Din Titel

• För det första, jag är inte ett fan av Paddy. Men han gjorde bland det viktigaste som finns i 

  
  

  Det känns som att psykisk ohälsa är något som växer, men samtidigt känns det även som en större öppensinnighet växer kring ämnet just för att kanske en sorts desperation växer. En sån där desperation att man är less på att må dåligt så att man är redo för nya idéer och tankesätt. En desperation som gör att man inte längre orkar bry sig lika mycket vad andra tycker och tänker, och börja fokusera mera på sig själv och sin egna hälsa.

  Vem kunde tro att en person som Wim hof "The Iceman" skulle få en stor del av Världen att börja vinterbada och göra andningsövningar? Eller att en Yogi som Sadghuru skulle bli så känd Världen över och få sprida sin visdom utan att det är blir flummigt? Där vetenskapsmän frågar en mystik från Indien hur människokroppen och sinnet fungerar. Det är något jag inte hade kunnat föreställa mig ens för 5 år sedan, så jag blir fortfarande ytterst förvånad när jag ser en person som Mike Tyson intervjua Sadghuru angående livet.

  Det är på tiden att män på riktigt får veta att det är inte styrka att inte visa sig svag, utan snarare tvärtom. Så länge man försöker upprätthålla en mur mot omgivningen och sig själv att allting är bra så gör man det omöjligt för sig själv att utvecklas som människa och bli starkare av det förflutna man bär på. Men vi kommer från en lång, lång, lång, lång historia där det upplevts som feminint och svag att visa känslor, vilket förstås har varit baserat på en lögn. Känslor är känslor, det är inte bara något som kvinnor har men även män. Känslor är som dem är dem och det är menat att acceptera och tillåta de känslor som uppstår, inte försöka fly från dem. Det går alltså att försöka fly, och att möta känslor, men det tycks som att människan har lärt sig att fly från sina egna känslor. När jag gick på dagis så ansåg jag det var tjejigt att gråta och att killar inte gör sådant, och jag trodde jag var lite tuff då. Det lär nog inte vara en slump att jag kände så. Det intressanta är att jag hade gråtit några dagar tidigare men det var som att jag lyckades förneka att jag gråtigt. Jag fortsatte tro på denna lögn i många år där jag kände mig stark att jag sällan gråter.

  Men tillslut blev det uppenbart för mig att det är inte är så modigt att fly från sina egna känslor, men snarare däremot är det mod att möta sina känslor. När yoga/meditation blev en del av mitt liv så handlar det om att acceptera de känslor som dyker upp, och det blev uppenbart att ifall kroppen vill gråta, så är det guldvärt att låta kroppen gråta. Kroppen är fascinerande intelligent så det är en god idé att inte kämpa emot naturen. Sen behöver man inte gråta inför andra människor, men man kan medvetet hålla igen sitt gråt och hitta en plats för sig själv och låta tårarna flöda utan hämningar. En sophämtare är inte försiktig med att slänga bort sopor, utan lär vara väldigt effektiv att bara slänga bort allt i ett slafs. En sophämtare tittar inte runt i soporna om det är rätt skräp i containrarna, utan man slänger det bara. När man gråter bör man inte fundera så mycket varför man gråter, utan man låter gråten ske. Låt naturen göra sin grej, ske guds vilja.

  Men det är så djupt inprintat i människan att feminitet är tjejigt och svagt så det finns fortfarande kvar en stor mur som hindrar en från att uttrycka sin känsloomfång. Man gråter inte utan hämningar, man skrattar inte utan hämningar, man dansar inte utan hämningar, man sjunger inte utan hämningar, man är inte flummig utan hämningar. Man kan till och med tycka det är fjantigt med hästar på grund av att det är något tjejer gillar, men en gång i tiden så var det de modigaste männen som red runt på hästar. Det lär exempelvis inte ha varit särskilt tjejigt när Zorro red runt på sin häst.

  Men för att underlätta för dig att att få avprogrammera tanken att det är tjejigt och feminint att vara sårbar så vill jag ge dig ett exempel att en del Samurajer lär ha omfamnat det feminina i syfte att helt enkelt höja det maskulina. Exempelvis, Bruce Lee förklarade att den största maximala kraften kommer från maximal avspänning, det vill säga en så avspänd kropp som möjligt. Det innebär att den omfamnande feminina energin är helt avgörande för hur mycket maskulin kraft som kan genereras. Samurajerna lär alltså ha varit nära naturen, mediterat och varit fredfulla i deras vanliga liv, men på slagfältet så omvandlades det till en brutal kraft. Yin och yang, två energi dualiteter, som minus och plus som är helt beroende av varandra. Samurajerna har ibland ett tecken som visar en rund ring och detta lär känneteckna en god balans mellan dessa två energier. Det är denna balans en krigare vill finna. Det är denna balans som Världsmästaren i lätt tungvikt, Jiri Proschacka eftersträvar eftersom han själv är en Samuraj.

  Även om jag inte har forskat runt rätt mycket så är det min förståelse idag, så ta mig inte på orden. Men en sak är säker, det finns en intressant dans mellan anspänning och avspänning, så därför så använder exempelvis sjukvården metoder för att bli avspänd genom att först spänna en muskel hårt, för att sedan släppa på taget helt och hållet. Man försöker alltså inte bli avspänd genom att försöka vara avspänd, utan man går till motsatt håll och spänner sig hårt. När Yogin Sadghuru fick frågan om "Law of attraction" fungerar så sa han därför att lagen fungerar tvärtom än vad man tror.

  Var därför inte rädd för det feminina, för det är en del av dig och du kan inte fly från det. Eftersom många människor är rädda för sin egna feminitet så finns det så här ytterst mycket potential. Det kanske låter flummigt, men det verkar som att Carl Ljung ska ha menat att det finns en omedvetet maskulin sida hos kvinnan, och en omedvetet feminin sida hos mannen. Anima som den omedvetna feminina sidan hos mannen, och animus den omedvetna maskulina sidan hos kvinnan. Detta behöver man alltså utforska hos sig själv. Inom den Österländska filosofin pratar man också om detta, att det finns en man och kvinna i varje människa, och man behöver erkänna båda sidorna hos sig själv för att bli en balanserad människa. Man kallar det dock för maskulin och feminin energi och egentligen har det ingenting men man och kvinna att göra. Det är helt enkelt två olika energier, men på grund av sociala normer så förtrycker man olika delar av sig själv i rädsla för vad andra ska tycka och tänka.

  Det är okay att vara olycklig. Det är okay att tala ut. Det är okay! Man är inte en svag kille ifall man visar sig svag och sårbar, det är baserat på felaktigheter. Den som har testat att prata om något han/hon har varit extremt rädd för att prata om, och blivit hörd, lär känna igen sig hur enormt givande det kan vara att lätta på hjärtat. Men det lömska är hur svårt det verkligen är att uppriktigt visa sig sårbar utan ett bakomliggande syfte. Det är troligtvis möjligt att tiotals år, eller kanske rentav hela livet undvika vissa ämnen för att man inte vill att andra människor ska få reda på vissa saker om sig själv. Man kanske rentav på ett omedvetet sätt projicierar sina egna svagheter på andra människor, vilket förstås betyder att man inte är redo att visa sina sårbarheter inte för andra människor. Eller man är inte redo ens för att inse sina egna svagheter, varpå man istället projicierar på andra människor. Men varje gång man själv blir triggad av en annan människas beteende så finns en potential att lära sig om sig själv, och istället för att projiciera på en annan människa kan man fundera på varför man blev triggad. Som Carl Ljung ska ha sagt, "Everything that irritates us about others can lead us to an understanding of ourselves". Detta är något som även Eckart Tolle beskriver i sin bok populära bok "Power of Now", som till stor del handlar om det mänskliga psyket.

  Det är ytterst värdefullt att börja visa sina svagheter inför andra, för det man kommer märka är att ens egna svagheter är något man på ett konstigt vis egentligen skapar. Kanske blev man utskrattad av andra människor när man höll en redovisning när man var 6 år, sen när man är 40 år och ska hålla ett tal så gör sig den händelsen påmint i känslor. Ska något som hänt för så länge sedan definiera vem man är som människa? Det är bara ett exempel förstås, men mycket av våra rädslor i livet lär till allra högsta grad komma någonstans från den tid som varit, exempelvis ens barndom. Genom denna förståelse kan möjligtvis bli lite lättare att börja utmana sig själv och sina rädslor. Genom att börja prata om sina svagheter, att ta det upp till ytan, och börja möta det. Att bli hörd för det. Att bli sedd för det.

  Men sen så är inte nyckeln egentligen att bli sedd eller hörd för det man säger, även om det är väldigt värdefullt, men nyckeln ligger i att simpelt få lätta på sitt egna tunga hjärta som är fyllt av börda. Ifall någon verkligen uppskattar när man öppnar sitt hjärta, så är det enormt värdefullt. Det är ypperligt ifall andra kan lyssna och förstå en, och det kan hända att man ibland rent av behöver bli hörd för annars kan det kanske ge motsatt effekt. Exempelvis om du för en gångs skull öppnar ditt arma hjärta och sedan skrattat någon åt det, kanske kan det göra så att ditt hjärta blir ännu mera stängt.

  Men den stora potentialen ligger i att att själv börja acceptera att en stor del av livet är tufft, att acceptera det och att stå för det. Att inte nödvändigtvis behöva andra människor som lyssnar på en, men att själv medvetet börja blotta sig själv och sina svagheter vare sig någon gillar det eller inte. Ibland kan mothugg rentav vara bra, för det kan göra att man får ännu mer drivkraft att börja lyssna på sig själv. Att börja lära känna sig själv är ändå en väg man behöver gå helt och hållet själv i slutändan, för ingen kommer på riktigt att förstå en eftersom ingen kan vara i samma skor som en själv. Att bli mera sårbar och prata om sådant som kanske inte är så kul, gör man inte för att klaga, men för att det är verkligheten. Vare sig någon lyssnar eller inte så har man åtminstone fört det upp till ytan och det finns en potential att möta det. Om ingen vill lyssna eller förstå, fine, det är inte det viktiga. Det viktiga är att lätta på sitt hjärta och vara okay med sina svagheter. Då blir det lättare att uttrycka sig utan att andra hela tiden ska behöva trösta en. Folk kan bli less på att trösta en och folk kan lämna en tillslut.

  Min poäng är att jag vill skilja på en linje att prata ut, gråta och vara negativ för att klaga, och att simpelt våga uttrycka något som verkligen tynger in djupt in i hjärtat. Det är så lätt att klaga i livet för att egot inom en vill bli hört, och det är så svårt att lätta på hjärtat för sådant som kan ge egot inom en en omgång. Det vill säga, man berättar exempelvis något trots rädslan att man ska bli hånad för det man säger, men får istället får man uppleva något helt annat. En lättnad och en glädje att äntligen få lätta på sitt hjärta som kanske tyngt en under en lång, lång tid. När man är genuint sårbar så är chansen för övrigt väldigt stor att någon kommer lyssna på det. Har du inte märkt hur uppfriskande det är att se en människa som är genuint sårbar?

  Det är guld att med egen erfarenhet få upptäcka att ens rädslor ofta helt saknar syfte och att man hämmar sig i onödan inom så många aspekter i livet, och att vara sårbar kan vara ett sätt att helt enkelt få vissa rädslor att upphöra. Kanske finns en rädsla vad samhället ska tycka och tänka om en ifall dem får veta om något sårbart inom en. Ibland kanske man rentav är väldigt olycklig, men samtidigt har en stor rädsla att ingen ska få veta om det. Vi blir uppväxta att försöka vara starka och lyckliga på utsidan så det är så lätt att missa potentialen att börja visa sig mera sårbar. Men den som är redo att dela med sig av något som han/hon är redo att ta med sig till graven, kan ibland vara enormt befriande. Men man behöver som människa vara redo att man kanske inte blir hörd, men bara genom att våga ta upp känsliga saker till ytan så finns en stor potential. Kanske har du hört talats om när en människa har accepterar sina svaga sidor, så kan ingen använda det emot honom/henne?

  Emotionell intelligens är styrka
  Sanningen behöver komma fram att det är styrka att prata om känslor, att gråta, att visa sig svag. När en människa vågat blotta sig själv och det han/hon är rädd för, så kan ändå ingen använda det emot personen. Bruce Waynes lämnade över sig till fladdermössen trots att han hade fobi för dem, men se vad som hände honom, han blev Batman. Ingen människa kan längre använda fladdermöss emot honom, men han själv kan använda sig av fladdermössens styrka. En person som erkänner för sig själv att han/hon är olycklig kan ibland vara vändningen, och plötsligt kan kanske personen även börja hjälpa andra. Men i tiotals år kan man gå runt och kämpa att upprätthålla en bild att allt är okay.

  "When a strong man cries, is when a strong man dies
  But strong man cries
  

  Just look into a strong man eyes" - Låten "born in a war" med Future Islands

  Ja det låter förstås enklare än vad det är. Man kan gå runt och prata om att det är viktigt att vara sårbar och ändå så kan man upprätthålla en mur så att ingen ska få se att man är svag. Det är svårt att läka så länge det är skrämmande att prata om ämnet, det finns mycket rädsla att blotta sina svaga sidor inför samhället. Kanske är det dem som mest av allt behöver bli hörda är dem som mest av alla döljer hur dem egentligen mår, därav titeln som jag valt, "den mystiska psykiska ohälsan". För vart är ohälsan? Hur lätt är egentligen ohälsan att se i samhället när de flesta är proffs på att uppvisa ett leende för att dölja det? Man kanske kan läsa om ohälsan ibland att många har det kämpigt, men vart är den annars? Eller så får man höra någon berätta att han/hon gått in i väggen och även om man kanske inte är jätteförvånad ibland, så är man ändå förvånad att man inte såg det tydligare.

  Ohälsan är för övrigt inte bara svår att se hos andra människor, men även hos sig själv, för det är så lätt att ständigt vara upptagen med olika distraktioner. Det är alltså ett ämne som behöver bli mera erkänt. Men det bästa är att psykisk ohälsa inte bara behöver talas mer om på grund av dem som mår väldigt dåligt, men alla har en stor nytta av det, även dem som anser sig ha det helt okay. Vi alla går igenom tuffa tider, och de flesta av oss har lärt oss att förneka det. De flesta av oss har lärt oss att kämpa emot när det känns tufft, vilket kanske kan ge uttryck i att man ser på serier och äter choklad. Vi fick inte lära oss att livet är tufft och att lära oss att hantera det. Att acceptera det som en del av livet. En mörk sida av livet som helt enkelt behöver bli erkänt att det existerar, och därmed kan människan sluta lägga ner en enorm energi för att förtrycka en energi som vill bli släppt lös. Mänskligheten behöver få veta sanningen att det finns en annan aspekt i livet som behöver få komma fram till ljuset och bli erkänt, så att människan kan börja läka.

  "The future of mankind depends very much upon the recognition of the shadow" - Carl Ljung.

  Trots att det är en del av livet att ha dåliga tider och må dåligt så är det ytterst svårt att prata om det och visa det för andra människor. Vi är kanske för upptagna med att uppvisa en bra bild av oss själva och att försöka lyckas i samhället. Ibland hör man det sägas att män måste "tala mer", men ofta känns det som bara tomma ord, nästan nedklankade ord. Dubbelt så många mer män tar livet av sig än kvinnor, det behöver snarare mera medkänsla och en större förståelse varför män inte talar mer. Hur många män har inte försökt prata mer för att sedan få upptäcka att ingen tycks lyssna? Kanske lyssnar folk tillslut när en människa är djupt deprimerad, men då har det gått för långt. Man borde kunna prata mer om psykisk ohälsa spontant på vardagen, även fast man kanske inte mår särskilt dåligt.

  Vart är egentligen alla hyllningar när Jordan Peterson på ett ytterst manligt och modigt sätt gråter inför hela Världen ögon? Han gör precis det som fler män behöver få se, att det inte bara är okay att gråta, men att det är vad emotionellt intelligenta män kan göra. Men som tur så behöver man nödvändigtvis inte prata om sånt här, utan många människor som ser detta träffas i hjärtat. Det finns någon sorts intuitiv intelligens inom oss som kan bli väckt från dvala bara genom att se en annan man visa vad som är möjligt. Men nog vore det trevligt ifall det en vacker dag talades mer om hur tufft livet verkligen är.

  Det är så ytterst svårt att blotta sig själv och sina svaga sidor, är det inte så? Ifall andra människor ser en som positiv och rolig och sedan berättar man att man mår dåligt, är det inte så att hela stämningen kan förändras? Vad hände med den roliga killen/tjejen? Plötsligt behövs en emotionell intelligens för att hantera situationen, därav lär många skrämmas av situationen och ta avstånd. Särskilt män lär ha svårt att "ta" i det emotionella, vilket helt enkelt gör det ytterst svårt att prata om känslor med andra män. Det är därmed ett så svårt ämne, och det kommer behövas ett stort mod hos män att börja ta klivet att börja hedra och omfamna sin "feminina sida", vilket finns hos alla män, men som varit förtryckt på grund av att det ses som en svaghet. Det behövs också tid för att det ska förändras, men en vacker dag så kanske vi kan vakna upp till en Värld där vi inte längre tror att känslor är något negativt, kvinnligt och svagt, men snarare är en del av varje människas liv.

  Mycket av den rådande olycka som skapas idag lär vara på grund av att vi människor försöker vara en annan människa för att man upplever att man själv inte duger, där vi påverkas inte bara av film, reklam, skolan och dylikt, men även av exempelvis våra föräldrar. Vi lever i en kultur där vi tävlar att försöka bli framgångsrik och vara bättre än andra, och när sociala medier blev ett fenomen i samhället så tog det denna tävling till helt nya höjder där hela livet för många kretsar kring att ständigt jämföra sig. Vem bryr sig om psykisk ohälsa när man kämpar att få vara bättre än andra? Vi får lära oss att tro att livet kommer blir bra när vi fått det vi vill ha, exempelvis när vi finner en partner, ett jobb, en bil, en väska, blir känd, eller vad det nu kan vara. Det är för djupt inrotat för att man helt plötsligt ska sluta leta efter lyckan och istället försöka ta reda på exempelvis vad det finns för omedvetet mörker inom oss som behöver bli sett och accepterat. Hur många värderar emotionell intelligens som något högt? Fick vi inte lära oss att det är något feminint, tjejigt, svagt? Trots att vi människor styrs nästan helt av våra känslor, inklusive män, så är emotionell intelligens något som vi dissar. Socrates ska ha sagt "Know thyself", vilket står på något antikt tempel i Grekland, och lär ha en ytterst viktig innebörd. Det är högst viktigt att förstå hur ens egna känslor fungerar, det är så man på ett medvetet sätt kan börja påverka sitt liv och även påverka ens förhållanden till andra människor på ett moget sätt. Utan någon som helst förståelse så är det oftast eller nästan alltid andra människors fel eller andra omständigheter som gör att ens egna liv går dåligt, eller vad man förstås tror. På så vis tar man aldrig ansvar över sitt egna liv, för det är ju alltid andra människor som gör fel och det är dom som behöver förändras. Men med mer förståelse över sig själv så kan man se att det faktiskt sällan är andra människor som är felet att ens egna liv inte är som man vill, utan det sitter hos sig själv. Det är förståelse över exempelvis ens egna känslor som man kan börja åldras med visdom och befria sig från trauman från barndomen som har så mycket, mycket, mycket sår som påverkar ens liv. Men då behövs en mörka sida erkännas. Det är för övrigt vad meditation handlar om och varför meditation har varit så viktigt för människan under en lång, lång, lång tid. Meditation är att simpelts acceptera alla ens egna sidor, även de negativa. Meditation är att se saker och ting för vad det är, att inte favorisera ljusa, lätta moln framför de mörka, enorma molnen. Med det sagt, återigen, det är okay att ha en dålig dag. Det är okay att känna sig misslyckad. Istället för att i timtals tänka att det är något som är fel, så är det möjligt att acceptera att det är så livet är. Man har en bra dag, vecka, månad eller år, sen kanske man möter massor med utmaningar man aldrig var beredd på. Det är livet. Genom acceptansen så förlorar dock de negativa greppet om en. Det är rent av möjligt att känna att man har en dålig dag, men under ytan ändå känna sig helt okay för att man identifierar sig inte som en misslyckad person. Meditation är egentligen att inse att det finns inte ens positiva och negativa tankar, utan tankar är tankar, dem är som dem är. Det går att tänka ruskiga tankar och skratta åt dem för att dem är så sjuka. Kanske har du någon gång märkt att du tänkt på hur det skulle vara att putta ner en person från en bro, och kanske haft ångest att du tänker så sjuka tankar. Men det är ytterst naturligt att ha sådana tankar.

  Framgång i samhället trumfar
  Vi fick aldrig höra talas om att emotionell intelligens är viktigt. Vem bryr sig om känslor när man behöver försöka fjäska för exempelvis populära personer, eller lägga upp en bild på sig själv, eller "gilla" andras bilder så att man får lajks tillbaka, eller se på serier timtals, äta glass eller andra distraktioner. Att behöva handskas med sina jobbiga känslor är inte särskilt kul och det är lätt att bli mästare på att fly ifrån negativa känslor. Det är ytterst lömskt, ibland när man får den fantastiska idén att man ska fara och köpa ett gott skrovmål så kan det vara ett försök att dränka sina känslor. "Man måste ju få unna sig", säger en röst, trots att man kanske bestämt sig för att äta nyttigt.

  Verkligheten kan kännas jobbig för att möta, men bara tanken att man ska få äta ett gott skrov kan få en att må bra. Men efter man har ätit skrovet så känner man åter igen sig tom, men då har man på sätt och vis sövt sig själv så man har förlorat en stor potential att möta sig själv. Den största potentialen ligger i när kroppen och sinnet är alert, inte efter när man proppat i sig saker. Mat är bara en av massor med olika sätt som man kan fly från sig själv. Sen så är det viktiga inte att lära sig förstå sig själv, utan det viktiga är förstås att man ska duga inför andra människor på ett eller annat sätt.

  Det sägs för att vi människor har 1001 begär som överskuggar EN längtan. Djupt inom oss har vi en djup längtan som behöver få blommas fram, men så många år i skolan där vi fick lära oss att vi måste bli någon annan för att bli lycklig så är det så svårt att låta denna längtan få komma till uttryck. Vad är då denna inre längtan kan man fråga sig? Det kan inte jag svara på, utan det är en fråga du själv behöver utforska. Ibland kanske en person reser jorden runt för att upptäcka hela Världen, men i själva verket kanske det finns en djupt underliggande längtan att upptäcka sig själv. Ibland kanske yttre ting är medel för att komma närmare sig själv. Nya spännande ställen, nya spännande möten, nya spännande droger, nya spännande av det ena till det andra, man egentligen vill man bara komma närmare sig själv. 

• 
  

•  

• 
  

• D