanske börja prata mer med medmänniskor som går igenom samma sak? Skulle det inte rentav kunna vara rätt så komiskt ifall vi människor insåg hur vi tävlade med varandra om vem som är bäst, vackrast, kändast, rikast, mest omtyckt, mest spirituell och dylikt. Tänk om vi förstod vad framgång verkligen innebär, att det måste finnas människor som är sämre än en själv för att man ska vara framgångsrik. Vi skulle lättare kunna skratta åt vårat egna drama och rentav kanske någons annans.
Livet är tufft och det är naturligt
Ifall man lyssnar på Eckart Tolle som skrev boken "power of now" prata om oss människor så verkar han mena att de flesta av oss är olyckliga, men vi vet inte om det. Meditatören Guatama Buddah ska ha sagt att livet är ett lidande, för vi människor är aldrig nöjda och livet är så pass omväxlande osäkert. Att erkänna för sig själv att livet är tufft är ett underskattat steg att börja finna en acceptans att man kan ha dåliga tider, och att det är helt naturligt. En acceptans gör att man slipper det konstanta ältandet. Att förneka olyckan och lidandet är att förneka något som finns hos oss, och det vi förnekar kommer stanna kvar i vårat undermedvetna. Jag har inte vart hos en psykolog men vad jag har förstått så kan dem exempelvis arbeta med att ta reda på vad som hänt i ens människas förflutna som påverkar hur man är idag. Ett stort trauma när man är 5 år påverkar en människa med andra ord resten av livet. Den stora frågan är, skulle det vara möjligt att prata om känslor redan med småbarn, och berätta att det är okay att uppleva dåliga känslor, och tillsammans möta känslorna? Det krävs förstås att en vuxen människa själv förstår sig på känslor och har en hög emotionell intelligens. Ifall en människa fick börja prata om sina djupa sår redan som ung ålder kanske man inte skulle vara hos en psykolog och forska efter man vad flytt ifrån alla år. Även ifall man får reda på ett trauma så räcker det inte är, man behöver möta obehaget. Att känna och uppleva det man inte kunde eller vågade som barn.
Att börja med yoga och olika former av Österländska metoder som handlar om den inre Världen och emotionell intelligens så blir det tydligare och tydligare att se, eller rent av uppleva det faktum att känslor finns där för att bli sett. Där vi vågar börja utforska det vi flytt ifrån är kanske då man börja inte att livet är tufft. Riktigt tufft. När man stänger av skärmarna, slutar äta glass, pizza, godis, porr, överarbeta och rent av hela tiden måste vara stimulerad så uppenbara det sig hur tufft det är vara en människa som behövt förtrycka känslor i rent av 10 tals år. Stäng in en människa i ett tomt rum i en dag och det kanske skulle bli en form av "avgiftning" av alla ens beroenden, och vilket skulle kunna framkalla ett enormt lidande. Inom en dag kanske tankar som "jag vill inte leva nå mer", "jag klarar inge mer" dyker upp. Innan exempelvis en sådan erfarenhet kan vi fly år efter år och lura oss själva att allt är bra i livet. Givetvis kan det faktiskt vara så att allt rullar på i livet och man känner att man utvecklas som människa, men ofta är vi ganska duktiga på att lura just oss själva. Ett tecken kan kanske vara att man har väldigt svårt att sitta helt stilla ensam i stillhet utan måste helt enkelt hela tiden ha något eller någon annan människa som trygghet. Livet finns när vi finner stillhet, så ifall vi människor tycker stillhet är olidligt så betyder det att det är själva livet som är olidligt, dvs livet är ett lidande och vi flyr i stimulans. Men ifall en styrka finns hos en människa att livet är tufft så händer det något, plötsligt gör sanningen en lite, lite friare och även ifall man har en dålig dag så är det acceptabelt, man ältar det inte och kämpar emot.
Uppstår psykisk ohälsa till stor del för att vi tror att andra har det bättre än oss?
Ifall lycka för oss är framgång och vi tror att alla har ser bättre än oss, blir det inte kanske naturligt att vi mår extra dåligt då? Jag ska förtydliga. Det tycks vara att lycka för oss människor till stor del i samhället är baserat på att vara bättre än andra människor, dvs ifall du har bil värd en 2 miljoner är du framgångsrik för att alla andra människor har bilar värda snitt ca 100 000(?). Ifall alla plötsligt får bilar till värde av 10 miljoner är du plötsligt misslyckad och olycklig. Du skulle inte kunna leva på så vis och må bra, så till vida du inte är en som söker efter dig själv. Så ifall vi mår dåligt och tror att alla andra är lyckliga, exempelvis när vi ser hur dem lägger upp häftiga bilder på Instagram, kan det inte vara så att detta ökar vår olycka extra? Eller rent av är en ganska stor del av vår olycka?
Är det inte så att vi kan ha en trevlig hemmakväll med film, men ifall vi får veta att alla kompisar är på världens bästa fest, blir inte kvällen då den sämsta kvällen på länge? Är det inte så att vi kan inte vara hemma och ta det lugnt ibland på grund av att vi vet att kompisar ska ut, och en stor olycka skapas för att man är rädd att dem kan ha jätte kul. Är det inte så att vi blir glada när vi vet att ingen gör nåt särskilt, och så kan vi kura oss under en filt och ha en mysig hemmakväll helt själv. Nog lär vissa ha upplevt att pan´´demin varit rätt trevlig ibland för att man vet att folk är inte ute och har kul? En stress som försvinner för många som kanske inte ens vill fara ut men kan inte låta bli att fara ut. Dem som inget gör slipper känna en oro att andra människor inte är ute och lever livet.
Låt det sjunka in. En mysig hemmakväll med en bra film kan bli misslyckad ifall man råkar se på instagram en vän delar en video där dem alla skrattar och har kul. Hur är det möjligt egentligen? Ingen har dött, ingen har sagt något fult, ingen har varit otrevlig, men ändå uppstår sån olycka.
Kan den mänskliga olyckan verkligen till stor del vara baserad på hur vi tror att andra människor har det?
Naturligt att vara olycklig
Ända sen vi var små lärde vi oss att förneka våra dåliga känslor. När vi var olyckliga, griniga och när vi skrev så försöker man få oss att sluta. Vi blev inte lärda att uttrycka det, att uppleva det, att utforska varför vi upplever det. Vi fick inte lära oss varför vi hatar, men istället fick vi lära oss att förneka det och fördöma det inom oss. Vi fick lära oss att det är fel, en synd och därför gror det inom oss år efter år. Därför kan vi knappt se att vi kan hata andra människor och erkänna det för oss. Vi kan rentav hata människor och känna oss goda. Men skulle vi vara observant och veta att hatet är ett naturligt fenomen för oss människor skulle vi kunna se igenom det och låta hatet passera lättare. Vi skulle inte identifiera oss med hatet på samma vis och låta det eskalera från en fjäder till en höna, vi skulle förstå att hat uppstår ibland. Det skulle rentav kunna vara något vi människor kan skratta åt, för är det inte komiskt ifall vi vet att detta hat uppstår?
Ända sen vi var små fick vi lära oss att söka efter lyckan. Vi ska eftersträva att bli något och först då blir vi lyckliga. Ha kul nu och njuta av livet? Nej, det är ju oansvarsfullt och det kan vi göra senare. Det fanns aldrig nån tid att stanna upp och utforska sig själv och sina känslor. Vad är egentligen känslor? Varför känner vi som vi gör? Nej detta existerar inte i vår kultur. Det är givet att många människor går runt olyckliga och hålla uppe en sken. Dels att vi lärde oss förtrycka dåliga känslor, men även att vi lärde oss hur viktigt det är att bli framgångsrik. Folk vill ju inte vara med en olycklig människa, folk vill vara med den lycklige. Folk är rentav rädda för väldigt olyckliga människor. Detta fenomen misstänker jag de flesta har varit med om. Antingen har du känt en person som blivit väldigt nere och du har börjat ta avstånd från personen. Eller har du varit väldigt nere och upplevt hur andra människor tycks glida ifrån dig. Kanske är människor rädda för människor som är djupt olyckliga för att det påminner något hos dem själva. En olycka hos dem själva som börjar bli triggat fram, så man behöver fly från det. Det är alltså inte så att vi människor
vet om att vi kan vara olyckliga och sedan försöka lura andra, utan vi vet ofta inte ens om att vi är olyckliga.
Med detta sagt, det är viktigt att för oss människor att förstå att olycka är något väldigt naturligt för oss människor, speciellt idag.
Den naturliga olyckan för människan
Du älskar din käraste idag, nästa dag kan du hata honom/henne. Men du erkänner det inte riktigt, du missar det. Men är det inte hat som får dig att kunna säga Världens mest otrevliga saker till en människa du säger dig älska? Är det inte hat som kan få dig att psykiskt eller fysiskt behandla din käraste dåligt? Men vi missar det i nuet, efteråt vet vi inte vad som hände. Vi var arga och det kändes helt enkelt bara rätt, men vi har svårt att säga att vi hatade. När vi sedan älskar personen säger vi att vi älskar personen mest på jorden, vi har svårt att säga att vi hatade, vi vill bara glömma det och aldrig tänka på det igen. Men detta hat behöver inte vara så dramatiskt. Inte ifall vi människor lär oss det naturliga i det hela.
Det sägs att hat och kärlek är två sidor av ett mynt, ju mer du hatar vid ett visst tillfälle desto mer lär du kunna älska vid ett annat tillfälle. Detta lär förstås vara välkänt inom flirttekniker. Mannen vill trigga på kvinnan ena stunden, nästa vara lite vänlig, sen trigga, sen vara vänlig, och skapa denna dans där polariteterna ökar. En kvinna kan säga hur mycket hon avskyr en kille och skulle aldrig ligga med honom, men skulle killen plötsligt visa en god, mjuk och fin sida så kan detta hatet få henna att bli förälskad. Den kontroversiella snubben Osho visste detta, det är därför han försökte chocka människor så mycket som möjligt. Antingen så började dem älska honom eller hata honom, men många av de människor som hatade honom var dömda att förr eller senare börja älska honom. Vissa kändisar lär känna till detta fenomen också där dem vet att det funkar att vara så kontroversiell som möjligt.
Värt att nämna att jag talar om "ego love", som Eckart Tolle nämnt. Vi kan uppleva kärlek för ett barn och för det kommer vi inte hata barnet vid ett annat tillfälle. Nej denna form av kärlek tycks inte ha samma sorts polaritet som att bli passionerat förälskad. Att uppleva kärlek för en annan lär komma från hjärtat, där hjärtan kommunicerar med varandra. En kärlek där paret kan sitta med varandra helt stilla, helt tysta och kommunicera mer än vad ett förälskat par någonsin kan kommunicera. Men är du förälskad i en partner är det dömt att du ska tappa din förälskelse. Förälskelse är väldigt mycket baserat av sinnet som som skapar en massa fantastiska känslor. Du kanske träffar din drömkille/kvinna som har allt det du önskat, och du är nästan hög på droger för att du funnit lyckovinsten. Givetvis kommer du försöka klamra fast när du börjar inse att drogen börjar avta. Jag kallar det för drog för egentligen är det mer en drog än vad vi kan ana. En drog som skapas av vårat sinne. Låt säga du vinner en miljon kronor och man kunde titta på värden vad som händer i din kropp, så skulle det nog bli tydligt att vi människor kan förändra kemin i kroppen utan yttre substanser.
Såhär resonerade jag, att jag vill inte ha medömkande från andra människor som frågar mig med en medömkande blick "men Ante, hur är det fatt?" För mig är medömkan ingenting annat än att se ner på en annan människa, för det känns som att man är sämre än den människan som tycker som om en. Därför undviker jag detta i bästa möjliga mån. Jag har minnen från de gånger jag upplevt att andra människor trott jag varit sjuk och spontant tänkt "men du det är bara bra här, rekommenderar dig att ta en titt på ditt egna liv". På ytan såg det ut som att dem brydde sig, men det går inte att fly ifrån att det finns en rädsla kring det. Plötsligt förstod jag hur ensamma människor som verkligen är sjuka blir. Jag tror det är välkänt att många sjuka människor tappar sina vänner och rent av sin familj för att dem upplever att ingen kan förstå dem, utan dem får bara tomma tips hur dem ska bli friskare, vilket bevisar hur lite dem faktiskt lyssnar på den sjuke.
Hur som haver, då börjar jag förstås ställa frågan varför det har varit så enormt viktigt för mig att det ska kännas som att jag inte har det sämre än dem som har medömkanden. Givetvis så behövde jag ju acceptera tanken att jag vill vara bäst, starkast, friskast, intelligentaste människan omkring. Det så kallade egot som finns inom oss alla.
För mig blir detta ännu en liten väckarklocka hur enkelt det är att dissa den andra aspekten av livet. Nedgången, olyckan, misslyckanden, hat, vara ledsen, känna sig oduglig. Det finns något inom en som verkar vilja att ingen annan människa ska veta ens inre hemligheter, där vi går runt och ler men kanske helst känner för att gråta. Ingen kan ändå förstå en utan att börja se ned på en.
Så min text kommer handla om att vi behöver hedra den andra aspekten av livet, nämligen att det inte bara okay att må dåligt, men det är rent av naturligt och oundvikligt. Inom Öst säger man rent av ibland att "livet är ett lidande". Jag kommer även skriva om att vår olycka verkar till stor del faktiskt bero på att vi jämför oss med andra människor och där vi måste vara bättre än andra. Kanske är det rent av därför som vi döljer att vi kan må dåligt, för vi är i en tävling att ha det bättre än andra.
Det är nästan som att vi i samhället förnekar att olycka är en del av våra liv så man vill inte att andra ska tro man är olycklig. Frågan är alltså om detta är varför vi människor aldrig pratar om olycka? Vi alla jagar lyckan och det sista man vill ha blir då förstås olyckan. Vi verkar inte ens erkänna olyckan för oss själva, utan vi håller inne våra sorger och ser på serier istället.
Samhället behöver kanske få se mer sårbarhet där vi helt enkelt vågar visa oss svaga när vi känner oss svaga, utan att få medömkande att det skulle vara synd om en. Men snarare att det är naturligt och att man kan prata öppet om det på ett intelligent vis. Tänk en Värld där man istället för att måsta hålla inne på sådant som anses fel, istället prata om det utan att bli dömd just för att det är naturligt. Att simpelt börja värdera emotionell intelligens högre.
Så mitt liv är inte som på facebook och instagram. Min bror Micke sa nyligen till mig att han vet när jag har en dålig dag för jag pratar med en annorlunda röst. Vid sådant tillfälle har det aldrig dykt upp en tanke att lägga upp något på fb/insta. Mitt liv består av mycket utmaningar men ingen får veta det och jag vill heller ingen ska veta. Men i vår kultur behöver vi erkänna den andra aspekten förr eller senare. Det sägs att i Indien så ser man inte ner på galna människor, att dem är respekterade. Jag vet inte om det stämmer, men i mina öron lät det väldigt intressant. Kan det vara så att dem har mer förståelse där att livet är ett lidande, så när människor mår dåligt så vet dem om att det fullt naturligt?
Så denna text är för att så frön att inse att det är inget fel på dåliga dagar. Det är naturligt. Dåliga tider är också naturligt, dvs flera eller många månader. Man är i en svacka. Som jag ser det idag är dåliga dagar det mest naturliga som finns. En dålig dag behöver inte vara så hemsk, men när vi människor inte accepterar dåliga dagar kan det bli en mardröm. Istället för att kämpa emot naturen, istället för att glida med i strömmen så kämpar vi emot. Jag tror på riktigt att ifall fler människor visste sanningen om denna natur att vi alla är bipolära så skulle vi kunna samtala med varandra där folk öppnade upp och berättare om sina inre bekymmer. Ifall vi människor såg upp mer till sårbarhet så skulle vi lättare kunna prata om våra inre problem. Men den bild jag ser framför mig är svår att förstå, jag menar inte ytliga bekymmer. Framförallt så kan det ibland bara räcka att vi människor får se att andra också ha dåliga dagar. Tänk att leva ett liv där dåliga dagar är en stor aspekt av sitt liv, och sedan ser det ut som att alla andra människor verkar ha bra dagar. Ja det verkar vara vår verklighet.
Därför kände jag ett behov att skriva en text då att detta är inte mitt liv. Den bild man får av en människas liv genom sociala medier existerar inte, men ändå är detta verkligheten för oss människor idag där vi tror det omedvetet. Anledningen varför jag blivit mer aktiv idag är för att jag råkade börja ta sociala medier mer oseriöst. Det är inte jag och det spelar ingen större roll för mig ifall andra människor tror det. Men tänkte ändå det kan vara bra att skriva om detta ämne för jag misstänker faktiskt en stor olycka bland oss människor idag beror på att vi jämför oss med andra människor, och de flesta av oss hamnar lägre i stegen.
Det var en tanke som slog mig att de stunder när jag dansar, sjunger, sitter i skogen i solar och dylikt är en minimal tid av mitt liv. Mitt liv är inte sång och dans, jag gör det inte ens särskilt ofta.
Okay det kanske sker lite oftare på ett flummigt sätt där man minst anar det, men ifall folk skulle observera mitt liv skulle dem kanske undra hur det är fatt egentligen med mig? För jag kan gråta, jag kan skrika (medvetet), jag gör olika konstiga andningsövningar för att hantera mina bekymmer och så vidare. Mina pissdagar är fler än de dagar som jag känner för att dansa och nynna, men det finns ingen chans att jag kommer visa mina pissdagar för någon. Varken på riktigt eller i sociala medier. Men jag vet att jag är inte den ända, men intressant är ändå varför det är så viktigt att ingen ska veta att man har det dåligt. Rent spontant för mig känns det som att jag vill inte ha något medömkande. Jag vill inte att andra människor börja se ned på mig och säga "men stackarn, hur är det fatt". Jag klarar inte av de orden. Varför kan man inte bara få ha en pissdag utan folks medömkanden? För det flesta människor bryr sig inte särskilt mycket egentligen verkar det som, vi är uppfostrade att vi ska låtsas visa hur mycket vi bryr oss. Men många djupt olyckliga människor lär ha fått uppleva den dystra sanningen att människor ofta tar avstånd när dem behöver det som mest. Kanske är folk rädda för olyckliga människor för att det finns något som blir träffat inom dem, och det är dags att fly.
Det känns som att man vill inte ha medömkande för det känns genast då att man är sämre än den andra människan.
Ifall man ser en bild med mig när jag solar och har det bra så kanske jag innan mötte mina sorger. Kanske rent av grät jag innan denna bild, och sedan så helt plötsligt var det fantastiskt att bara njuta? Kom ihåg, vi människor har ypperligt svårt att uppskatta goda tider, ifall vi inte är med om dåliga tider. Det tycks att ju mer jag utforskar mina känslor vid tuffa tider, desto mer dans och sång verkar vilja uttryckas genom mig när jag har en bättre dag. Kanske uppskattar jag alltså rentav att sola med en god kopp kaffe för att jag vet hur tufft livet kan vara?
Men det är värt att nämna att det är inget fel att ha en pissdag. Genom att acceptera dessa pissdagar så händer något signifikant, dem tycks helt enkelt vara okay. Ifall vi inte accepterar dem kan det bli ett helvete. Det är stor skillnad på helvete och "okay". Ifall man ligger i sängen och känner sig totalt misslyckad, det är stor skillnad att acceptera det och vara okay med att ligga kvar i sängen och gråta och tillåta sina känslor uttryckas, än att kämpa emot och önska att det borde vara bättre. Man kanske kommer gråta då också, men man kommer inte gråta på så vis att man uttrycker det gråt som verkligen vill uttryckas, utan man skapar ett gråt baserat av "egot". Exempelvis, ett barn får inte en glass och kan börja gråta inom några sekunder. Ifall barnet får en glass försvinner gråtet kanske rentav inom en sekund. Det är ett skapat gråt. Det är inte förtryckta känslor inom sig som vill bli uttryckt. Så det finns en väldigt signifikant skillnad mellan att acceptera sina sorger och kämpa emot det.
Våra dolda inre bekymmer som ingen vet
När jag har en dålig dag så vet ingen om det. INGEN. Ingen människa kanske ens vet om att jag haft en dålig dag, så duktig är jag på dölja min mina dåliga dagar. Jag vill inte att nån ska tro att jag kan må dåligt ens.
Med det sagt, denna text är för att påminna att livet är inte en dans på rosor. Den ni ser på Instagram är bara en aspekt, en sida, en del av en människas liv, och ofta såklart bara den bästa sidan. Jag misstänker att de flesta av oss människor lever på detta vis där vi gör allt för att ge sken att det går fint i livet. Det är väl ganska logiskt kanske att man inte vill dela bilder där man är deppig och klagar, men ute i samhället, måste vi slå på en fasad?
Hur är vi människor egentligen ensam hemma inom stängda dörrar? Hur är förhållanden inom stängda dörrar? Hur ska vi någonsin kunna veta detta när alla är proffs på att dölja vem man är så fort dörren stängs med olika fasader. När vi kliver ut utanför dörren vad händer då? Andra människor kan se oss och dem kan döma oss och tolka oss. Kan det vara så när vi kliver utanför dörren så scannar vi ständigt av omgivningen i rädslan vad andra ska tycka och tänka om oss? Något vi inte är medvetna om en ens. Kan det vara så att det är som att vandra i en djungel i rädsla att det kan finnas något äckligt kryp var som helst? Nja kanske inte riktigt så, i djungeln vandrar man mera medvetet. Man vet vad man är rädd för, man är mera närvarande, alert. I djungeln behövs ingen fasad heller, man är mer sitt äkta "jag". Men ute i samhället verkar vi inte veta om att vi ständigt oroar oss att bli dömda.
Kan det vara så att när vi människor inte valt att lära känna oss själva, så har vi tillåtit omgivningen bestämma vem vi är? Kan det vara så att på grund av att framgång handlar om att vara bättre än andra, så är vi dömda att hela tiden försöka vara bättre än just andra. Vi känner rent av avundsjuka för nära vänner ifall det råkar gå bra för dem i livet där kanske personen gifter sig lyckligt med en fantastisk partner. Vi känner inte avundsjuka förstås ifall det går bättre för oss, men ifall vi själva är singel så tycks vi ha väldigt svårt att kunna känna glädje även för de människor som är nära oss.
När vi går ut i Världen så slår vi på ett leende när vi möter bekanta människor, och vi svenskar verkar vara kanske bland de duktigare på att dra fram ett leende även fast gråten är närmare än vad man vågar inse. Ute bland folk ler vi och ger sken av att allt är fint. Ibland kan man även se det, en stort leende men ibland så tar personen bort leendet innan man man gått förbi, så man ser ett allvarligt och ansikte. Så snabbt det skiftar, se jätte glad ut och sedan se ut att vara munter.
Det jag försöker få fram är att ifall man tittar på statistiker så är det tydligt att folk är stressade, blir utbrända, blir deprimerade och får olika bekymmer. Men detta syns ju inte, så vart finns det? Hur kan man veta att det finns ifall man inte sett det med egna ögon?
På facebook/Instagram har vi förstås förstått att vi människor vill visa våra bästa sidor och skylta med hur bra vi har det. Men på riktigt är det en ända stor mystik. Om vi människor inte började tala mer om psykisk ohälsa, hur skulle vi ens kunna veta att att man inte är den ända med massor med bekymmer.Seriöst, vem vet hur människor verkligen har det? Alla par verkar ha det bra när man ser dem, man det dem aldrig skrika på varandra, aldrig slå varandra, men det är tydligt att många förhållanden kraschar och många lär också vara med om inte bara fysiskt våld, men långvarigt mentalt psykiskt misshandel. Så mycket sorg, så mycket hat, så mycket lidande men ändå är man fast i förhållandet för att vara ensam känns ännu mer skrämmande. Men vart finns detta lidande? Alla ser ut att ha det bra.
I min förståelse har de flesta av oss det kämpigt. Även dem som till ytan verkar ha det fantastiskt.
Dem som verkar ha ett liv som glider kommer förr eller senare också få mer utmaningar högst troligt, för sanningen kommer förr eller senare uppenbara sig att lidande är en stor del av sitt liv. Men vi människor har svårt att acceptera det, på riktigt. Vi vet att livet kan vara tufft, vi kan säga hur hemskt det är, man att verkligen inse att lidande är en stor del av det mänskliga livet är något som verkar vara en visdom som är svår att erkänna för sig själv. Att erkänna det faktumet kan faktiskt upplevas som en stor börda som försvinner. Ifall man erkänner lidande till en stor det av livet blir man genast mindre benägen att söka lyckan i det yttre, och istället kanske börja utforska varför lider man? Eller man kanske börjar acceptera de jobbiga stunderna, börjar möta det, börjar gråta mer. Men under ytan känns det mera okay konstigt nog, man vet att det kommer inte vara för alltid, och plötsligt så vaknar man på ett bättre humör och man behöver inte fira det med att måsta fara runt och göra saker.
Så nej, mitt liv är inte en dans på rosor. Mycket smärtor, mycket lidande, mycket gråt. Mer smärta än glädje. Mer känna att man inte är hel, än när man känner sig hel. Om folk bara visste utmaningarna. Men det är något speciellt med att erkänna det. Jag har fått lov att erkänna, jag har inte haft något val. Det mest intressanta fenomen jag upptäckt är att ifall man accepterar att olycka är en stor del av sitt liv, så tycks olyckan förvandlas på sätt och vis. Man har en dålig dag, men genom acceptansen av olyckan så tycks olyckan tina bort. Det verkar vara möjligt att ha en piss dag men ändå under ytan ha det okay. Genom att vara okay med en pissdag så håller man inte på och ältar hur dåligt man har det. Låt den meningen sjunka in. Genom att erkänna en pissdag så förvärrar man inte sin pissdag 10x genom att aldrig sluta tänka och älta hur dåligt man har det. Man kämpar emot det som är. Man kämpar emot strömmen istället för att glida på den. Pissdag är naturligt och det har faktiskt också sitt syfte. Ifall du inte hade en pissdag, hur skulle du då kunna uppskatta de bättre dagarna? Vi må en gång i tiden som barn ha mått enormt bra, men vad spelade det egentligen för roll när vi inte var medvetna om hur bra vi hade det?
Ena tiden är vi lyckliga, sen är det menat att vi ska vara olyckliga. Du vinner 10 miljoner nu och ytor ditt liv förändras för alltid, men några månader/år senare är du på ruta ett. Kanske är det ännu värre för du upptäckte att pengar är inte lycka. Människor som är lyckligt rika är människor som har ett jobb som dem faktiskt gillar. Dem blev inte lyckliga av pengarna, men lyckliga av att sätta mål, nä dem och utvecklas som människa. Dem steg upp på dsgen och kände mening.
Jag har tyvärr inga bilder när jag gråtit eller skrikit, eller bara vara nere. Har aldrig ens tänkt tanken en ända gång i mitt liv och skulle inte heller vilja visa.
Men det är en del av livet. Skulle jag säga att stort lidande är en del av mitt liv skulle kanske nån tänka "men stackarn, hur är det fatt?" Men vi alla människor går igenom lidande. Vi kan försöka fly, och vi är mästare på att faktiskt göra det och förneka. Hur många timmar sitter inte en människa idag framför en skärm? Varför gör vi det egentligen? Varför tittar vi på när människor lever, istället för att själv fara ut och leva?
Ifall du är eller har varit utbränd och väldigt låg i livet, hade 10 miljöer kronor hjälpt dig att plötsligt bli lycklig? Hade alla bekymmer försvunnit? Ju mer pengarna hade hjälpt desto mer lär din olycka bero på att andra har er bättre och du känner mycket stress och press att känna du är sämre än andra. Konstant stress där det sympatiska nervsystemet är igång för att skapa energi och kraft för att du ska orka fara ut och bli bättre än dem. Men när du aldrig får återhämtning sker något som kan kallar för "symparhic overdrive", systemet var igång för länge. Du fick inte aktivera dess motsats, parasympatiska nervsystemet och finna återhämtning. Dessa system som för övrigt tycka likna yang och yin på många sätt. Mycket av din olycka beror troligtvis att du spelar upp scanrkor som har med andra människor att göra där det I slutändan handlar om att du vill bli bättre.
Men om du upplever att pengar skulle inte hjälpa dig, ja då är det kanske antingen på grund av att du varit nere så länge att kroppen helt enkelt börjat säga ifrån och kroppen tvingar dig till återhämtning. Di. Kropp är så pass ibtellent att den kan ta över när du inte visar att du kan ta ansvar.
Ifall det är djup dellrsion spelar nog 100 miljarder ingen roll med andra ord, tävlingen att bli bäst har man tagit en paus ifrån, nu handlar det om något annat. Något djupare. Den inre Världen. Nu är det gråt och uttrycka känslor, iakta, erhålla visdomar som är framgången,, men e. Helt annan framgång som har noll
Värt att nämna att olyckan egentligen uppstår när vi identifierar oss med olyckan. Du kanske hört talas om att allt ibland handlar om acceptans? Ja ifall du accepterar att du mår dåligt så är det inte så värst hemskt att ha en dålig dag. Du vet att den kommer att passera. Du vet att dem finns dessa dåliga dagar, du kämpar inte emot. När du kämpar emot det är då olyckan skapas. Du kämpar emot det som är, du tänker "såhär borde det inte vara" och därav uppstår mycket olycka. Men om du accepterade och du tänkte "det är okay att ha en dålig dag", då skulle det inte eskalera till en stor olycka.
Ja vi kan klaga och berätta hur dåligt behandlade vi blivit, men är det inte ofta vardagliga bekymmer vi ofta pratar om? Det handlar ofta om en orättvisa där vi själva anser vi blivit behandlade dåligt och som stärker ens egna ego. Hur ofta ser dock den där sårbarheten där en person berättar om sina egna misslyckanden, sina sorger, och sina djupare hemligheter? Hemligheter som vi rent av inte bara lurar andra människor med, men lurar oss själva för att det kanske känns för skrämmande att acceptera. Hur många år och årtionden kan vi inte gå och förneka vissa saker för oss själva för att lyckas hålla en fasad uppe? Vågar vi ens blotta oss fullständigt för våra partners? Kan psykisk ohälsa även ha att göra med att vi är rädda för att vara dem vi är på grund av att vi är inte duger i samhället, dvs nästan ständigt tänker vi "vad ska han/hon tycka?"
Inte synd om en
Eftersom olycka och lidande är naturligt så borde det ha ingenting med att man ska tycka synd om sig själv eller andra. Det är naturligt, benämn det inte som något dåligt. Det är naturligt, se det för vad det är, uttryck de känslor som finns inom detta område. Gråt men tyck inte synd om dig. Det är skillnad på egots gråt och att gråta för att kroppen vill uttrycka exempelvis stagnerade gamla trauman. Något signifikant händer när vi inte skapar en historia över våran olycka utan ser det istället för vad det är. Detta är viktigt även när du ser en annan människa vara ledsen, du behöver inte hjälpa den andra personen att skapa ett drama. Att du lyssnar är av stor hjälp, men för det behöver du inte hålla med om alla ord som en sanning. Genom att du tycker synd om dig själv så kommer du känna ett behov av att tycka synd om andra människor, för du vet hur hemskt det är. Men ifall du finner ut sanningen att det hjälper inte att tycka synd om sig själv, utan acceptera sina dåliga dagar, bekymmer och motgångar, så kommer du naturligt att sluta tycka om andra människor på samma sätt.
Att man tycker synd om en annan människa är destruktivt både mot den person man tycker synd om och sig själv. Att tycka synd om en annan människa betyder i grunden att man ser ner på en annan människa. Ifall en superkändis blir bedragen av sin partner där förhållandet kraschar och sedan blir en nyhet för hela Världen så kommer du högst troligt inte tycka synd om personen för du ser fortfarande upp till personen. Trots att kändisen är djupt olycklig och vill ta livet av sig kommer du ha svårt att ha medkänsla, du kanske rentav köper tidningar för att en del av din lycka är att läsa om kändisars draman. Du behöver en människa som du ser ner på för att börja prata med en medömkande röst.
Men i praktiken är det en annan femma. Du kommer tycka synd om personen. Men ifall du kommer på dig själv så har du en chans att inte hoppa in i dramat, och istället finnas där som en medmänniska som lyssnar, och kanske rentav kan förändra energin. Det är okay att må dåligt. Det är okay att känna sig olycklig. Det är okay att känna dessa hemska känslor utan att känna att det är något fel med det. Att vara förstående att en människa mår dåligt är inte samma sak som att tro på historien som personen säger.
Vi människor flyr från våra känslor. Eller rättare sagt så flyr vi egentligen inte från våra känslor, vi är våra känslor, vi identifierar oss med våra känslor. Men vi flyr från känslor som är obehagliga och istället jagar vi "må bra känslor". Det kan räcka med att ta fram sin mobil och titta på bilder så man blir fri från självklankande som får en att må dåligt. Sekunden man tittar på en skärm kan man uppleva frid från obehagliga känslor och sedan låta sig styras av vad skärmen visar. Eckart Tolle sa en gång att mobilen är en förlängd del av sinnet, och det är ett ganska intressant uttalande som ändå verkar ändå peka på något intressant och viktigt. Hur kan exempelvis ett stressat barn gå runt och röra på sig konstant och vara uttråkad ena sekunden, men plötsligt bli Världens lugnaste barn sekunden han/hon får sätta sig framför datorn och spela spel? Själv har jag vid ett tillfälle i livet varit beroende av poker där jag fick upptäcka ett fascinerande fenomen. När jag förlorade pengar så blev jag djupt olycklig, inte bara på grund av förlorade pengar, men framförallt för att jag fick lov att börja bearbeta att det tagit slut för mig i mitt förhållande. Men sekunden jag bestämde mig för att sätta in mer pengar så var jag på molnen. På riktigt, det kändes helt fantastiskt. När jag åter förlorade allt så var jag på botten, nästa sekund när jag bestämde mig för att sätta in 4000 kr till så var jag på molnen. När jag förlorat alla mina pengar så hade jag inget val än att börja bearbeta mina sorger. Men detta minne är något som dykt upp oss mig på senare år när jag blivit mer nyfiken kring det mänskliga sinnet. Ens välmående verkar ibland våra helt påverkat av vad sinnet "säger", och hjärnan verkar kunna skapa en drogliknande effekt när som helst. Låt säga att någon säger till dig att du vunnit en miljon kronor och att du helt och hållet trodde på det, hur lycklig skulle du då bli på skala 1/10? Ändå är det bara tankar, en idé, en sorts illusion. Det är inte verkligt även om det är sant att du verkligen vunnit en miljon. Men låt säga att just denna gång så var det ett skämt, då blir det lite mer tydligt att du blev så lycklig baserat på en illusion, en idé.