Den eviga jämförelsen med andra

Läste en gång att en stor anledning till psykisk ohälsa kan vara att vi jämför oss med andra människor. Det kanske finns mer sanning kring det än vad vi kan ana. Mer än vad vi skulle vilja tro! Ifall det förresten stämmer att jämförelse skapar olycka, kan det vara så att vår lycka till stor del också beror på jämförelse, men att man är på den bra sidan av vågmätaren? Ifall man kan bli olycklig när man känner sig sämre än andra, visst borde man kunna känna sig lycklig av att känna sig bättre än andra? I sådana fall så har vi gjort det ypperligt svårt för oss att finna riktigt lycka och glädje, eftersom sann glädje har ingenting med jämförelse att göra. 

Lever vi i en tävling där det handlar om att lyckas i livet? Vissa kanske vill visa upp ett fint hus, en annan en chefsroll, en annan en fin familj, en annan vill ha grönare gräsmatta än grannens, en annan vill bli bäst i något, en annan vill synas mer av sin chef framför andra kollegor osv. Spiritualitet är också en tävling, ifall man väljer att börja meditera och dylikt så fortsätter tävlingen vem som mediterar bäst. 

Kan det vara så att när det går bra för oss så upplever vi lycka, och när det går kasst så blir man olycklig? Kan en stor del av vår olycka verkligen bero på hur det går för oss i samhället? Ifall vi människor tar samhället allt för seriöst, är det möjligt att ens vara lycklig när det går dåligt i samhället? Ifall du förlorar 50% av dina pengar, får 0 olikes på en bild du delat, blir nedgraderad i jobbet och så vidare, kan du fortsätta vara lycklig som ingenting har hänt? 

Ett intressant dilemma blir det i sånafall när vi alla människor är så duktiga på att hålla en fasad uppe att allt är bra. En kvinna (eller man) kan exempelvis gå ute på stan och känna sig nere, men ser hon en bekant kan hon slå på ett stort leende och säga "heeej", fastän hon kanske helst bara vill gråta. På fb och Instagram visar vi förstås bara upp när det går bra, och undanhåller alla missöden och misstag.
Men ifall livet i vårt samhälle är en tävling att lyckas så kanske det inte är så konstigt? Vi vill inte visa oss sårbara, att vi mår dåligt eller är olyckliga.
Två olyckliga personer kan stå framför varandra och prata om hur bra det går i livet, men innerst inne kanske båda är avundsjuka på varandra att den andra verkar ha det bättre. För båda spelar ju, hur ska man veta att den andra oxå är olycklig ifall han/hon skiner med ett leende? Tänk om båda samtidigt blev sårbara och öppnade upp sig, tänk vilket samtalsämne?
Tänk om vi en vacker dag börjar inse att olycka är en naturlig del av livet i samhället som vi lever idag. Att vi alla har dåliga dagar och dem är menade att finnas. Faktiskt så pass menade att finnas att vi kan inte förstå lycka om inte olycka finns. Kan det till och med vara så att lycka och olycka att två sidor av ett mynt? Livets intressanta dualitet, där livet sägs handla om att finna en balans?
Tänk om dåliga dagar egentligen inte ens är dåliga dagar, men att dem är menade att finnas? Tänk om vi kämpar så mycket för att vara lyckliga att vi skapar ett enormt drama när vi känner oss nere. Dvs, istället för att acceptera att man har tuffa tider, så kämpar man tappert emot. Kanske rent av börjar med olika former av missbruk för att fly.
Tänk om vi människor kunde börja prata mer med varandra om denna aspekt i livet, inte genom att klaga, men prata om sina tuffa tider utan att det skulle finnas något negativt i det, men naturligt. Något väldigt signifikant som kanske skulle kunna ske då är att vi människor inser att vi är inte ensamma alls. Vi skulle kanske kunna få en djupare och mer genuin kommunicering för vi behöver för guds skull inte spela lika mycket. Man kan ju knappt idag gå med ett neutralt ansikte utan att få frågan "men hur är det vännen?"
Kanske skulle man oxå rent av kunna skratta åt sina missöden ifall det är naturligt? Ifall man kan acceptera en tuff dag, är det egentligen ens en dålig dag då?Vem säger att den är dålig? Varför måste man benämna den som "dålig"? Vad händer ifall vi människor lär oss att se saker och ting mer för vad det är, istället för att tolka det som bra eller dåligt? Är en regnig dag dålig exempelvis?