Innehåll

• Låt tårarna flöda utan att hålla igen
• Det undermedvetna, vår guldgruva
• Potentialen i att visa sig sårbar
• Normalt med dåliga dagar
• Rädslan för vad andra ska tycka och tänka
• Rädsla för sig själv
• Jämförelse en stor anledning till olycka
• Acceptans av det som är
• Livet är ett lidande
• Balans
• Meditation

Lite granna förord
I vår kultur så får vi lära oss hur vi ska jaga framgång och duga i samhället och det finns knappt något utrymme för att blicka inåt och lära förstå sig själv och sina känslor. Vi rent av är förtryckta när det gäller att uttrycka våra känslor där vi är rädda inte bara för att uttrycka våra känslor inför andra människor men även för oss själva. Istället så tycks vi spela roller i samhället. Skoltiden handlar mycket om att passa in så man behöver lära sig hur man ska bete sig för att inte bli utesluten ur gruppen. Att bli utesluten och mobbad lär troligtvis vara bland de största rädslorna för en ungdom. Att lära känna sig själv och sina känslor är därmed inte något som är särskilt prioriterat för barn/ungdomar, och plötsligt är man vuxen och fick aldrig lära sig något om denna aspekt. För övrigt fortsätter rädslan som vuxen, men som vuxen har man lärt sig vilka masker som ska användas vid rätt tillfälle. En mask/persona för att ta sig an alla möjliga situationer där alla masker är avsedda för att dölja vem man verkligen är. 

Men åren som går där man förnekar vem man är och sina känslor, så sparas troligtvis alla undantryckta känslor någonstans i kroppen. Alla känslor man förnekar kanske hamnar i något man kallar för det undermedvetna, något som ständigt följer med en i livet och påverkar vem man är som person. Det är detta undermedvetna vi vill börja erkänna och låta få komma till uttryck, men vi gör allt för att förneka detta undermedvetna. 

Sen får vi också lära oss att för att finna lycka och framgång, så verkar det som att vi behöver vara bättre än andra människor. Vi fokuserar alltså på att vara bättre än andra människor för att bli framgångsrika och lyckliga och därmed missar vi oss själva. Vi fokuserar på vad andra ska tycka och tänka och missar oss själva. 

Stor del av vårat liv tycks vara att visa att vi mår bra och inte visa oss olyckliga och svaga. Ens egna känslor är alltså något vi behöver fly ifrån, ifall vi mår dåligt måste vi dölja det och det gör vi kanske exempelvis genom att ta en bild där vi ser ut att må bra och sedan dela det på internet. Men det sker troligtvis på ett väldigt lömskt och omedvetet vis där man ibland inte ens själv vet om att man är olycklig. 

Vem man är och vad man har för kontakt med sina egna tankar och känslor är alltså något vi rent av flyr ifrån och istället försöker vi vara någon annan. Vi fick lära oss att vi duger inte som vi är som människor, vi behöver därmed lära oss att försöka vara någon samhället accepterar. Ju mer samhället fördömer vem vi är, desto mer behöver vi försöka skapa en fasad för att lyckas passa in. Hela livet kanske vi kämpar för att få duga, och ju mer vi kämpar för att duga desto mer tappar vi bort oss själva. Men många som blir äldre lär oxå börja uppleva mer och mer frid för att man börjar genomskåda detta. Ifall man genomskådar detta med åldern så är det ett privilegium att bli äldre. Varje år man lär sig nya visdomar är ett år man aldrig skulle byta bort mot att bli yngre. 

Istället för att försöka duga i andra människors ögon har vi alltid ett annat val, nämligen att lära känna oss själva. Man kan försöka ändra på sig själv för att passa in, eller så kan man acceptera sig själv som man är och även acceptera att andra inte behöver gilla en för den man är. Vilket min text kommer att handla om. Vi kommer ändå aldrig bli accepterade när vi försöker behaga andra människor, utan vi kommer snarare bli accepterade när vi är oss själva. En "people pleaser" må försöka vara snäll med alla, men aldrig kommer han/hon få den respekt han/hon förtjänar. Så varför inte bara vara sig själv och göra sin grej? 

När vi försöker bli någon i Världen så börjar vi förtrycka oss själva. När vi undviker att gråta behöver det inte vara på grund av att vi är rädda för vad andra ska tycka och tänka, men snarare så flyr vi ifrån oss själva. Ständigt. Det är inte främst andra människor som säger till oss "men sluta gråta, det är trams", utan snarare är vår egna röst i huvudet "jag ska inte gråta, jag ska vara stark". Till och med ensam hemma håller vi inne våra känslor. Men det är dags att börja genomskåda detta så vi kan börja ventilera ut lite känslor som tappert väntat att få bli sett.

Vi fick lära oss att "att göra" i samhället, men vi behöver också lite tid för dess dualitet, nämligen "att vara". När vi kan få "bara vara" för en liten stund så kan vi se klarare i livet vad vi vill, vad vi har för känslor, tankar, och vi kan börja utvecklas som människor och få stå med stadigare fötter på jorden. Kanske har du upptäckt du tänker klarare när du är ute i skogen och promenerar, eller tar en lång varmdusch eller gör något annat som du finner rofyllt. Men vi har massor med olika begär som kommer upplevas viktigare än "att vara", för varför sådant trams när det finns saker och ting att få gjort!?

Så det ska mycket till att vi människor börjar utforska våra känslor och vem vi är. Känslor? Tss. Men jag misstänker detta är ett område som kommer bli lite hetare förr eller senare, åtminstone så pass att det blir ett samtalsämne som folk kan prata mer om framöver.

Alla våra begär överskuggar våran inre längtan att söka inåt. Men ibland kan en inre längtan växa fram. En paus och frid från den ständiga jakten att duga i samhället med den konstanta stressen och rädslan. Lite frid är ibland kanske det ända man önskar, att sluta andas uppe i bröstkorgen och få pusta ut igen, "ah äntligen kan jag andas igen". Vi behöver återhämtning för att kunna fungera optimalt på dagarna med jobb, studier, ta hand om familj och så vidare. Vi behöver balans. Det är goda tider för att uttrycka känslor som vi tidigare inte vågat se, och bli fria från olika former trauman som hämmar oss. När du läst klart texten är mina förhoppningar att nästa gång du känner gråten i halsen, att simpelt bara låta det uttryckas. Eller ifall du har en dålig dag och går förbi en bekant så hoppas jag min text sår frö att du inte behöver le för att visa att du har det bra.

Sen det bästa är att du behöver nödvändigtvis inte ta reda på vilka trauman du varit med. Ifall du är rädd för att åka hiss så behöver du inte lyckas komma ihåg vad som gav dig traumat, utan du kan bli fri från trauman genom att möta rädslan idag, nu. Samma sak gäller ifall du har svårt med närhet eller vad som helst. Rädslan finns att möta här och nu, och man behöver egentligen inte komma ihåg vad som gav skapade traumat, även om det kanske också har sina fördelar förstås. Känslor finns ständigt redo att uttryckas, det vi människor som behöver ta klivet in i det okända och utforska det vi inte vågat utforska. Det må verka väldigt dramatiskt, men det är inte så dramatiskt alls som det verkar.

Skrivit texten rätt så spontant, så ta texten med öppet sinne.

Liten inledning
Det var ytterst kul att få läsa lite vetenskap om att nyckeln till att hantera depression kanske kan vara att känna sina känslor. Att få läsa lite vetenskap inom detta ämne var det som inspirerade mig att skriva denna text, för jag vet att detta är inte bara österländskt flum längre. Det jag skriver kommer kanske kunna låta flummigt förstås. 

Detta är ett ytterst dolt område inom vår kultur, men med ytterst stor potential. Även om det låter simpelt, så är det kanske bland det svåraste som finns för oss människor, att våga se oss själva, att våga se och uttrycka våra inre känslor utan att vårat intellekt ska hindra oss. Exempelvis kanske du känner att gråten finns i halsen hos dig, och någonstans innerst inne vill du bara gråta som ett barn för det finns så mycket "energi" i din kropp som vill komma till uttryck, eller nåt. Men när man är i denna smärta, detta lidande så är det enkelt att fly. Tankar som exempelvis "nej, jag ska vara stark, jag ska inte gråta" dyker lätt upp och så stänger man in ännu mer känslor i sin kropp, istället för att låta det komma till uttryck. Mer och mer, år efter år samlar vi på oss olika former av små som stora trauman som sätter sina spår i oss. Vi väljer nästan vad som helst än att behöva känna känslor som vi flyr ifrån.

Det undermedetna, källaren vi aldrig går ner till
Kanske har du hört talats om att vi människor har ett undermedvetet, och kanske är det så att vi människor flyr från just det undermedvetna. Kanske är det undermedvetna sådant vi inte vågat möta men som ständigt gör sig påmint och som ständigt påverkar oss i alla beslut vi tar i livet. Vi må göra vårat bästa att undvika att tänka på vissa saker men det finns inom oss och är kvar för att stanna tills det blir "sett". Kanske är det just därför vi människor rent av drömmer. Vi drömmer om sådant vi förnekat på dagen och därför sägs det att ifall vi människor inte kunde drömma så skulle vi bli galna. Detta tror jag är något som Sigmond Freud och Carl Ljung ska ha pratat om, men jag är inte säker. På dagen spelar vi, vi säger och gör saker som vi inte egentligen skulle vilja. Men i drömmarna gör vi det vi skulle ha gjort. Ifall din partner förbjuder dig att titta på grannens heta man/fru, så kanske du kommer drömma om denna man/fru. Vi kommer troligtvis bara ihåg en ytterst, ytterst, ytterst liten del av drömmarna. 

Man skulle kanske kunna säga att allt det vi förnekar kastar vi ner i en källare och hoppas att det försvinner. Men det stannar där och kommer göra sig påmint när vi minst anar det. Detta är för övrigt anledningen till att positivt tänk inte är en så värst bra idé för att försöka undvika obehagliga känslor, men mer om det senare. Direkt vi är ensamma och inte har någonting alls att göra så är det som att vi börjar gå ner något trappsteg till källaren. Vi vet inte om det förstås, istället så kanske vi börjar uppleva en tristess och blir uttråkade. Vi behöver hålla oss sysselsatta och vi tar precis vad som helst. Hittar vi inget så hittar vi på drama, vi kanske rentav börjar tänka på något gammalt som hänt oss och börjar grubbla. Vi kanske omedvetet tolkar något fel för att kunna anklaga en annan person för att ha behandlat oss illa. Vi kan alltså börja skapa problem av den simpla anledningen att slippa möta oss själva. Varje gång vi är helt ensamma så har vi en ypperlig chans att börja möta oss själva och bli bättre på att lära känna oss själva, men vi vet inte om att denna aspekt i livet existerar så vi väljer att fly om och om igen. 

Men detta undermedvetna påverkar oss människor alldeles för mycket för att det inte skulle vara värt att börja utforska denna aspekt i livet. Du kanske inte vet om varför du är rädd för att prata inför en grupp människor, men i ditt undermedvetna lär svaret finnas. Det bästa med detta är att det är ofarligt, vi behöver bara börja någonstans och själva börja inse mer och mer av egen erfarenhet att det är värt att börja utforska denna sida oss sig själv. Den sida vi flyr ifrån. Att uttrycka sina känslor och exempelvis börja gråta ut när man känner för det är ett ypperligt sätt att börja avlägsna lite skrot som finns i vårt undermedvetna. Det må kännas nästan som en omöjlighet i början, men när man börjar få klang på det hela så är det inte lika farligt för man förstår det är naturligt att erkänna sina känslor. Det finns inget mer verkligt för oss människor än att åtminstone möta oss själva. Ju mer rädda vi är för oss själva, desto mer behov lär vi uppleva att vi behöver en annan människa vi kan förlita oss på i livet. Men värt att veta är att vi är alltid ensamma ändå. Även ifall vi är i en familj så är vi ensamma. Ju mer ensamma vi känner oss desto mer kommer vi jaga en partner för att inte känna oss ensam, och inte av genuin kärlek. Ju mer vi lär känna oss själva och kan stå på stadiga fötter, desto mer kommer valet av partner vara av kärlek. Men vi behöver våga möta mörkret i vår källare, det undermedvetna vi flyr ifrån. År efter år av undantryckta känslor som väntar på att få bli sett.

Värt att nämna när jag skriver om att möta oss själva, så kan det ibland bara vara att iakta sin egna andning. Det handlar alltså inte om att tänka på hemska tankar som man förnekar, utan snarare om att finna mer stillhet och närvaro med hjälp av exempelvis sin kropp och andning. Och med hjälp av andningen kan man möta obehagliga känslor/energier utan att skapa en hemsk historia kring det. Man kan alltså behöva lära sig olika former av tekniker för att få mer kontakt med sig själv, dvs exempelvis sin kropp och andning. Där kommer för övrigt yoga in i bilden. Stig Severinsen som är Världsmästare i att hålla andan menar att andningsövningar, att hålla andan och pranayama (kontrollerad medveten andning) som man använder sig av i yoga, har en långvarig och god effekt mot PTSD. Denna effekt har inte medicin exempelvis som snarare bedövar oss. Severinsen skapade därmed ett program som exempelvis navy seals använder sig av.

"That is why we developed the PTSD Liberation course in collaboration with Navy SEALs, warfare psychologists, trauma nurses, and training experts. Thus, this course builds on the latest knowledge, experience, and treatment methods using body and mind".

Stig Severinsen har skapat något han kallar för "breathologegy" som ser helheten i andningen och har kombinerat vetenskapen med den Österländska visdomen. Severinsen menar alltså att med olika andningstekniker så kan man alltså programmera om kroppen. När vi håller andan menar Severinsen att vi får kontakt med vårat hjärta, bokstavligen. Han menar att vagus nerven aktiveras och som har en koppling till hjärtat. Ifall vi håller andan vid en längre tid så börjar diafragman att röra på sig, och stress, trauma och rädsla kan börja avlägsnas. Kanske är det just därför det är så extremt jobbigt att hålla andan rent av, för när man gör det en längre tid så blir det rent av outhärdligt. Men sen finns det massor med andra andningsövningar där ute och så kallade "breathwork" som används för att bearbeta känslor, vilket lär vara klart mer känt i exempelvis Amerika vad jag förstått. Kanske inte mainstream, men för dem som är intresserade av detta område. Sen har vi ju Wim Hof med sin metod förstås där andningen är det fundamentala. 

Man behöver alltså inte ens veta sin historia, men behöver möta det som är idag. Man behöver möta nuet och andningen kan vara ens ankare till nuet. Power of Now. 

"I firmly believe we need a completely new approach on PTSD treatment since the current "system" is clearly not working. Drugs and screwing up an unbalanced brain and hormonal system will never cure or solve any of the underlying root causes. Self-discovery & Self-development are the only ways to advance and get back to a life worth living!" - Stig Severinsen

Lever vi en kultur där vi tävlar om vem som är lyckligast, starkast och vackrast?
Vi är uppväxta i en kultur där vi kämpar för att vara lyckliga, vi verkar har ypperligt svårt att acceptera dåliga dagar fastän dåliga dagar är menade att finnas. Det är nästan som att det är en tävling vem som har det bäst. Det är inte bara en tävling vem som har mest prylar, mest vänner, mest lajks, bäst jobb och så vidare, men alltså vem som är lyckligast. Kan det vara så att i slutändan så tävlar vi människor om vem som är framgångsrikast, och som i slutändan handlar om lycka. Vi vill därmed inte visa oss sårbara, men vi måste fixa till en fasad för att dölja våra svagheter. Men något vi inte är riktigt medvetna om, för vi försöker inte bara dölja vår olycka för andra människor, men troligtvis rent av för oss själva också.

Vi låtsas (omedvetet) le till människor för att visa att vi ser ut att ha må bra, fastän vi kanske mår dåligt. Ifall man inte ler så lär frågan "men vännen hur är det" dyka upp snabbare än kvickt. Så istället ler man för att slippa såna frågor. Vi måste ju visa att vi är lyckliga och allt går bra för oss. Ingen får veta om vi innerst inne är bittra. Ibland kanske ju mer bittra vi känner oss, desto större leende slår vi på. Desto mer bilder som visar hur lyckliga vi är. Desto mer fixar vi till fasaden på vårt hem så att andra kan tro att där inne finns en lycklig människa. För tänk om någon skulle se igenom och genomskåda oss?

Hålla uppe en fasad, ytterst krävande
Det finns alltså inget utrymme för att simpelt bara vara sig själv. Det finns regler i samhället vi förhåller oss till och vi tappar bort oss själva i processen. Uttrycka våra känslor? Nej det var inget vi fick lära oss i skolan. Gråta? Nej, det är tjejigt och svagt. Prata om känslor? Nej, också svaghet. Så år efter år håller vi inne på känslor som läggs allt mer på hög. Varje gång vi spelar någon annan människa än oss själva så förtycker vi något och sparar det någonstans inom oss. Vi kanske vill säga nej, men säger ja i rädsla. Vi vill inte verka svag, så vi spelar macho. Istället för att ärligt uttrycka vem vi är som människa så skapar vi snarare än mur runtomkring oss. Vi blir allt bättre genom åren att inte bli sårade, att inte bli till åtlöje, att inte bli förnedrad och så vidare.

Att spela en människa kan vara ytterst krävande. Vet inte om du känt det, men att ha en dålig dag och måsta tvinga fram ett leende är enormt ansträngande. En dilemma blir det när vi känner ett behov att måsta visa att vi har det bra när vi inte ens känner för det. Konstigt nog så verkar det som att vi ändå måste slå på ett leende som visar att vi har det bra själv och kanske också känner vi att vi måste visa att vi är glada att se den personen. Men i det långa loppet kan det vara förödande för oss människor. Att inte må bra är acceptabelt, men att låtsas att må bra när man inte mår bra, det känns inte alls acceptabelt. Att inte må bra är normalt, men att låtsas må bra när man inte mår bra är något vi behöver komma till fund med. Att acceptera en dålig dag, så kan det gömma sig något bra bakom den dåliga dagen. En dålig dag kan rent av bli en mysig hemma dag ifall man kan se att dåliga dagar ibland är menade att finnas. Men att kämpa emot en dålig dag kan skapa ett enormt lidande. Det får en att undra egentligen, vad är egentligen en dålig dag? Är en dålig dag något vi har hittat på för att dagen inte uppfyller våra förväntningar? Vem vet.

Depression is your body saying, 'I don't want to be this character anymore. I don't want to hold up this avatar that you've created in the world. It's too much for me.'

You should think of the word 'depressed' as 'deep rest.' Your body needs to be depressed. It needs deep rest from the character you've been trying to play.

- Jim Carrey

Filmen "Andy & Jim" med Jim Carrey är väldigt fascinerande. Jim Carrey gick så långt in i rollen som Andy Kaufman och Tony Clifton att han på något sett blev dem. Under filminspelningen till "man on the moon" så pågick nästan en film bakom kulisserna som först blev visade 20 år senare. Det är slående att Jim Carrey kändes mer genuin och äkta som person när han spelade en roll, än när han faktiskt var sig själv. Ständigt ler han och det upplevs som att han försöker vara någon annan. När han sa att han efter filminspelningen blev olycklig så låter det inte alls konstigt. Under filminspelningen spelade han en roll som inte hade några bekymmer, utan det måste ha varit en frid i sig att slippa alla vardagliga bekymmer. När filmen var över så gick han tillbaka till att vara Jim Carrey, och det var här som han började inse att det också är en roll. Jim Carrey var bara en roll han lärde sig att vara. En roll som lyckades få andra människor att skratta. Men när han blev Jim Carrey igen så fick han tillbaka alla sina vardagliga bekymmer. Detta kanske är anledningen som han säger dessa intressanta citat. Men borde man vara förvånad? En av de absolut största komiska genierna kan vara självaste Jim Carrey, helt fascinerande hur han kan gå in för en karaktär inför andra människor. Om det är någon som vet hur man spelar en roll, så måste det vara Jim Carrey. Jim Carrey måste alltid verka vara rolig och alltid ha ett leende, ingen trevlig roll att måste spela inför Världen hela tiden. 

Ingen får veta att vi är olyckliga. Inte ens oss själva
Det är nästan som att det finns en rädsla att ingen får veta hur dåligt vi mår. Ifall vi mår dåligt så kanske vi alltså rent av börjar bli rädda för att någon ska få nys på det, så därför spelar vi upp en fasad. Man kanske vet innerst inne ifall någon frågar "hur är det med vännen", så kommer man inte kunna låtsas att det är bra. Kanske kommer tårarna att rinna ifall någon faktiskt kan se oss. Kanske är vi rädda att någon kan avslöja det vi själva flyr ifrån. För samtidigt så som vi mår dåligt så verkar vi fortsätta förneka för oss själva hur vi skapar vårat egna drama och hur beroende man är av sin olycka på ett konstigt vis. Vi ser kanske inte vår olycka för att vi har massor med olika distraktioner som håller oss sysselsatta. Vi gör kanske ett gott fika och sätter oss och ser på en bra serie/film och plötsligt så känner man sig lycklig. Men är det för att fly från verkligheten? Vad är man utan alla former av distraktioner? Är det inte värt att utforska vad som finns bortom distraktionerna?

Fly från att uppleva obehagliga känslor
Vi har inga bekymmer att uppleva kärlek. Då kan vi ligga i sängen med armarna utåt sidorna och bara njuta av det. Men obehagliga känslor är något som vi absolut inte vill känna och vi tycks vara ypperligt duktiga att fly ifrån på alla sätt och medel omedvetet. För många människor är exempelvis gråt något man absolut inte vill göra i första taget, så då behöver man bli duktig på att lyckas undkomma obehagliga känslor. Men för andra sker det mer simpelt. Pratade exempelvis nyligen med en kvinna från Italien som berättade att i Italien så uttrycker dem och pratar mycket om känslor och att det är inga konstigheter där. Det vill säga det verkar inte vara lika mycket tabu att prata om sina känslor och gråta i Italien, utan verkar ses som som mer normalt. Man har ju exempelvis även fått höra att det inte är ovanligt att en man och en kvinna kan skrika på varandra ute så att alla andra kan se och höra, och att det är inte en så värst stor grej. Sådant sker inte i vår kultur, är det inte så att alla par verkar ha det frid och fröjd, förutom i fyllan?

Vi uttrycker alltså inte vilka vi är och tillåter inte känslor att uttryckas, men istället så håller vi igen. Mer och mer känslor som sparar sig i kroppen och kanske ger upphov till spänningar i exempelvis muskler och hämmar vår andning. Vi lever inte naturligt som fria varelser, men har våra egna fängelsen som vi skapar. Ett bra först steg att börja uttrycka sina känslor mer i livet lär nog vara att börja lätta på garden och inte kämpa emot så mycket att försöka vara stark och lycklig. Utan alltså även tillåta obehagliga känslor utan att se det som något hemskt eller fel. Kan det rentav vara så att vi förstorar grejen kring obehagliga känslor, att vi från barnsben helt enkelt inte fick lära oss att möta det? Ifall vi ända från barnsben fick lära oss att möta obehagliga känslor, och att det är helt normalt och helt okay, skulle det finnas en helt annan lätthet för oss vuxna då att kunna vara ensam hemma och möta oss själva?

Det handlar om att utforska sig själv och få en egen erfarenhet hur man själv fungerar. Jag vet inte hur det fungerar när man flyr från sig själv och obehagliga känslor, för det är väldigt lömskt och subtilt. Det verkar som att man om och om igen lyckas lura sig själv, men gör ett försök att skriva om det.

Låt säga du har spindel och/eller ormfobi och du står i mitten av ett mörkt rum. I detta rum finns det spindlar på taket och väggarna, samt ormar runt omkring på golvet längs väggarna. Men du ser dem inte och dem kommer inte besvära dig så länge du håller dig i mitten av rummet. I denna liknelse skulle man säga att obehagliga känslor är spindlarna och ormarna, och kanske kan man säga att det är känslor med ursprung från det omedvetna. Sådant man förnekat genom åren som man trodde skulle försvinna men stannat kvar och gömt sig.

Men låt säga att dem går att avlägsna genom att tända lampan och fösa dem bort en efter en från rummet med en pinne. Men att bara att tända lampan är alldeles för hemskt. Alldeles, alldeles för hemskt. Bara att tända en sekund blir för mycket och man behöver släcka igen. Hellre ha det släckt och dagdrömma om något fint än att möta verkligheten som den är. Att tända lampan är en stor dag och innebär att man erkänner för sig själv att det finns sådant man flyr ifrån. Att inse att man flyr från sig själv. Även om det är mycket skit som finns inom en, så är det trots allt ens verklighet. Det kan bearbetas, det kan uttryckas, det kan förvandlas till energi, kanske rentav kärlek.

Det är första steget, att inse att man flyr, sen så är nästa utmaning att börja möta det. Men bara genom acceptansen att man flyr så kan mycket hända, man vet aldrig vad livet har att erbjuda för mysterium.

Men även om det känns tryggt att ha det släckt så kommer man troligtvis bli less på dagdrömma i livet. Saker och ting man flyr ifrån finns i det omedvetna och hämmar och påverkar oss allt i livet. Du kanske väljer att aldrig gå fram till en attraktiv människa och fråga om han/hon vill ta en kaffe någon gång för att du fick en rejäl diss när du var yngre. Det är ett exempel på något som håller dig tillbaka som finns i ditt omedvetna. Vad är det för rädslor som håller dig tillbaka?

Vi kan försöka låtsas som att vi inte är rädda för att ta oss an Världen, men rädslorna finns där. Att ha det släckt känns som sagt bra för att man slipper möta sina trauman. Men tillslut kommer man troligtvis bli less på serier, film, porr, droger, framgång, pengar och så vidare. Tillslut kommer verkligheten ikapp. Mer och mer känslor som flys ifrån, mer och mer spindlar och ormar som förökar sig i rummet som börjar närma sig mitten. Men man vet inte om det förutom att allt kanske börjarar känns jobbigt, meningslöst och tungt, så att man börjar söka hjälp. Kanske får man någon medicin. Men en medicin tänder inte lampan så man kan börja möta det obehagliga, varpå potentialen att bli friare från sina trauman missas.

Det finns en potential att börja utforska det man flyr ifrån. Säger inte det är enkelt och det ypperligt svårt beskriva att känna och uttrycka obehagliga känslor. Hur möter man det obehagliga? Det är något var och en behöver utforska. En tid är man kanske blind för det, en annan tid så är det kanske lättare. Kanske behöver man ibland leva olycklig tillräckligt lång tid för att känna att man är redo för vad som helst än att behöva vara olycklig. Ja, att möta sina trauman kommer vara tufft, det kommer kännas hopplöst. Precis som en drogmissbrukare som är på avvänjning lär uppleva första dagarna, att känna att livet är kört. Just vid tillfället känns det hopplöst och att det kommer vara för evigt. Även om andra säger att det kommer inte vara för evigt så känns det inte så, det är bara tomma ord.

Men efter x antal tid så vaknar personen med klarare ögon och kan äntligen pusta ut, åtminstone för stunden. Det man trodde skulle vara en verklighet visade sig trots allt gå över. Detta är ett intressant fenomen som ständigt tycks uppenbara sig när man möter sina sorger. Det är så svårt att stanna kvar i sina obehagliga känslor för det upplevs som att det kommer inte ge något. Men med tiden så kan kanske en djupare förståelse finnas i bakgrunden som förstår att inget varar för evigt.

Det är ingen slump att det finns ställen för avvänjning, för utan att bli tvingad så är vi människor ypperligt duktiga på att fly. Vi vill verkligen inte se spindlarna/ormarna. Vi vill inte veta vad vi flyr ifrån men vad som hämmar oss i våra liv. Vi är inte redo att börja ta i det. För en som läggs in i ett rum kan man kanske säga att lampan tänds och han/hon kan se spindlarna/ormarna, det vill säga de känslor man flytt ifrån börjar att uppenbara sig. Det lär nog hända att människor som är på avvänjning bland annat ibland skriker och gråter i sitt rum, och mår enormt dåligt.

Tidigare kunde personen ta fram flaskan och söva sig, men utan flaskan och ensam i ett rum utan distraktioner så kommer personen behöva möta sig själv. Men även om det må verka dramatiskt och hemskt så har en bra process påbörjats. En process som borde ha skett för kanske många år sedan. Det går ändå inte att fly från sig själv, utan man kan som bäst bara gömma sig.

Frågan är, när är man redo att släppa på andra saker i livet som känns viktigt, och även börja möta sig själv? Kanske låter som ett konstigt exempel det jag skrivit ovan, men är det inte så att en människa kan känna att gråten är vid halsen där det finns ett tillfälle att låta det uttryckas och låta det lättas från kroppen, men ändå låter man bli. Ändå sväljer man kanske och tänker "jag ska vara stark, kan inte gråta nu". Man kanske inte ens vet om att gråten fanns där, man kände bara något väldigt obehagligt och ruskigt snabbt var man att tänka på något annat. Månad efter månad, år efter år. Läste en gång att män exempelvis kanske lever kortare tid än kvinnor på grund av att kvinnor har lättare att gråta än kvinnor, och det är inte alls en dålig teori. Har du sett filmen "Falling down" med Michael Douglas? En man som tillslut fick nog och började gick bärsärka gång. Han lär inte ha ventilerat och uttryckt sina känslor, och tillslut rann bägaren över. En annan människa kanske skadar sig själv, och en annan kanske gör något annat galet. Eller så börjar man söva sig med olika medel. För att slippa bli galen, kan vi människor behöva vara medvetet galna i våra liv. Var lite galen! Gråt, skrik nånstans, flumma dig, dansa och sjung på det sätt du vill, var dig själv. Ifall vi försöker vara så sofistikerade som möjligt och undvika vår natur så finns risken att vi istället agerar galet omedvetet i raseri, vrede, ilska och så vidare.

Flyr från oss själva
Förr eller senare behöver vi utforska vara egna känslor, och utforska vem vi är. Vem försöker vi vara egentligen? Vad försöker vi bevisa för omvärlden? Varför betyder det så mycket vad andra tycka och tänker om oss? Varför accepterar vi inte oss själva som vi är?

Att börja resan att iakta sig själv är en resa som kan ta lång tid innan man bestämmer sig för att utforska. Ifall det går bra i samhället så kan vi vara okay med att låta andra bedöma vem vi är. Men ifall man upplever att det är något som saknas så kan kanske en inre drivkraft bli starkare att utforska vem man är egentligen. Att låta andra bestämma vem man själv är innebär mycket stress, rädsla och så vidare, och tillslut kan man bli less på det spelet.

Ifall man sitter helt stilla i ett tomt rum utan distraktioner kommer man kanske bli enormt uttråkad. Men varför blir man egentligen uttråkad? Varför väljer man att om och om igen ta upp en mobil och kolla igenom exempelvis ett instaflöde? Kan det vara så att man är så distanserad från sig själv att ens vilja att distrahera sig egentligen är för att fly från sig själv? Vad som helst förutom fullständig tystnad och börja möta oss själva. Vi får till och med mediciner och droger så att vi får det svårare att möta oss själva, men en lättnad att man slipper möta sig själv. Dock så skjuter man bara upp framtida problem, förr eller senare behöver man möta sig själv.

En drogmissbrukare som blir instängd i något rum för avvänjning lär börja uppleva ett enormt stort obehag, och det är troligtvis av det simpla faktum att han får inte möjligheten att fly från sig själv nå mer. Men även för människor som inte tar droger lär få en rätt tuff tid ifall dem blir instängda någonstans helt själva med sina egna tankar, utan en skärm eller dylikt för att kunna distansera sig. Man säger kanske det beror på att man är så extremt uttråkad, men sanningen är snarare att det är en själv som är outhärdlig. Vi erkänner aldrig för oss själva att det finns något vi flyr ifrån. Att erkänna att man använder mobilen för att fly från sig själv är inget lätt erkännande att göra. Vad händer om man bestämmer sig för att se vad det är som är så jobbigt att man måste röra på kroppen hela tiden? Är vi rädda att de känslorna kommer göra att vi börjar skrika och gråta, som barn?

De flesta av oss lär ha gamla trauman och minnen som vi gör allt för att undvika, men som påverkar oss hur vi lever i livet. Även en människa som är bra på att uttrycka känslor har sådant som han/hon inte vill ta i. Det finns sådant vi absolut inte vill känna till om oss själva. Vi har skapat en identitet vem vi tror vi är, och vi behöver se till att identiteten kvarstår. Den verklighetsbild som vi har är viktig för oss att bevara, och det kan finnas en stor rädsla att vår verklighetsbild visar sig vara fel. Livet är skrämmande. Det okända är skrämmande. Mycket i livet är skrämmande och vi söker efter trygghet i det ena och det andra. Men vad är det vi flyr ifrån? Det är en bra fråga. Men i slutändan så lär det kanske vara att vi flyr från oss själva på ett eller annat vis. Ända sen barnsben får många lära oss att det duger inte ett vara sig själv. Folk omkring en kan börja titta snett, reta en, komma med pikar, sprider rykten och rent av kanske oxå börjar mobba en för att man är annorlunda. År efter år lär vi oss hur vi ska "spela" i samhället för att duga, och vi börjar glömma bort vem vi är. På nåt sätt börjar vi kanske fördöma dem vi är, för att vara oss själva tycks vara skapa trubbel. Ett socialt och glatt barn kan efter några år i skolan bli ett väldigt blygt barn som inte säger något. Blygheten hos många lär troligtvis simpelt vara för många pga rädsla för de andra människorna. Det blir en ond cirkel, ju mer blyg man blir, desto mer kommer andra att trycka ner en. Skolan är inte en trygg plats för många, utan kan vara rätt brutalt.

Potentialen att våga se sig själv, uttrycka sina känslor
Är nyckeln att utforska sig själv, även om det må vara outhärdligt, och släppa på taget, sluta kämpa emot, och låta tårarna flöda om det råkar vara det kroppen vill. Så många år att fly från sina känslor är det inte konstigt att man kommer vara som ett barn när man möter sina känslor.

Att uttrycka känslor handlar nog egentligen inte om att prata om sina känslor, utan att uttrycka dem kroppsligen. Visst, det är guld att kunna prata om sina känslor istället för att i rädsla hålla inne sina känslor. Men sen finns en nästa nivå där man uttrycker känslor med kroppen. Orden får en helt annan innebörd ifall ansiktet är med på samma noter. Det är lätt att börja prata om känslor men på ett annat plan faktiskt inte tro på det man säger. Det är så lätt att "egot" inom oss vill prata om sina bekymmer, och faktiskt inte avslöja sina djupa hemligheter som hämmar en i livet.

Uttrycka känslor handlar om att blotta sig helt och hållet vem man är. Inte för andra människor förstå och främst, men för sig själv. Man kanske vill skratta vulgärt, eller gråta, eller visa sin besvikelse, visa hur arg man är eller dylikt, men man slår på en fasad och säger något annat. Det kanske inte är så bra att leva ut sina känslor bland andra människor, för det finns ingen vits ibland att agera ut sin ilska. Det finns en balans hur mycket man bör agera ut bland andra människor, men när man är helt ensam så finns en enorm potential att uttrycka sina känslor. Vill man gråta, så gråt. Vill man skrika, så skrik. Vill man slå på en kudde, slå på en kudde. Vill man dansa, så dansa.

Uttrycka sina känslor
Att uttrycka sina känslor bland folk är ingen idé att börja skriva om. Först behöver man nog acceptera att man är i ett sorts mentalt fängelse där man ständigt tittar sig omkring hur andra ser på en. "Vad ska dem tycka och tänka om mig"? Kanske den största rädslan vi människor har, hur ser andra människor på oss? Men vi har lärt oss hur vi ska spela för att inte andra människor ska titta snett på oss. Kan du föreställa dig ifall alla människor omkring dig började titta snett på dig? Du skulle uppleva det är något stort fel på dig. Hur andra människor tittar på dig förändrar vem du är. Dem rent av bestämmer vem du ska vara, du anpassar dig tills du ser att de konstiga blickarna försvinner. När du ser dessa blickar blir du paranoid och börjar föreställa dig vad dem säger om dig. Du börjar oroa dig att dem sprider massor med rykten om dig. Det räcker med små konstiga blickar mot dig så kan du börja bli djupt bekymrad varför du får konstiga blickar mot dig, även om blickarna inte var riktade mot dig. När vi människor inte väljer att vandra vår egna väg så är vi dömda att tolka andra människors uttryck för att se ifall vi gör rätt.

Hur ska du kunna börja uttrycka vem du är i samhället om du samtidigt kämpar för livet för att duga i samhället? Först och främst behöver du förstå detta fängelse, att när du kliver utanför din ytterdörr så har du olika masker (personas) för att passa in vid rätt tillfälle. Du pratar med dina vänner på ett sett, din familj på ett sett, din chef på ett sett och så vidare. Det finns kanske en omedveten rädsla för oss människor att absolut inte bli utesluten ur gruppen, ur samhället, så kanske är likt rädslan för döden. En gång hade jag en granne som såg rätt sliten ut, ja man skulle kunna misstänka att hon går på droger eller något. En vacker dag kom en granne fram till mig, som var en äldre snäll tant, så började hon pratade om denna kvinna. Tanten berättade att det var läskigt med denna kvinna boende vid oss, och tyckte att hon borde läggas in någonstans, alltså inte bo vid detta område.

Denna tant försökte alltså frysa ut kvinnan. Vad skulle hända med kvinnan? Det spelar ingen roll, så länge hon försvinner. Tanten som pratade med mig var väldigt trevlig och jag har samtalet med henne vid olika tillfällen, men hon verkade beredd utan att tveka att kvinnan skulle tappa sina rättigheter som människa. Kanske är detta anledningen varför vi människor är så rädda för varandra, vi vet att vi kan bli utfrysta, för vi utfryser andra människor som inte står i ledet. Till och med människor som lever på ett bra vis och når framgång kan vi hoppas ska falla. För vem tror dem att dom är som tror att dem är något? Tror dem att dem är bättre än "vi"? Ja du har nog hört talats om den så kallade jantelagen. Till och med människor som vi kallar för vänner kan vi ibland börja motarbeta, men på ett lömskt och omedvetet vis. Så länge man inte är delaktig i vänners framgång, utan är utanför framgången, så är det lätt att man blir avundsjuk även på nära vänner.

"You are in prison. If you wish to get out of prison, the first thing you must do is realize that you are in prison. If you think you are free, you can't escape." G.I Gurdjieff

Varför vi är så rädda för vad andra människor ska tycka och tänka om oss är kanske för att vi ända som barnsben blev retade, förlöjliga och kanske rentav mobbade för dem vi var. Som barn så kunde man kanske hoppa runt, leka, flamsa, skrika och allt möjligt, men år efter år så vandra man vägen mot att bli en sofistikerad vuxen som följer de sociala reglerna. En långsam process där vi inte ser att när vi anpassar oss till samhället så väljer vi att förtrycka vem vi verkligen är. Rädslan att inte passa in är större. Vi tappar bort oss själva så mycket att den största rädslan kanske rentav är för sig själv. Vi är rädda för oss själva, och ibland så rädda att vi är distraherade nästan hela dagen med olika grejer. Vi söver oss med olika medel, inte bara droger, men skärmar, socker och dylikt. Så innan vi börjar försöka uttrycka våra känslor bör vi kanske förstå rädslan vi har att möta oss själva.

Så vi börjar uttrycka känslor själva först där ingen kan se eller höra oss. Vad håller vi igen? Vem är "jag"? Troligtvis kanske man behöver börja med yoga, vara närmare naturen och läsa böcker som handlar om nuet. Vi behöver få in mer närvaro i livet för att kunna få en liten distans till tankarna och känslorna. När vi lever i stress kan man rent av säga att man är tankarna, rädslan, stressen, och att försöka lära sig om sig själv blir därmed svårt.

Det är ypperligt att få kontakt med sin egna andning och kropp så att man finner ankare till nuet. När tankarna löper amok så har man alltid sin kropp och andning man kan vända sig till. Har man ingen grund blir det kanske för skrämmande att uttrycka sina känslor, men ifall man har en grund så kan det bli väldigt befriande, för man vet om innerst inne att man inte är känslorna man uttrycker. Man förstår att känslorna är menade att komma till uttryck, även om dem är obehagliga ofta.

Det handlar helt enkelt om att acceptera det som känns, det som är. Är det smärtsamt, så är det smärtsamt och man accepterar det. Det är i alla fall meningen, men i praktiken utmanas man ständigt av sig själv. Men det är guld att det sjunker in hos sig själv att ifall man känner för att gråta, så gråt. Vill man skrika, så skrik i en kudde eller nåt. Att vara medveten i processen förhöjer effekten enormt. Ifall kroppen vill behöver man själv inte gråta, utan kroppen kommer sköta processen, man behöver bara följa med på resan. Med yoga finns en möjlighet att lära sig att iakta sådana processer, istället för att vara mitt i dramat. Kan man iakta sin andning, så blir det lättare att iakta sig själv när man exempelvis gråter, och på så vis blir det som att dramat kring gråt försvinner.

Testa någon gång att gråta ut fullt. Testa att skrika allt vad du kan någonstans där ingen kan höra dig. Testa att vara flummig, galen. Dansa, gråt, stampa med fötterna, skaka kroppen. Utforska, det finns mycket känslor som inte blivit sedda och stannat kvar i kroppen och det är befriande att börja ventilera ut sådant man man kämpar emot för att inte känna. Testa att inte kämpa emot, utan att släppa på taget. Tankarna kommer säga "nej, jag ska vara stark och inte känna", men det är lömskt, för styrkan ligger i att våga möta det.

We suffer very much from the fact that we concist of mind and have lost the body - Carl ljung, Zarathustra seminar. A. 251

Kanske har vi så svårt att få kontakt med våran kropp för det finns en rädsla att få kontakt med kroppen. Kanske är vi rädda att känna oss levande, så man försöker ibland förstöra sin egna kropp. Det låter kanske hårt, men fundera på vad du stoppat i dig för föda under ditt liv, fastän din kropp behöver näring. Fundera på hur mycket stillasittande du varit under ditt liv. Fundera hur mycket du varit ute i moder natur senaste 10 åren, fastän det finns något inom dig som längtar (troligtvis) tillbaka till naturen. Vi har svårt att inte stoppa i oss föda som får oss att känna oss tomma efteråt, varför gör vi det? Vi har möjlighet att äta god och nyttig föda som ger och energi och får oss att känna oss mera levande, men då säger vi att det inte är värt att leva. Man måste kunna unna sig säger vi. Hur kommer det sig att simpel föda blivit så viktigt för många av oss? Hur kan föda vara något som upplevs så viktigt att det inte är värt att leva ifall man inte får äta glass ibland? Äter vi sund mat, är med i naturen, rör på oss mer och så vidare, så mår vi bättre. Men det verkar finnas ett stort motstånd hos oss att göra dessa val. Finns det någon sanning i Carl Ljungs ord att vi förlorat kontakten med vår kropp? 

Vår kultur handlar om att "blicka" utåt, och låta andra avgöra vem vi är
I vår uppväxt får vi inte lära oss emotionell intelligens. Vi får inte lära oss att blicka inåt, utan all vår fokus handlar om hur vi ska höja oss i samhällets ögon så att vi kan bli sedda och erkända. Vi vill bli något, bli framgångsrik, känd, få hög status, bli sedd som mer begåvade än andra, bli mer spirituell än andra och så vidare, så vi glömmer bort oss själva på vägen. Det är så lätt att vi glömmer bort oss själva, det lär inte vara en slump att "Know thyself" skrevs på något tempel i det antika Grekland. Men det verkar finnas lite ljusning när det handlar om att möta och uttrycka sina känslor i vår kultur.

Fundamentalt i visdomen i Öst att låta känslor komma till uttryck, bra som dåliga
Något man inte pratar om så mycket i Väst, men som är helt och hållet fundamentalt i visdomen från Öst är att uttrycka och iakta de känslor som uppstår, inte försöka förtrycka det eller ändra det på något vis. I meditation exempelvis så iaktar man de känslor och tankar som uppstår, och de får passera likt moln på himlen, dem betyder ingenting. Man iaktar det som känns. Ifall man iakttar jobbiga känslor så kan de därmed upplösas och transformeras, så ifall man är i nåt sorts lidande så är det inte menat att vara för alltid, utan det kan rent av fungera som en källa till energi. Efter lidande, smärta, gråt så väntar bättre tider med andra ord. Men när man är i smärtan och lidandet så finns alltid utmaningen att man tror det varar för alltid, så det är ytterst svårt att ha tålamod att stanna kvar i det. Att komma på att det går att möta sina känslor är en stor dag, för det lär inte vara ovanligt att man kan kanske fly i många år, eller rentav kanske hela livet från sig själv.

Därför finns det exempelvis yoga där man använder sig av kroppen och andningen för att ta hjälp för att hantera sina känslor. Faktiskt så verkar det som att yoga är till för att förbereda en för meditation, så ifall man vill förstå meditation så är yoga en ypperlig väg att vandra. Yoga ger en energi, kraft och mod att möta sig själv. Exempelvis har man sin andning som ett ankare för att med närvaro möta det som är. Man använder sig exempelvis av "pranayama", dvs medveten kontroll över sin egna andning. Medveten andning bringar närvaro, och vid närvaro till sin andning så kan man säga att man för stunden befriad från sina tankar. Med befriad från tankarna menar jag inte att alla tankar bara försvinner, men man är inte identifierad i tankarna. Men ibland är det även så ifall man riktar hela sin uppmärksamhet till andningen så tänker man inte för stunden, vilket upplevs vara behagligt och fridfullt. Ibland när vi sätter oss i tv soffan så uppstår en frid för att vi blir befriade från våra egna tankemönster, vilket ofta kan vara negativa. Istället för våra tankar som skapar historier så skapar tv skärmen historier. Ser vi på komedi skrattar vi, ser vi på skräck bli vi rädda. TV kan ge oss avkoppling, men egentligen bara avkoppling från det drama vi själva kan skapa i våra huvuden.

Exempelvis ett barn som är väldigt hyperaktiv kan springa omkring och inte sluta röra på sig, men ifall han/hon får sitta framför en dator så kan han bli Världens lugnaste människa. Det är ett väldigt intressant fenomen om man tänker efter, hur kan en skärm skapa skapa sådant lugn? Kanske uppstår lugnet för att barnet blir fri från sina egna tankemönster. Kanske har barnet inte fått lära sig att möta sig själv. Kanske behövs mer natur, bättre föda och dylikt för att hjälpa barnet att möta sig själv. Men ta mig inte på orden här, jag tänker högt. Det är ett ämne värt att fundera över, för lösningen lär inte vara att göra barn beroende av skärmar för att vara lugna. Men varför jag skriver om detta är för att det har med det mänskliga sinnet att göra, och då är såna här exempel värda att ta upp. Meditation ger en även frid från sina tankar, dvs man är inte identifierad med sina tankar. En distans skapas, och detta skapar en frid. Men en helt annan sorts frid än vad en skärm kan göra. Meditation är människan medveten i sitt lugn.

If you want to know how the body can be experienced psychically, you most turn into eastern yoga - Carl Ljung (tror han ska ha sagt det)

Drog kan hjälpa oss att känna det vi inte vill känna
Man diskuterar idag om att börja använda droger som extacy (SVT) kan bli en ny behandlingsdrog framöver för människor som lider av depression. Partydrogen tillsammans med samtalsterapi verkar kunna bota posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det kan låta som ett skämt, men det verkar vara ytterst seriöst, och kanske väntar behandling framöver i Sverige. Som sagt, inget skämt. Drogen hjälper en att våga minnas upplevelser och bearbeta dem. Man kan alltså bli fri från trauman genom att våga möta sina rädslor.

Det talar sitt tydliga språk att vi människor flyr mer än vad vi kan ana, för såna droger hjälper oss att se sådant vi annars inte vågar se, och det får oss att inse vikten av att möta erkänna sina känslor och inte fly från dem. Att inse detta skulle vara ett enormt steg för människan ifall det spred sig, för då skulle vi människor inte kämpa lika mycket att hålla uppe en fasad för varandra att allt är frid och fröjd, utan vi skulle inse att det finns ett syfte och en tid för att iakta känslor som är jobbiga. Jag talar inte om att det är ett stort steg att människor tar mer droger, men alltså inser att känslor är något vi inte behöver vara rädda för att utforska och uttrycka i rädsla vad andra ska tycka och tänka. Finns för övrigt även nån svamp som det börjar komma mer forskning som visar att det kan hjälpa. Det ruvar så mycket potential i att börja möta oss själva mer, och i takt med att meditation sprider sig så kommer vi människor förstå att det är vägen att gå. Meditation handlar helt och hållet om att acceptera det som är.

Guld ifall olycka blir mer accepterat och naturligt
Potentialen är stor ifall vi människor får se att andra människor har det tufft också, och att man inte är själv om att vara olycklig. En människa som lider av depression lär uppleva att han/hon är extremt ensam, och att alla andra verkar ha det bra. Även en människa som bara är lite granna olycklig lär drabbas av ännu mer olycka när han/hon tror att alla andra är olyckliga medans han/hon är olycklig, och därmed känner sig väldigt ensam. Men det kan vara så att de flesta av oss går runt och är olyckliga, fastän vi faktiskt inte riktigt tänker på det eller är medvetna om det. Vi är så duktiga på att distrahera oss själva från det. Vi kan sitta framför skärmar en hel dag, äta glass, och dylikt för att slippa möta oss själva. När man gör det så är det svårt att veta om att det ruvar en olycka som man flyr ifrån. Sen ser man alla andra verkar ha det är bra när de går runt och ler och lägger upp glada bilder på facebook/insta.

Mycket olycka tycks skapas av jämförelse
Har du tänkt på att du ibland far ut på krogen eller något annat på grund rädslan att du kan missa något? Låt säga att vänner frågar dig ifall du vill följa med på fest, men du velar och bestämmer dig för att stanna hemma. Sen ringer de klockan 11:00 och berättar att du missar Världens bästa fest och alla skrattar och skojar. Dagen efter berättar de också för dig hur otrolig fest dem var på. Detta skulle troligtvis skapa en stor olycka hos dig, och olyckan i detta fall uppstår pga att du jämför dig med andra. Andra människor hade det bra, därför är du olycklig i detta fall. Om det istället var att de hade Världens tråkigaste fest, så skulle du troligtvis känna en lycka att du stannade hemma och inte missade något. Låt säga att du ringde dina vänner 11:00 på kvällen för att höra om det var kul, sen får du höra att det är den tråkigaste festen som finns, då skulle du kunna vara hemma och känna en fröjd att bara se på exempelvis film. Din lycka är alltså baserad på andra människors olycka i detta fall.

Med andra ord, jämförelse med andra människor verkar vara en stor anledning till vår olycka. Ifall vi tror att alla är lyckliga medans man själv är olycklig så skapar det bara ännu mer olycka. Men ifall vi får reda på att många andra går igenom samma sak så kan vi av den simpla anledningen få mindre lidande. Vi kan släppa lite på garden, vi kan känna en liten sten som lättar när vi får höra att andra också har det svårt. Sen så väntar en ännu större potential när vi börjar våga utforska varför vi är olyckliga och möta det. Ifall stigmatiseringen av olycka minskar behöver man inte kämpa på samma sätt för att upprätthålla en fasad, utan det upplevs som mer okay att känna olycka.

Vi vill bara vara på toppen, men förnekar den oundvikliga botten
Det är som att vi befinner oss i en berg och dalbana där vi kämpar för att hålla oss på toppen, men ständigt är dömda att då och då hamna på botten, där vi tappert kämpar emot att vara där. Men vad händer om vi börjar acceptera att vara där nere också istället för att hela tiden vara på topp? Vad händer om vi börjar förstå hur naturligt det är att ha dåliga tider? Att uppleva sorg, känna bitterhet, avundsjuka, hat och dylikt. Vilken potential finns det i att erkänna de dåliga stunderna, och förstå att dem är menade att finnas? Det pratas ibland om att försöka välja tankar att må bra och tänka positivt, men då undviker man det som är. Då försöker man på något sätt anstränga sig för att man alltid ska känna en optimism, och att det är något fel att uppleva pessimism. Men förr eller senare kommer det kanske ge en motsatt effekt, eftersom optimism kan inte existera utan pessimism. Och det vi försöker undantrycka kan bli något som växer sig större och större i det undermedvetna.

Svårt visa sig sårbar
Som kille är det enormt svårt att visa sig sårbar och speciellt att gråta, till och med ensam hemma. Till och med själv måste man vara stark, så sväljer man gråten och sparar på trauman för att det känns för jobbigt att känna. Men det är vår kultur som lärt oss, skulle vi vara uppväxta i naturen skulle naturen visa oss vägen hur enkelt det är att gråta. Det är vi själva som kämpar emot, tankar som "nej, jag ska vara stark, killar gråter inte".

Men gråt är skönt, det är befriande. Det är menat att kroppen ska få uttrycka sig i gråt när kroppen känner för det, inte att vi ska kämpa emot i tron att det är svaghet. Värt att nämna är att det verkar finnas en skillnad mellan gråt som skapas av lite spilld mjölk, och gråt där man håller inne på känslor år efter år. Ett barn kan börja skrika och böla ifall barnet inte får en glass, sen slutar barnet gråta direkt barnet får en glass. Sen finns ett gråt som kanske ständigt finns där i bakgrunden som vill få komma ut. Men det är för obehagligt, och sådant gråt kanske skulle kunna hålla på i massor med minutrar, eller i över en timme. Och det finns inga yttre faktorer i Världen som hjälper en, det är helt enkelt känslor som behöver bli sedda och uttryckta. Visst, det kan vara enormt obehagligt, men man kan även känna sig väldigt levande att fullständigt gråta ut så att det inte upplevs som ett lidande, utan snarare på sätt och vis befriande.

Det sägs att killar behöver lära sig att uttrycka känslor mer, men det är nog ett stort misstag att underskatta hur mycket tjejer oxå behöver lära sig att uttrycka känslor. I vår kultur ingår det inte att uttrycka vem vi verkligen är, utan vi skapar fasader för att dölja vem vi är. Att visa hur olyckliga vi är något vi helt enkelt bara inte gör. Vi må kunna klaga på livet och orättvisor, och prata om allt och inget personliga problem, men vi vill verkligen inte visa vem vi verkligen är innerst inne och hur rädda vi är. Så pass mycket att vi döljer det för oss själva. 

Skillnad att prata om sitt liv och sina känslor, och uttrycka känslor kroppsligen.
Kvinnor må vara ypperligt mycket bättre på att prata om sitt liv än killar, och prata om känslor. Vissa kvinnor verkar ha en väldigt bra kontakt med sig själv, naturen och sina känslor. Men generellt finns nog även stora brister för kvinnan att uttrycka känslor. Nu talar jag inte om känslor som man pratar om med sina väninnor, utan något djupare som inte behöver en väninna i sin närhet. Syftar på känslor som man uttrycker kroppsligen och som inte behöver några ord. Män verkar exempelvis ha lättare att vara flummiga, skratta vulgärt och vara humoristiska. En aspekt som kvinnan behöver kanske behöver hålla igen lite. Jag kan ha fel, men är det inte så att män uppfattas vara mer roliga än kvinnor? Frågan är, behöver det verkligen vara så?

En kvinna behöver kanske se till att inte ta allt för mycket stor plats. Hon bör kanske göra sig liten, sitta med korslagda ben, korsade armar och se fin ut. Men tiderna förändras, kanske håller det på att ändras, men jag syftar på hur det historiskt lär ha varit under lång, lång, lång tid. Är det inte så att det varit män som oftast tagit plats på scen när det handlat om humor, vilket fortfarande kanske sitter kvar. Ricky Gervais brukar skämta ibland om detta att kvinnor inte är roliga och jag tror det finns en poäng i det han säger. Men jag tror det är samhället som påverkat, och under ytan så lär kvinnor egentligen vara minst lika roliga och humoristiska. 

Men ständigt dyker kanske tankarna upp i någonstans i bakgrunden "vad ska dom tänka?" Men det är förstås inte lika skadligt som att hålla igen gråt, vilket kvinnan inte behöver göra. Men man missar ändå något som kan ha en stor kvalité för sitt liv.  

Även om kvinnor må pratar om känslor, så finns brister att verkligen uttrycka vem man är och sina känslor kroppsligt. Läste en gång att kvinnan har svårare för meditation eftersom meditation är vägen man vandrar ensam, och kvinnan har mer behov av andra människor. Därmed kanske hypnos passade bättre för kvinnan, för hon kan lättare förlita sig på en annan människa. Ifall det stämmer att meditation är svårare för en kvinna, så säger det ganska mycket att kvinnan också likt mannen är rädd för sig själv. För meditation handlar om att vara sig själv, finna sig själv, hitta hem. Så kvinnor kanske är bättre på att skapa en gemenskap med andra människor, men att möta sig själv är fortfarande skrämmande. Det vill säga att uttrycka sina genuina känslor behöver också kvinnor bli bättre på, inte bara män. 

Kanske är det så att naturligt har kvinnan mycket lättare att ha kontakt med sina känslor och vem hon är, men på grund av samhällets förtryck av kvinnan i kanske över 1000 år så behöver det inte alltid vara så. Femininitet har ju förknippats med svaghet och gör det fortfarande. Idag uppmuntras kvinnan heller inte att uttrycka sina feminina sidor, utan snarare de maskulina. Skulle kvinnan få vara kvinna skulle vi få se något väldigt vackert och fantastiskt runtomkring oss. Dans, sång, skratt och sådant som träffar en i hjärtat. Är det inte så att kvinnor som hedrar det feminina sprider mycket värme?

Ett svårt ämne minst sagt. Men man behöver ändå ställa sig frågan, vart finns den där trygga avspända hållningen med en blick som scannar av omgivningen utan rädsla att andra ska titta snett på en? Ifall vi är rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss, hur ska det vara möjligt att uttrycka vem man är som människa, både med ord och kroppsligen. Sen behöver man ställa sig frågan varför det är svårt att vara helt ensam utan några som helst distraktioner, och möta sig själv. Såg en dansfilm där läraren berättade till sin frustrerade kvinnliga elev som försökte lära sig att dansa, att inte fly från sina känslor. Att inte slösa bort sin energi, att använda sig av det, att släppa fram känslorna. Hon bad eleven visa med sin kropp, och låta kroppen vara instrumentet. "När du finner vägen genom sorgen, finner du glädjen. När du tillåter dig vara sårbar blir du stark". Eleven började röra på kroppen, och började gråta. Men efter infann sig ett lugn och kroppen började röra sig. Vi är alltså på något vis rädda för oss själva, men det är där vår potential finns. Eleven var för övrigt en riktigt duktig dansare, men ville bli en känd dansare. 

Egot älskar att prata om sina problem och hur man själv känner sig
Att prata om sina känslor kan rentav ofta vara egots behov att prata om sina bekymmer till andra människor och att andra människor kan ge en tröst. Man berättar om sin historia och hur illa man blivit behandlad, och en annan som lyssnar och säger "men stackarn", och det känns bra att berätta om sitt liv. Men anledningen varför man mår bra kan rentav bero på till stor del att man blir hörd. Skulle dem som lyssnar ifrågasätta så skulle det inte vara lika kul att prata om sina bekymmer, plötsligt skulle man kanske bli arg. "Är du på hans/hennes sida??". Ifall det spelar någon roll vad andra tycker och tänker när en människa uttrycker sina känslor, så är det troligtvis ett tecken på att man inte genuint uttrycker sina känslor. Att genuint uttrycka sina känslor befriande tillräckligt att man behöver inte någon annan människas åsikt. Man behöver inte bli sedd eller hörd, man kan vara helt ensam. Faktiskt lättast ensam.

Det må vara trevligt att berätta om sina bekymmer, och inte måsta hålla igen det som män ofta behöver känner att dem behöver göra. Men genom att bara prata om det så försvinner möjligheten att det undantryckta känslorna skall "transformeras". Det går förstås att prata om sitt liv och samtidigt uttrycka det kroppsligt. Att uttrycka vem man är som människa i sina ord och sina handlingar, men det finns som sagt troligtvis för mycket rädsla för oss människor att visa vem vi är i samhället. I mina observation så verkar det som att kvinnor nästan mer behöver anpassa sig att vara duktig medborgare och inte vara trotsiga av sig. I mina ögon verkar det som att tjejer ännu mer försöker passa in, kanske är det för att det finns ännu mer rädsla för en kvinna att bli utesluten ur samhället? En man klarar sig lättare helt ensam i skogen mot resten av Världen. Jag har svårt att tänka mig att en kvinna kan tänka sig att vara i ett sådant scenario. Män lär nog ha det lättare att vara en ensamvarg än kvinnan, så av den anledningen tänker jag att kvinnan helt enkelt är rädd för sig själv och sina känslor, även om dem är bättre på att uttrycka sina känslor än män. Kanske mycket bättre också.

Så det är fantastiskt att åtminstone kunna få gråta ut till exempel ifall man varit med om något hemskt. Men det borde vara självklart egentligen, att försöka hålla igen i gråt i tron att det är styrka är ren komedi. Ser Tom Cruise ut att vara stark? 

You've been damned by
You swear
That when a strong man cries
Is when a strong man dies
You're scared
That when a strong man cries
Is when a strong man dies... But a strong man cries
A strong man cries
Just look into this strong man's eyes
Oh, look into a strong man's eyes
Look into a strong man's eyes
Oh, look into a strong man's eyes 

- Text från låten "Born in a war" med Future Islands. Fascinerande sångare som uttrycker sina känslor på scen som ingen annan.

En scen från filmen Top Gun där hans bästa vän har dött, vilket var kvinnans man. Är det ett typiskt scenario där mannen kämpar för livet för att hålla igen sitt gråt, medans det är mer naturligt för en kvinna att gråta ut? Kan detta scenario vara en anledning till att kvinnor lever längre än män? En intressant teori. Skulle man få finna ut hur stor stress det är för kroppen både kortsiktigt och långsiktigt att hålla igen gråt så skulle ingen bli förvånad. På något sätt måste känslorna ut förr eller senare. Bill Burr skämtade om detta där han berättade att han höll igen sitt gråt medans hans fru grät i omgångar i en vecka då dem behövde lämna bort sin hund, där han menade att detta kan vara anledningen varför han får många raseriutbrott. 

Kanske är det så att naturligt har kvinnan mycket lättare att ha kontakt med sina känslor och vem hon är, men på grund av samhällets förtryck av kvinnan i kanske över 1000 år så behöver det inte alltid vara så. Kvinnan uppmuntras inte att uttrycka sina feminina sidor, utan snarare de maskulina. Skulle kvinnan få vara kvinna skulle vi få se något väldigt vackert och fantastiskt runtomkring oss. Dans, sång, skratt och sådant som träffar en i hjärtat. Så kanske är det därför ämnet är svårt, hur mycket är naturligt, och hur mycket är sociala förtryck? Vart finns den där trygga avspända hållningen med en blick som scannar av omgivningen utan rädsla att andra ska titta snett på en? 

Potentialen att visa sig sårbar
Att våga visa sig sårbar så händer något. Det vi trodde var svaghet, visar sig om och om igen vara en styrka. Det är en befrielse att visa sig svag, för det man får upptäcka är att vi människor kämpar för att hålla uppe en fasad där vi visar oss starka och lyckliga. Under ytan är vi rädda. Rädda för vad andra ska tycka och tänka, och även rädda för oss själva när vi är ensamma, varpå vi ständigt håller oss distraherade. Man kan säga att vi är rädda för någon inre natur som finns inom oss, kanske något som samhället lärde oss att förtrycka. Istället för att blotta oss själva, vilket är den sanna styrkan, så kämpar vi alltså för att dölja det, och det är vad vi tror är styrka. Vi tror det är styrka att hålla uppe en fasad. Men när fasaden tas undan så kan den sanna styrkan blomma fram. Denna sanna potentialen inom dig. Har du sett hur vissa människor går orädda, rakryggade och tar sig an Världen? Vissa enormt inspirerande hur dem vågar stå på egna fötter och går emot strömmen. En styrka finns inom dig också.

Livet är ett lidande
Att livet är ett lidande är ett erkännande för sig själv som kan vara ett ypperligt svårt erkännande, men ett erkännande som gör det lättare för en att sluta kämpa emot. Vi kämpar emot olycka, vi vill som sagt tro att det är meningen att vi ska hela tiden vara lyckliga, annars är det något fel och där vi börjar kämpa emot verkligheten som den är. Men att erkänna att livet verkligen är tufft och verkligen har stora utmaningar till oss alla människor, så kan det kanske upplevas som att man får sänka på garden lite granna. Det är okay att lida, livet kan vara riktigt tufft och eländigt. Men genom acceptansen så kan hela sättet förändras på hur man ser på exempelvis en dålig dag. Nästan som att under ytan av att ha en dålig dag så finns något under ytan som ändå upplever en sorts frid, just för att man inte skapar en massa drama att det är något fel med att ha en dålig dag. Man brukar säga att smärta är oundvikligt, men att lidande är ett val. Nu är det inte så att vi människor väljer att lida medvetet, men på ett plan så skapar vi troligtvis vårat egna lidande. En människa kanske tar det med en klackspark ifall han/hon blir bestulen på 10 000 kr. En annan människa kanske ältar det i veckor. Ifall man ältar något i flera veckor, är inte det något en människa faktiskt väljer, även om det kanske inte är medvetet? På ett plan så har vi ett val, men på ett annat plan så har vi inte så mycket val. Men en sak är säker i alla fall, en acceptans av livets lidande är något som kan hjälpa en mycket. Att bli vän med lidandet, istället för att tappert försöka fly från det. Det är för övrigt kanske därför man just säger att "livet är ett lidande", för att man inte ska försöka fly från det, utan erkänna det, och omfamna det. I slutändan är livet kanske inte alls ett lidande.

Meditera, en konst att iakta, uppleva och känna det som känns
Visdomen i Öst har olika metoder för att bearbeta gamla trauman. Olika metoder som hjälper en att möta sig själv. Yoga är exempelvis som sagt ett sätt att bearbeta gamla trauman fastän man vet inte vad det är man bearbetar. Det finns vissa speciella metoder för att befria sig från gamla trauman, exempelvis "dynamix meditation". Även om den kan verka lite knasig så finns en enorm briljans i den, för genom att skaka loss och släppa loss i både sinne och kroppen så kan vi släppa på spänningar och känslor. Detta är något man även sett naprapat Jonas sysslat med, och en av grejerna han gjort har liknat väldigt mycket en sekvens som fanns med i "dynamix meditation.

I yoga kan man använda sig av exempelvis medveten djup andning medans man stretchar höften djupt fungerar kanske på så vis att man kan uppleva massor med olika känslor, men eftersom man är medveten i andningen och smärtan så gör man inget drama av det. Smärtan finns där men man är okay med smärtan och andas igenom den. Vi människor flyr alltid från dessa smärtor, men i yoga möter vi det. När vi fortsätter möta smärtan och andas medvetna djupa andetag så börjar saker och ting ske med tiden, men man kan ofta inte riktigt sätta fingret på det.

Man kanske bearbetar känslor och plötsligt kan man vara mindre rädd för något som man tidigare varit väldigt rädd för. Man behöver inte ens veta vad det är man bearbetar, man helt enkelt iaktar känslor, eller kanske man kan kalla det för energi som var obehaglig, och i yoga får man en chans att iakta det utan att värdera det. Det är rentav möjligt att börja gråta när man stretchar djupt i vissa muskler som tycks finnas kanske vid magen och höften, men man upplever inget drama till det eftersom när man är medveten i sin andning så skapar man inte en historia i huvudet. Vid djupandning så blir det kanske så att man rent av andas ut känslor. Det är svårt att veta exakt vad som händer, men ifall man är medveten i processen så kan man känna sig rätt levande trots att man gråter. Är man medveten i processen kan det rent av vara härligt att skrika. Är man närvarande i processen så är smärta helt enkelt inte så värst farligt, men utan närvaron så kan det upplevas som ett stort lidande som man gör vad som helst för att fly ifrån.

Tolkning av smärta förhöjer smärtan och skapar stort lidande
Utan närvaro börjar man tolka smärtan med sinnet som något hemskt, och plötsligt kan smärtan bli ofantligt mycket större än vad den egentligen skulle kunna vara. Ifall du avskyr kyla så kan du bli väldigt känslig för smärtsam kyla, för när du upplever smärtan tänker du samtidigt hur hemskt det är. Älskar du kyla så kanske inte ens upplever smärtsam kyla för något hemskt. Smärta kan bli en källa för dig till närvaro. Smärta är ibland inte så pjåkigt, inte om den inte är så hemsk. När jag förr i tiden stretchade i yoga så behövde jag smärta för att få en djupare och långsammare andning. Jag behövde smärtan för att få kontakt med mig själv. Är det för övrigt inte så att vi människor bara för några år sedan trodde det var omöjligt att kunna ta ett isbad för skojsskull utan att bli sjuk? Idag går det att ta isbad och tycka det är rent av nästan skönt. Ibland är det är rädslan som skapar en fruktansvärd smärta, men ifall man inte är rädd utan snarare är redo för att uppleva så händer något helt annat. Ifall du tar på en iskall grej och tror den är stekhet, så kan du skrika "aaaajjjj" ifall du tror det. Men eftersom den var iskall så borde det inte ha gjort ont.

Meditation är därmed alltså att iakta utan att värdera och bedöma. Det är genom att låta saker och ting vara precis som det är, och istället utforska vad verkligheten är genom att uppleva det, att vara i det, dvs vara i smärtan, vara i upplevelsen, men utan att värdera. Dansaren i dansen värderar inte musiken. Han/hon dansar inte och tänker vad som skulle vara rätt rörelse att göra, utan låter musiken spontant leda en. Man blir ett med dansen. Meditation är att bli ett med det man gör, att släppa på taget och låta "existensen" sköta resten. Meditation är att bara vara och egentligen inte göra någonting, men försök inte förstå detta. Det som händer sker spontant helt utan ansträngning, så det upplevs som man inte gör något. Att bara iakta sin egna andning kan upplevas som något tillräckligt meningsfullt och fridfullt ifall meditation infinner sig. Det handlar alltså egentligen om nuet, att vara närvarande. När vi är närvarande så tolkar vi inte allt och omedvetet benämner det som antingen bra eller dåligt, utan det är som det är. Vid närvaro blir det också rätt uppenbart att vi faktiskt andas hela tiden. När vi inte är upptagna i sinnet att värdera saker vi ser eller hör så finns andningen som ständigt sköljer in och ut i vår kropp.

Ske guds vilja
Meditation är att tillåta något annat djupare att ta över och lita på "det". Vi tror vi kan kontrollera våra liv och dess utfall, men så mycket kontroll har vi troligtvis egentligen inte. Kanske är det därför orden "ske guds vilja" har skapats, och varför MMA fightern Fedor Emelinenko ofta pratade om guds vilja både när han vann och förlorade. Det var som att det spelade inte så stor roll, för det som händer är inte i hans kontroll. Kanske är det därför han verkligen kunde släppa på taget och var den fantastiska fightern som han var. En fighter som släppte på taget från första sekunden på ronden som kanske ingen annan MMA fighter i tungvikten gjort. När han förlorade såg han i princip lika glad ut som när han vann sina matcher i sina segerintervjuer, vilket skilde sig från i princip de flesta andra fighters under hans tid. Det fanns något som var viktigare än idrotten med andra ord, och Fedor kallade det för gud. Även om man tycker det är flummigt med ordet gud så finns en stor innebörd i "ske guds vilja", och den som ger sig hän att tillåta något större leda ens liv kan finna en stor frid i de orden. Bruce Lee sa "Be water", och det är kanske inte så olikt "ske gud vilja" som man kan tro. Be water handlar om att lämna över sig så att "något" annat kan ta över. En spontantinet som föds fram där man inte vet vad som ska göras ens en sekund framför sig. Det går kanske även säga att man låter naturen ta över, men vad det nu är så blir det i alla fall lättare att "bara vara" om man litar på att det finns nån sorts intelligens som har koll på läget.

Precis som i dansen behöver man lämna över sig till musiken, det vill säga man låter musiken leda en. Varför kämpa emot, varför kämpa att det ska bli som man vill, varför inte glida med strömmen? Att lämna över sig må göra att en fighter kan bli tokknockad när han/hon står framför sin motståndare, men att lämna över sig innebär att rädslan försvinner och plötsligt så får en intelligens ta över och sköter parering av slag ofantligt mycket bättre än ifall man försöker tänka. Man kan hamna i ett flowstate, även kallat för "the zone". Musiken kan visa oss vägen, gärna musik utan ord som din kropp rent av kan lyssna på. Eller med sång men där man kanske inteförstår vad som sjungs.

Råkade förresten få nys på lite intressant forskning kring känslor.

Forskning från 2010.
https://www.researchgate.net/publication/279401919_Self-Silencing_and_the_Risk_of_Heart_Disease_and_Death_in_Women_The_Framingham_Offspring_Study

"After adjusting for the standard risk factors, the data revealed that women who self-silenced during conflict with their spouse, compared with women who did not, had four times the risk of dying over the 10 years of follow-up"

Lite mer forskning från 2022
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8887577/

"Conclusions:
Among midlife women, self-silencing was associated with carotid plaque, independent of CVD risk factors, depression, and health behaviors. Emotional expression in relationships may be important for women's cardiovascular health."

"These results suggest the importance of supporting women toward greater self-expression in their intimate relationships," said Dr. Jakubowski, the study's first author. "This may involve clinicians helping women develop skills to better express emotions in their relationships and finding relationships that allow them to express their feelings and needs, which may be important for their cardiovascular health in midlife."

När vi förtrycker våra Känslor lär påverka oss så att vi förändras som människor, dvs hur vi står, hur vi pratar, vilka val vi tar, våra värderingar, våra tankar, hur vi reagerar, vad vi hatar, vad vi älskar och så vidare och så vidare, men att vi inte är medvetna om det. Att hålla igen känslor får en människa att bli en skugga av sitt forna jag, och att uttrycka känslor även när det är skrämmande gör att man blir en friare människa som kan ta mer medvetna val, och inte val baserat på rädsla och sitt förflutna. Att visa vem man är utan rädsla att måste förtrycka sig själv innebär att man står med en mera upprätt rygg, och ett genuinare och kroppsspråk som är i samklang med vad som sägs.

Att hålla igen vem man är innebär att man kanske resten av sig dag känner en ångest och ältar varför man hela tiden tar skit och inte säger vad man egentligen tycker. Sen så kanske man dagdrömmer hur man skulle velat ha agerat eller rent av även drömmer på natten hur man skulle ha agerat. Det sägs att det man förnekar hos sig själv på dagen gör istället uttryck i sina drömmar.

Att uttrycka sina genuina känslor innebär att man "här och nu" visar vem man är och vad man har för intentioner, på så vis behöver man inte spara på nya trauman år efter år. Om jag minns rätt så tror jag detta är vad karma handlar om. Det vi förtrycker idag kommer påverka vem man är imorgon, men processen går långsamt så den märks knappt förutom när man ser att en människa uppenbarligen har förändrats.

"Until you make your unconscious conscious, it will direct you and you will call it fate.'" - Carl Ljung.

Meditation, den inre Världen
Know thyself

Vad är meditation?
Det är ungefär som att försöka beskriva vad kärlek är. Det vill säga, det går egentligen inte att beksriva. Ena stunden har man upplevt kärlek, sen är det borta och kvar finns bara tomma ord. Även om man försöker beskriva det, så vet man inte ens vad det är vad man försöker beskriva, eftersom kärlek är bara något man kan uppleva. När man väl upplever kärlek så finns inget behov eller lust att prata om kärlek, för det finns redan i livet. Sen när det är borta drömmer man om kärleken. Tillåt därför meditation vara något mystiskt, försök inte förstå intellektuellt. Låt meditation betyda närvaro. Eller kanske medveten närvaro, eftersom ett barn på 1 år kan vara väldigt närvarande, men är inte medveten om det. Kanske är meditation en vuxen som upplever ungefär samma närvaro, men är medveten om det. Inte hela tiden, men små stunder i livet.

Patanjalis första ord i hans kända yoga bok ska lyda ".. and now yoga". Med det menas att yoga är ypperligt för en människa som är less på att söka lyckan i det yttre, och är redo för att tillslut ta reda på vem han/hon är. Det yttre gav inte mening med livet och en bestående glädje, så tillslut kan en människa bli redo att börja söka inåt. Meditation har rentav kallats något som är ypperligt för rika människor som fått allt det dom velat i livet, och insett att det inte är svaret. Jim Carrey verkar vara ett exempel på en människa som förändrades vid ett skede, där han insåg att han bara spelat en roll i livet och var djupt olycklig av att spela rollen. Sen har även visa män skämtat om att det skulle vara självmord att lära ut meditation i fattiga länder där dem behöver kämpa för att få mat på bordet. Mat på bordet är alltid prio ett, utan mat på bordet finns ingen längtan att finna ut vem man är. Först är drivkraften att överleva. När alla begär att tillförts en människa och ifall människan inser att det är inte är svaret, då kanske en inre drivkraft kan finnas att börja söka inåt. Det yttre gav inte svar, kanske det inre kan ge svar?

Det är ypperligt att börja förstå sig själv mer, men framförallt kanske förstå vem man inte är. Eftersom vi inte är uppväxta att vara oss själva så kan man rentav säga att vi spelar personer för att passa in i samhället. Det är samhällets ögon som skapat den vi är. Hade du växt upp i en annan kultur hade du varit en annan person med andra ord. När vi är unga förlitar vi oss på våra föräldrar och är oftast i princip chanslösa att bryta oss fri och stå på egna fötter. Sen så förstås måste man ju överleva skoltiden utan att lyckas bli utfryst och mobbad. Ofta så duger det inte att vara just sig själv, utan man måste spela någon, vilket förstås sker omedvetet. Kanske har du märkt att du kan bete dig annorlunda med en kompis när du är själv med din kompis, men ifall en annan person dyker upp i bilden som kanske är lite mer populär, så kan du rentav bli elak mot din vän. Eller så har du kanske upplevt detta själv. På sätt och vis kanske det lär handla om en sorts överlevnad där man tar sin chans att höja sitt egna värde med hjälp av en person som har högt värde.

Men när vi blir vuxna så finns en stor potential att lära sig att börja stå på egna fötter. Dock så är det lätt hänt förstås att man träffar en partner, och sedan när man blir singel så träffar man en ny partner så att man aldrig riktigt får en lång tid för sig själv.

Att vara helt för sig själv och lära sig att bli bekväm i sitt egna sällskap är inte att underskatta. Ifall du är själv, underskatta inte potentialen det finns att gilla ditt egna sällskap. Det betyder inte att du är dömd att vara själv. Faktiskt ju mer du gillar att vara själv, desto större chans att du träffar en person som är kanske mest lämpad för dig och som inte kommer att försöka styra dig. Ju mer beroende du blir av en annan människa, desto mer bekymmer lär kunna uppstå.

Det är ypperligt att lära sig att stå på egna fötter. Vi behöver inse att vara själv är inte att vara ensam. Faktiskt så är vi alla själva utan att veta om det, även om vi har en familj. Även om man har en familj kan man känna sig väldigt ensam, för ofta blir man ändå inte sedd och förstådd för precis den man är. Barn blir lätt förbisedda och inte sedda för den dom är, så det vore nog inte konstigt att säga att en vuxen människa lätt heller inte bli sedd för den han/hon är.

Att inse att man är helt själv, och sedan träffa en annan människa som inser att han/hon är själv, är en trevlig kommunicering mellan två människor. Dem behöver inte varandra, så därför träffar dem varandra inte av rädsla för att vara själva, men dem gillar varandra så mycket att dem är redo att ge bort sin dyrbara tid helt enkelt bara för att den andra människan är värd det. En sann fröjd med andra ord.

Att finna denna trygghet i sig själv är något att eftersträva efter när man väljer att lära känna sig själv. Det är en skrämmande resa, men därav ligger dess stora potential. Det är förstå och främst själva vi behöver våga vara för att börja möta och bearbeta våra känslor. Ifall vi inte väljer vägen inåt, kommer vi behöva söka yttre substitut för att känna trygghet.

Acceptera ens egna verklighet, favorisera inte tankar/känslor
Kanske nyckeln i all form av meditation, att iakta, inte favorisera tankarna/känslorna eller skapa bättre tankar. Det finns inte ens bra eller dåligt, utan tankarna och känslorna är som dem är. Vem är det som bestämmer vad som är bra och dåliga tankar/känslor? Låt säga du upplever något som upplevs obehagligt, ifall man börjar tänka hur hemskt det är, så är det som att hälla bensin i obehaget så att det förvärras enormt. Ett djur exempel ser inte ut att lida särskilt mycket av ett sår, men en människa kan ha ett enormt lidande av samma sår. Betyder inte att smärtan inte finns där för ett djur, men djuret tänker inte "ajj så ont det gör, stackars mig, jag klarar inte detta" och så vidare. Yoga handlar exempelvis om att möta smärta och lidande utan att benämna det, utan istället exempelvis andas medvetet in och ut. Så när jag skriver om det jag gör nu, det är något som troligtvis behöver upplevas och inte något som bör förstås intellektuellt.

Wim Hof "The Iceman" har sagt "Feeling is understandning. Just breath, just feel, connect with your body again". Det är alltså genom att få en närmare kontakt med vår kropp som det är möjligt att börja känna känslor utan att benämna den. Wim Hof method innebär att använda sig av andningen för att hantera kylan i iskallt vatten. Innan Wim Hof gjorde isbadandet populärt Världen över så trodde inte många människor det var möjligt att vi människor kunde bada för hälsans skull. Det är bara några år sedan som synen på isbad var något helt annan än hur vi ser på isbadande idag. Allt som behövdes egentligen var mindsetet. Wim Hof visade oss människor att det är fullt möjligt för oss människor att bada i iskallt vatten utan problem. Eller rent av att vi kan vara i länge i vattnet och få positiva resultat. Ifall man går ner i vattnet och tänker man kommer dö av det, så klarar man inte ens en sekund i vattnet utan att vilja kämpa sig upp. Men ifall man tror det är hälsosamt kan man utan problem vara i tre minuter förstå gången och tycka det är skönt. Ja det var min första upplevelse, och det hände bara för att jag hade sett Wim Hof prata om isbadandet.

Så nyckeln är att känna utan att beämna det. Där smärtan är, där är man med medvetandet. Känn, känn, känn, andas. Flyr vi från smärtan hamnar vi i huvudet och börjar tänka hur hemskt det är, och plötsligt kan vi börja skrika av smärta.

Nyckeln är alltså att acceptera det som är. Verkligheten är som den är, varför kämpa emot? Detta gäller andra ting i livet också. Det regnar, det är bra. Det är soligt, det är bra. Det är storm, det är bra. Acceptans betyder att man glider med i strömmen, och det är alltid bra, man glider med livet. Varpå de signifikanta orden "ske guds vilja" lär betyda. Man lämnar över sig och låter saker och ting vara som det är, och det är helt enkelt fridfullt. Varför ens bemöda sig att tänka att något är positivt? Om något är positivt, så betyder det att det finns något negativt.

I meditation tillåter man att allt vara som det är, och det är okay. Plötsligt så blir det lättare att acceptera sina dåliga dagar, och man skapar inte ett enormt lidande för man kämpar emot. Men plötsligt så kanske man upplever själv att det är okay att ha en dålig dag, och där och då sa är en dålig dag inte så farlig. Den är menad att finnas. Man observerar helt enkelt det som är utan att klinga fast. Kan inte tala för andra, men det verkar rent av att negativa känslor är perfekta lärare. Eftersom man inte vill uppleva negativa känslor så kan det göra en vaken och uppmärksam att observera de negativa känslorna och låta dem uttryckas, just för att man inte vill att det ska bekymra en. Så kan man verkligen kalla det ens för negativa känslor om negativa känslor kan vara ens bästa lärare? Ja, givetvis kommer sinnet berätta för oss hur hemskt det är. Just när vi upplever en massa negativa känslor så kan vi börja tycka synd om oss själva på alla sätt och vis, och se det som ett enormt drama. När vi gör det så häller vi bensin i elden och skapar ett lidande som blir värre, värre och värre. Tankar som "gud vad gott det skulle vara med glass" kan dyka upp om som ett lömskt sätt att söva en. Vi vill inte känna! Men ifall vi blir mer medvetna om detta fenomen så finns en möjlighet att börja känna, även om det är obehagligt, och transformera dessa känslor. Det är lätt att prata om det, men det är en annan femma att göra detta i verkligheten. Men det som är guld att förstå är att känslorna som uppstår är ens verklighet, och det bör accepteras, inte förnekas. Det är inte rätt läge att ignorera och börja tänka positivt för att känna bättre känslor, då är det som att man slänger ner sopor i sin källare och hoppas att det ska försvinna. Men soporna kommer börja lukta. Det omedvetna kommer göra sig påmint vid ett senare tillfälle.

Det är som sagt en sak att förstå detta intellektuellt, men sen när man står inför denna utmaning att möta sina känslor så är det en annan femma. För på sätt och viss är vi känslorna som uppstår, vi tror vi är dem. Även fast vi egentligen inte är känslorna och tankarna, så är det något vi absolut tar som en verklighet och sanning. Ja det låter motsägelsefullt. På ett plan är vi känslorna och tankarna, men på ett djupare plan är vi inte det. När vi är i dramat så tror vi på det drama som vi uppspelar i våra tankar, och kroppen tror på det. Ifall du drömmer en hemsk mardröm så ändras kemin i din kropp, din andning och olika system är aktiverade samt så kan du kanske börja svettas möjligtvis. Samma sak gäller på dagen ifall du fantiserar om något hemskt, eller så kanske du tänker på en person som sagt något elakt till dig. Du blir arg och det blir något verkligt för dig. Kemin i din kropp lär absolut förändras. Så på ett plan så upplevs det som sanning det som sker i ditt huvud, men det är förstås inte en sanning.

Finna en distans till tankar/känslor
Så när vi upplever hemska känslor så är det något man tror har blivit ens verklighet. Även fast man vet innerst inne någonstans djupt att de negativa känslorna inte kommer vara, så är det något man ändå tycks tro. Så det handlar om att finna en distans till sina egna tankar och känslor. Kanske har du märkt ibland att du tänkt något väldigt galet och förstått att det bara var konstiga tankar du hade? Ibland förstår vi att vi inte är tankarna, men ofta tycks vi vara helt identifierade med tankarna som uppstår, varpå "vi är tankarna/känslorna". Det blir därmed svårt att iakta ens egna tankar/känslor. Men med en distans, vilket exempelvis yoga handlar om, så kan det bli lättare att "se" sina känslor och uttrycka dem. Som Eckart Tolle brukar säga, andningen och kroppen kan fungera som ankare till närvaro, och på så vis kan det bli lättare att inte benämna sina tankar och känslor som bra/dåligt, men att se det för vad det är.

På så vis kan man börja transformera sina känslor. Conor Mcregor förstod detta, så han ska ha visualiserat inför sina matcher och mött rädslor. Hans tränare John Kanavagh berättade i en intervju att Conor visualiserade ca 2-3 timmar per (tror jag), varpå han menade att Conor fick ett par timmar per träning än andra människor varje dag. När Conor gick titelmatch var han inte rädd, han hade redan varit med om det i sitt huvud och utmanat rädslan. Men Conor måste ha haft en distans förstås, han förstod att han inte var de tankar och känslor som uppstod. Det som sker då är att man kan iakta sina känslor utan att benämna dem som bra eller dåliga, utan man möter det. Vanligtvis är vi dock så pass identifierade med våra tankar och känslor så att denna form av visualisering känns omöjlig. Men med en distans ska det alltså vara möjligt att utmana sina rädslor. Intressant nog ska Conor sagt att han tränar yoga varje dag. 

Acceptera tankarna som dem är utan att påverka
En stor del av vad meditation handlar om är att acceptera och tillåta allt som det är, till och med sina egna tankar, för meditation lär oss att vi är inte våra tankar, utan kan iakta dem. På så vis tappar tankarna makten och kraften över oss, dvs vi är inte dömd att hela tiden gå efter våra tankar och känslor. Ett exempel jag hörde en gång var att meditation kan liknas som att vara mitt i en cyklon. Runt om cyklonen är det storm, men mitt i cyklonen är det lugnt och fridfullt. I meditation har man tagit sig ur stormen av tankar och känslor. Men när man har tillståndet av ett "monkeymind" så befinner man sig i stormen av tankar och känslor. Att sitta helt stilla och bara vara blir något som känns omöjligt, utan man behöver distraktioner.

"Monkeymind is neither good or bad" - Yongey Mingyur Rinpoche

Meditation lär en att det finns inget vi behöver undantrycka. Alla tankar är okay, det finns inte positiva och inte negativa tankar. Tankar som dyker upp är som en sorts film, dem kommer och går utan att vi själva behöver göra något. Eckart Tolle som skrev boken "power of now" beskriver att tankar händer på samma sätt som hjärtat slår för oss. Dvs det är inget vi bara kan stänga av. Så att försöka påverka sina tankar är en utmaning man bör vara lite försiktig med. Man behöver nog ypperligt högt medvetande innan man tar sig an den leken. Det sägs att en person som övertänker väldigt mycket och som inte kan stoppa det, har något som kallas "monkeymind". Om man har det så fungerar sinnet på så vis att ifall man vill tänka på en sak, så kommer man inte lyckas tänka på det. Ifall man inte vill tänka på en sak, så kommer man att tänka på det.

Tankar är inte vi, men ifall vi är identifierade med tankarna så tror vi på det och sedan delar vi upp allt, exempelvis bra och dåligt. Meditation delar inte upp. Med Yoga kan man med kroppens hjälp börja skapa en distans till kroppen och sinnet där man snarare iaktar. Genom att ha en distans till sina tankar så går det rent av att skratta åt pessimistiska tankar. Man kan skratta åt sig själv. Man kan ha en distans och en humor till en själv. Man erkänner och accepterar för sig själv hur galen man är, hur avundsjuk man är, hur svårt det är att glädjas åt andra och ständigt vill ha vinning i allt. När meditation blir en större del av livet så behöver man inte anstränga sig för att förändra sina tankar, utan eftersträva att simpelt bara observera dem, ifall det är möjligt förstås.

Ifall man lever i en väldigt stressad tid, eller rentav befinner sig i en depression så är tankarna inte särskilt snälla, och så tror man på alla tankar som dyker upp i huvudet. Det är inte konstigt att livet blir förödande när man måste lyssna på massa tankar som säger hur hemskt livet är, och tro på det. När man väl hamnat i depression som behöver man ha förståelse och vara ytterst ödmjuk att det är inte bara tänka positivt för att ta sig ut ur dramat.

Tankar skapar känslor
En bra grej att ha med sig i sin förståelse är att de tankar man tänker skapar de känslor som man upplever. Kanske är det så att ju mer man tror på sina tankar, desto mer skapas känslor som tankarna säger. Kanske, jag vet inte. Men det tycks vara så att ifall man har en distans till sina tankar så kan man skratta åt hemska tankar som dyker upp, dem kan rentav vara komiska. Men ifall man "är" sina tankar så tar man tankarna ytterst seriöst, och varje negativ tanke verkar skapa en negativ känsla. Tankar som "jag känner ingen mening med livet" får en att må ytterst dåligt.

En distans till tankarna och känslorna skapar en sorts frid
När en distans skapas till sig själv så tycks tankarna inte skapa lika mycket känslor, det kan uppstå väldigt konstiga tankar men man påverkas inte lika mycket känslomässigt av dem. Men ifall vi identifierar oss med tankarna så kommer man även identifiera sig med känslorna och uppleva att känslorna är sanna vägvisare. Man är inne i stormen av känslor och upplever sina egna känslor som sanningen till vad som är rätt och fel. Ibland är känslorna så starka att man kan rentav börja skrika med en spänd blick när man anser någon har fel. Meditation gör det lättare för en människa att få en mera distans till detta, och det upplevs som en frid för den människa som kan slippa vara i detta drama. Ibland behövs bara lite förbättringar, för det är inte trevligt att gå runt och vara arg på andra människor.

Kanske har du själv upplevt att du kan resonera med dig själv där du ifrågasätter hur du själv känner. Kanske har du upplevt att du skrattat åt dig själv hur konstigt du tänker ibland. Ifall du kan skratta åt dig själv och det drama du skapar så innebär det att det finns en sorts distans till dig själv. Ifall du skulle tro på dramat så skulle det vara en annan historia.

Istället för positivt tänk, utforska vad det är för känslor som är obehagliga
Som sagt, idag kan man få höra råd och tips om att tänka positivt för att undvika att tänka negativa tankar. Man kan rentav få höra också att man kan ta sig ur från dåliga tider genom att börja tänka positivt.

Det är ett knepigt ämne det här med positivt tänk. För på ett plan är det förstås ypperligt bra att utveckla ett sinne som ser det positiva i saker och ting är ypperligt bra. Exempelvis ifall det regnar så är det ju ofantligt mycket bättre att ha ett sinne som säger "ah regn, nu blir det mysigt att vara hemma och se på film", istället för tankar som "attans.. regn! Nu är dagen förstörd".

Men ifall man redan mår dåligt, då fungerar inte positivt tänk på samma sätt, det är för sent. Ifall man känner för att gråta exempelvis, så gråt. Gråt, gråt, gråt, gråt. Ifall man tycker livet känns meningslöst, det är heller inte bara negativt, utan det finns en potential i det. Men det beror på hur man tacklar sina bekymmer i livet. Ifall man upplever att livet känns meningslöst så kan det skapa en inre drivkraft att söka något djupare än att söka framgång i samhället. Men man kan behöva tillåta sig att känna dessa negativa tankar/känslor. Utan att ta fram en mobil, eller börja se nonstop på serier. Eller fara ut och dejta någon, ha sex, titta på porr, ta droger och dylikt. Vi människor hittar alla olika sätt att fly från oss själva.

Bara för att man känner att livet känns meningslöst en dag så betyder inte det att det kommer att vara för evigt. Vi har såna dagar. Ifall du börjar ett nytt jobb, eller flyttar till en ny lägenhet eller dylikt så kanske du blir nojig först och börjar tänka att du gjort fel beslut, och att det känns inge bra. Men såna stunder är ofta menade att finnas, ifall man tar sig igenom det så kanske man senare helt plötsligt känner att man faktiskt hittat rätt. Samma sak kan det ske på så vis att man får ett enormt bra första intryck och tänker att man hittat rätt, men sen lite senare så börjar man uppleva att kanske det inte var så bra ändå. Vi människor tycks vandra upp och ned.

För när man utforskar visdomen i Öst så börjar man finna ut att det är fundamentalt att acceptera de känslor som uppstår, bra som dåliga. Inte förtrycka de sämre för att försöka må bättre, men iakta det som är. Vi kan nämligen inte fly från något, utan allt sparar sig i det undermedvetna där mer och mer skräp läggs på hög. Sen på grund av att det är menat att vi människor har jobbiga känslor, dåliga dagar, rent av ruskiga dagar ibland, så kan en acceptans av detta vara väldigt befriande. Det intressanta är att det är inget fel att ha en dag där man känner sig låg, den är menad att finnas. Hur ska vi kunna uppskatta dagar där vi känner oss på topp, ifall vi inte varit med om dagar där vi legat på botten? Men i vår kultur kämpar vi på alla sätt och vis att undvika att vi mår dåligt.

Att utforska vem man är och sina egna känslor kan bli en ytterst intressant resa, för även om det känns jobbigt vid vissa stunder så är belöningen stor. Och ifall man blir duktig på att känna och uttrycka dåliga känslor, så blir det även enklare att känna och uttrycka härliga känslor. Med tiden som går så ökas även ens medvetande över sig själv så det är en resa som är värd att hoppa på.

Sen tycks det också finnas en dualitet mellan lycka och olycka, där ju mer lycka man får genom yttre påverkan, desto mer kommer även en olycka infinna sig. Ifall man undantrycker olycka genom att försöka skapa så mycket lycka som möjligt så kan det vara så att olyckan kommer förr eller senare när man minst anar det. För man skapar ett liv där man försöker fly från det på bästa sätt, men det är oundvikligt att det undermedvetna gör sig hört förr eller senare.

Bli medveten om sin kropp och andning för att få kontakt med känslor
Att få in meditation i sitt liv kan först och främst innebära att iakta sin kropp och andning, som i yoga. Senare när det blir lättare så kommer man kanske en vacker dag få lättare att iakta tankar och även sina känslor. Plötsligt blir det lättare att möta sig själv, sina egna rädslor, sina egna trauman. Man behöver inte vara fast i tankarna, utan man har kroppen och andningen som ett ankare till närvaro. Ifall man med yoga kan finna andningen och kroppen som ankare så är man heller inte fast i dramat som sinnet kan skapa. Med en närvaro finns en distans till dramat, och ifall man inte har något närvaro alls så kan det bli så att man är helt fast i sina tankar som aldrig tycks sluta.

Det är alltså ypperligt att börja kroppen först. Personligen är jag förvånad att många verkar först vilja förändra sina tankar, innan man har en kroppslig kännedom, men det kan bli en lång uppförsbacke. Kanske är det också ett sätt att fly från sig själv, sin kropp. Man övar på positivt tänk istället för att iakta hur det faktiskt känns, och lära känslor komma till uttryck. Vår kropp är helig på så många sätt och vis, men vi missunnar våra kroppar och tycks på så många vis inte alls vilja ha någon kontakt med kroppen. Vi verkar som sagt behöva droger för att våga se våra rädslor. Flyr vi ifrån vår kropp, våra känslor, vår andning? Något som ändå är skumt är att vi kan stoppa i så mycket konstiga saker i våra kroppar år efter år efter år. Vi verkar inte alls respektera kroppen. Ifall man inte respekterar sin kropp, går det att förvänta sig att man ska må bra och bli lycklig? För kropp och sinne är direkt sammankopplat, ifall vi vill må bra i sinnet så bör vi ta hand om vår kropp.

The art of watching
Meditation kan kallas för "The art of watching". För att förstå fenomenet så är det bara att titta på ett spädbarn och se hur barnet tittar runt närvarande. Ett barn behöver inte anstränga sig och fokusera när han/hon stirrar mot en myra på marken, utan tittar med hela sin fulla uppmärksamhet utan någon som helst ansträngning eller fokus. Med andra ord är meditation motsatsen till fokus, motsatsen att "göra något", och istället "bara vara". Meditation betyder alltså inte att sitta helt stilla, blunda och upprepa något mantra eller göra en övning. Meditation händer en människa. Ifall "rätt" saker görs, dvs bra livsstil, bra föda, bra böcker, bra "mystics" att lyssna på som Eckart Tolle och så vidare så man man få uppleva lite fridens meditation ibland om man har tur. Det kommer ibland när man minst anar det, kanske när du tar en promenad i skogen och plötsligt ser hur vackert det är och får en stund av medvetenhet och plötsligt i stillheten ser klart. Exakt vad meditation vet jag inte riktigt vad det är, men det verkar vara att inte göra någonting alls. Hur gör man ingenting alls? Det är det som är den bra frågan. Men ibland kanske det finns glimtar eller längre stunder i ens liv som ger en människa en hint vad meditation kan handla om. En gång promenerade jag nästan en hel dag i 30 grader värme och halva tiden var på sanden. Promenaden gjorde att min kropp blev helt utmattad, men kanske på grund av att jag åt bara frukt den dagen så var jag fortfarande klar i sinnet, dvs jag vill inte sova. När jag satte mig i en taxi upplevde jag en tomhet i sinnet och upplevde en ytterst närvaro där det var härligt att bara känna hur tunga armarna kändes när dem vilade mot sätet/benen. 25 minuter frid och fröjd tills jag kom till hotellet och sedan fortsatte kvällen utan att jag behövde gå och lägga mig.

Det intressanta var att jag kände mig fräsh den kvällen, och morgonen efter så hade jag mer energi än vanligt. När jag hade promenerat hela dagen trodde jag att jag skulle sova direkt jag kom till hotellet samt att jag skulle vara mör dagen efter, men det blev det totalt motsatta. Kanske var det den totala avspänningen jag fick av meditation i taxin. Om det nu var meditation förstås, men troligtvis var det en glimt av vad meditation handlar om. Att bara vara, inte tolka. Triathlon idrottaren och författaren Jonas Colting hade ett liknande exempel där han berättade om en maraton löpare som sprang ett maraton varje dag i 30 dagar, där han fick bäst tid sista dagen. Ja kanske tog han i extra sista loppet för att han visste att han inte skulle springa fler lopp, men Coltings poäng var att vi människor kan få återhämtning i kropp och sinne av att röra på oss.

Har du varit ute en lång dag i skogen? Har du upplevt hur härligt när det är att komma hem och bara lägga sig i soffan och vila? Meditation är att ha ett stilla sinne, och ibland är ett ypperligt sätt att stilla sinnet att röra på sig till kroppen blir utmattad. Men kruxet är att man inte ska somna, det är därför en meditatör undviker kött och föredrar vegetarisk mat, och frukt verkar vara en ypperlig föda för meditatören.

Men meditation verkar vara något människor egentligen inte vill finna, utan vi har andra begär och drömmar. Vi kanske mediterar för andra syften än att egentligen finna frid. Vi vill finna frid när vi upplever enorm stress, men direkt vi får frid så är vi på jakt efter våra drömmar igen. Därför kan många börja med yoga när dem är utmattade, men sedan när man fått tillbaka sin form så slutar man med yoga. Antingen så blir man dålig i kropp och sinne igen och börjar med yoga igen, eller så kan yoga har gett en mycket energi, mod och kraft att man lyckas bättre i samhället, och kanske rentav slutar med yoga. Om vi människor verkligen var intresserade av meditation skulle vi vara klart mer i skogen, ha morgon och kvällsrutiner där man kanske iaktar sin andning, äta ypperlig föda, kanske mycket raw food, och istället för att se på drama så på tv så kanske man uppskattar mer komedi. Humor och lek är ypperligt för meditation, all allvarlighet och seriöshet försvinner vilket är ett stort hinder för att finna meditation.

En bok jag behöver rekommendera starkt är boken "power of now" och "en ny jord" med Eckart Tolle. Det är ypperligt att läsa böcker av människor som verkar uppleva meditation. Men man får läsa med ett öppet sinne och kanske helt enkelt för att man mår bra av att läsa sådana böcker. Läs för skojsskull med andra ord, sitt med en kaffe/te och var tacksam att få ha en bok som "power of now" i dina händer. Ingen bok som man bör sträckläsa, men ibland räcker det med en sida, eller kanske rentav med ett stycke. Eller så läser man på det sätt man vill, sen när man är klar så läser man boken igen. Sen kanske igen, igen och igen. Ofta förstår man nämligen ingenting vad man läst, men det är som att vissa meningar behöver veckor eller månader att få gro inom en. Plötsligt kanske man förstår något som man tidigare inte förstått någonting av.

Yoga är en metod, eller teknologi som man även kallar det, för att meditation ska hända en människa. Det är ingen slump att de sista minuterna på ett yogapass är menat att ligga helt stilla och bara vara. Det kan vara väldigt stressigt att ligga helt, helt stilla och inte göra något, men det kan också vara något väldigt fridfullt och återhämtande. Men det är inget man bör ta för givet, utan händer det så händer det. Man gör det som skall göras, dvs vattnar sitt frö och ger det solljus, och ifall man har tur så börjar man uppleva mer stillhet i livet med yoga.

Läs bra böcker om ämnet
Ifall man vill få reda på mer om meditation är det ypperligt att både läsa böcker skrivna av exempelvis Eckart Tolle, Sadhuru, Osho, J.Krishnamurti, Mooji. Ännu mer guld kan vara att lyssna på dem på yotube. Kom ihåg, det handlar inte om ett trossystem, försök inte tro på något som sägs utan ha istället ett öppet sinne. Lyssna på dessa herrar för att se ifall mera närvaro kan gro in i ditt liv.

Exempelvis Eckart Tolles bok "power of now" (lev livet fullt ut på svenska) skriver om det mänskliga egot på ett vis som kan både vara triggande, men också befriande. Tolle skriver på ett väldigt bra vis hur vi människor inte är våra tankar och känslor, men att det finns något inom oss som vill identifiera sig med tankarna och känslorna så att vi människor tror på varje historia som uppstår i våra huvuden. Genom att vi kan förstå oss själva mer, exempelvis att vi tycks älskas drama och skapa konflikter, så kan vi med sådan visdom kanske rent av börja skratta åt de dumheter som vi sysslar med. Hur vi själva dömer andra människor, hur det alltid är andras fel och hur vi kämpar för att aldrig ha fel. Ifall vi slutar att kämpa för att upprätthålla en fasad så kan något mera spontant och lekfullt få uttryckas, något som redan finns inom oss. Vi behöver inte skapa glädje, utan det är något som finns inom oss, men vi gillar mer att på ett omedvetet sätt skapa konflikter och draman. När vi dömer andra människor som dåliga så tycks vi själva må bra.

Vipassana meditation
Denna form av meditation är en form av meditation som ska ha skapats av Guatama Buddah, meditatören, vilket är en form av meditation som är väldigt fascinerande och det är svårt att beskriva dess signifikans. Det handlar egentligen simpelt om att "observera". En gång hörde jag att vipassana meditation kunde översättas till "watching your breath". Att beskriva vipassana kortfattat innebär kanske att först lära sig iakta sin kropp och sin andning, vilket tar sin tid. Men man iaktar, iaktar och fortsätter att iaktar och förhoppningsvis blir det lättare att iakta sin egna kropp. Ytterst viktigt att poängtera att man försöker alltså inte ändra något, utan man iaktar. Det fantastiska med våran egna andning är ju att andningen styrs ju av sig självt. Och eftersom andningen sker så uppenbart, dvs vi kan känna och höra den, så är andningen ett väldigt bra "objekt" att iakta, och med tiden kan andningen ibland rent av vara en fröjd att iakta. Men under en lång tid så kan det vara enormt krävande att försöka iakta sin andning, för uppmärksamheten dras ständigt till något annat. Men det är värdefullt ändå att göra det, det är ett ytterst signifikant medvetet val att välja att iakta sin egna andning. Förhoppningsvis när veckorna går, månaderna och åren så blir det lättare och lättare. Sen kommer kanske en tid det blir lättare att iakta sina egna tankar och sina egna känslor, då är det ypperligt att göra det också. Plötsligt blir det svårt att undantrycka sina känslor. Plötsligt kan man rentav börja lätta på trauman.

Det låter simpelt detta, men i praktiken är det något helt annat. Vi människor har nämligen ett ego inom oss som sätter käppar för oss för en sådan process. Även om jag skriver om detta betyder inte att jag har full koll på detta, men detta är min förståelse vad det handlar om. Jag tyckte det kändes värt att beskriva en sådan fascinerande meditation för att beskriva att det finns en poäng till att man riktar sin uppmärksamhet inåt. Insta kändisen "gentlemanna coachen" har själv varit på vipassana meditation och pratat gott om det, där man under 10 dagars tid tillsammans med andra människor under en stor del av tiden iaktar sig själv och inte pratar med varandra alls.

Vipassana meditation handlar om att få simpla instruktioner, och sedan göra det. Göra det, göra det, göra det, göra det, göra det. Briljansen sitter i simpelheten. Man använder instruktionerna och sedan blir en vetenskapsman/kvinna för sin egna kropp. I slutändan kan det alltså simpelt helt enkelt handla om att iakta sin egna andning. Ju enklare desto bättre, man behöver inte göra det svårt för sig själv. Är det lättare att iakta andningen kring bröstet än vid näsan, så iakta andningen vid bröstet. Man behöver inte göra det svårare än vad det är, men vårat intellekt vill hela tiden komplicera det. Att kunna iakta sin andning är något enormt värdefullt för oss människor.

Några sista slutord
När det handlar om att uttrycka känslor och vara sig sig själv vill jag påpeka att det först och främst handlar om att göra det själv. Kan man inte uttrycka känslor själv, hur ska man ha en chans att göra det inför andra människor? Faktiskt kan det vara så att man blir duktig på att uttrycka känslor själv, men direkt en annan människa kommer i närheten blir det väldigt svårt. När vi är själva finns ingen annan människa som kan titta snett på oss. Ifall man exempelvis upplever hat så är det inte lämpligt att uttrycka hat inför andra människor då det lär inte ge några positiva resultat alls. Kaos rent av. Men ifall man upplever hat ensam, varför fly från det? Det är verkligheten man upplever, varför låtsas som något annat? Uttrycker man hat fullt ut så är det inte så farligt som man tror, och det kommer kännas skönt efteråt. Men ifall man låtsas som ingenting och försöker hålla det borta så kommer det tynga en. Man kommer inte tänka på det, man kommer bara känna det någonstans i bakgrunden.

När det blir lättare att uttrycka känslor ensam så kommer sedan nästa utmaning, att göra det med andra människor. Det kan vara ypperligt att göra det tillsammans med en människa som man har full tilltro till och som är med på samma noter. Tillsammans med en annan människa som är villig att lära känna sig själv, så kan man tillsammans med en personen öva på att släppa på taget. Två personer som bestämt sig för att inte döma den andra människan vad han/hon än gör, utan acceptera personen precis vem han/hon är. Kanske är det på detta vis två personer utforskar vad Tantra innebär i sex. Två människor som mediterar tillsammans under sexakten, och kanske finner meditation tillsammans genom sex. Inga regler, ingen rädsla. Två människor som släpper på taget och utforskar vad sex är tillsammans utan alla konstiga regler som samhället har smittat av sig till oss. När två människor blir tillräckligt upphetsade behövs ingenting göras, båda kropparna kommer börja röra sig nästan av sig självt. Är det inte så att man skulle behöva kämpa för att hindra sina lustar? Lustarna kommer ske av sig självt, båda personerna kan börja beskåda processen. Detta är att uttrycka det som är och inte hålla igen. Detta må låta simpelt, men det lär finnas en enorm rädsla att släppa på taget såhär långt. Även ifall man säger att man litar på varandra, kommer tvivel dyka upp när det väl gäller. 

Varför skriver jag helt plötsligt om Tantra och sex? Det handlar om att uttrycka det som är, att inte hålla igen. Vi håller inte igen bara gråt, men vi håller igen våra lustar. Vi håller till och med igen skratt, speciellt kanske kvinnor håller igen skratt. När vi ska nysa så gör många allt för att hålla igen så att man inte ens nyser. Något jag märkt är att särskilt kvinnor verkar vara särskilt duktiga på att lyckats att aldrig nysa, utan lyckas hålla igen det. För vad ska andra tycka och tänka? 

Har skrivit detta tidigare, men skriver det igen. Värt att nämna när jag skriver om att möta oss själva, så kan det ibland bara vara att iakta sin egna andning. Det handlar alltså inte om att tänka på hemska tankar som man förnekar, utan snarare om att finna mer stillhet och närvaro med hjälp av exempelvis sin kropp och andning. Och med hjälp av andningen kan man möta obehagliga känslor/energier utan att skapa en hemsk historia kring det. Man kan alltså behöva lära sig olika former av tekniker för att få mer kontakt med sig själv, dvs exempelvis sin kropp och andning. Där kommer för övrigt yoga in i bilden. Stig Severinsen som är Världsmästare i att hålla andan menar att andningsövningar, att hålla andan och pranayama (kontrollerad medveten andning) som man använder sig av i yoga, har en långvarig och god effekt mot PTSD. Denna effekt har inte medicin exempelvis som snarare bedövar oss. Severinsen skapade därmed ett program som exempelvis navy seals använder sig av.

"That is why we developed the PTSD Liberation course in collaboration with Navy SEALs, warfare psychologists, trauma nurses, and training experts. Thus, this course builds on the latest knowledge, experience, and treatment methods using body and mind".

Stig Severinsen har skapat något han kallar för "breathologegy" som ser helheten i andningen och har kombinerat vetenskapen med den Österländska visdomen. Severinsen menar alltså att med olika andningstekniker så kan man alltså programmera om kroppen. När vi håller andan menar Severinsen att vi får kontakt med vårat hjärta, bokstavligen. Han menar att vagus nerven aktiveras och som har en koppling till hjärtat. Ifall vi håller andan vid en längre tid så börjar diafragman att röra på sig, och stress, trauma och rädsla kan börja avlägsnas. Kanske är det just därför det är så extremt jobbigt att hålla andan rent av, för när man gör det en längre tid så blir det rent av outhärdligt. Men sen finns det massor med andra andningsövningar där ute och så kallade "breathwork" som används för att bearbeta känslor, vilket lär vara klart mer känt i exempelvis Amerika vad jag förstått. Kanske inte mainstream, men för dem som är intresserade av detta område. Sen har vi ju Wim Hof med sin metod förstås där andningen är det fundamentala.

Man behöver alltså inte ens veta sin historia, men behöver möta det som är idag. Man behöver möta nuet och andningen kan vara ens ankare till nuet. Power of Now. 

https://neurosciencenews.com/sensation-depression-20431/