Flow state / The Zone

ff

Nuet?

Idrottarens dröm, att hamna i "flow state", även kallat för att vara i "the zone". Ett tillstånd en del idrottare tycks kunna få uppleva medans det tycks vara en avlägsen dröm för andra. Men vad är det för något egentligen? Ena stunden upplever man allt bara händer och i princip helt felfritt. Sen när man ska förklara det finns inga ord som kan förklara det, man hamnade helt enkelt i ett "flow" och fick massor med extra energi man inte visste att man hade, eller reflexer och tekniker. Man kan öva på en teknik i åratal utan att få det att sitta, och man kan i flowstate göra en helt ny teknik utan någon som helst övning. 

Men det kan också simpelt bara kallas för "Power of Now". Att vara närvarande i det man gör och låta något annat ta över, något djupare än det intellektuella. Att vara ett med det man sysslar med. Som dansaren som blir ett med dansaren eller barnets glädje i leken, det vill säga att saker och ting bara händer utan att man behöver tänka på vad man gör.

Vi missar lätt hur fascinerande en människokropp rör sig sig till musiken. Hur musiken tycks förvandla hur människokroppens muskler fungerar till en ända unity som om kroppen blev ett, dvs en muskel. Vi missar också lätt hur outtröttlig barnet blir som finner glädje i leken. 

Ett barn som sätts i kallt vatten och får direktiv att simma några längder får det väldigt jobbigt och börjar frysa enormt ifall han/hon vill upp från vattnet, dvs har tråkigt i vattnet. Men släng i barnets favoritanka i vattnet, och sedan släng runt den som om att man lekte apport med en hund så skulle barnet kunna simma 50 längder utan problem och inte ens tänka på att det är kallt. Om barnet nu aldrig skulle bli less på jaga ankan förstås. När man är ungdom kan man leka i havet i timmar även om det är kanske ca 15 grader. När man är vuxen och less på lek kan man vara i 20 gradigt vatten och vilja upp efter några minuter. Man kan börja frysa av att rent av bara att stoppa i fötterna. 

Rädsla stänger ner kroppen
Med det sagt, när vi har tråkigt, eller när vi är rädda så stänger vi ner vår kropp. När vi finner glädje så får vi kraft från "Power of Now" genom att rädslan försvinner, eller rättare sagt i glädje så skapar vi inte rädsla. När vi slutar stänga ner oss med rädsla så fungerar vi som vi är menade till. För en människa som är olycklig kan det kännas ansträngande att gå upp för en trappa. Men ifall personen mitt i trappan får ett samtal att han/hon vunnit en miljon kronor eller något annat trevligt, så kan personen rent av nästan flyga upp för trappen med absolut noll ansträngning. Genom att plötsligt få veta något fantastiskt så slutar man upp med att stänga ner kroppen med alla dystra tankar. 

Body-mind connection
Så det verkar som det mänskliga sinnet styr mycket över vår energi i kroppen.  Det är därför man säger att kropp och sinne inte är två separata ting, men att dem är direkt sammankopplade. Ifall du är hungrig och ser en god maträtt kommer din kropp förändra kemin i kroppen för att göra sig redo att ta hand om den. Ifall du känner dig hatisk så är kemin i blodet inte särskilt trevligt, och ifall du känner dig glad så är kemin trevlig. Kroppen och sinnet tycks hela tiden följa varandra. Ifall du hör en kvist i skogen och plötsligt blir rädd att det är en björn, vad händer då? Är det inte så att du exempelvis andas in högt uppe i bröstkorgen och håller andan. Sen några sekunder senare när du ser att det var en ekorre (en tung ekorre) så pustar du ut. Om inte kroppen reagerade på allt det vi tänker, skulle det inte vara så att vi skulle kunna se en björn utan att reagera med kroppen och se lugn ut som om inget har hänt. Det lär dock inte vara omöjligt, en människa som höjt sitt medvetande tillräckligt mycket lär kunna iakta sina tankar och känslor och tillåta dem passera, istället för att ge dem föda och agera ut det. 

Ifall du tävlar i en idrott och börjar bli rädd för att förlora, vad kommer det göra med dina muskler och med din andning tror du? Ifall du är nervös en vecka innan tävling, hur mycket energi tror du att du har kvar när det är tävlingsdags? Hur bra syresättning tror du att du har i kroppen ifall du redan andas med munnen innan tävlingen på grund av stress?

Ifall du varit väldigt nervös inför tävling så har du nog upplevt det intressanta fenomenet hur kroppen klarade inte ens en bråkdel av vad man klarat under träning. Hur kroppen nästan stänger ner sig, man kan inte andas och musklerna blir så spända på ett sätt man aldrig upplevt. Sen ser du andra idrottare som verkar skina när dem tävlar och kan bara klia på huvudet hur det kan vara så lätt för dem? Men genom att läsa denna text så kanske det klickar lite för dig att det finns hyffsat logiska förklaringar. Nä jag ska inte använda ordet "logisk", allt är bara mystiskt egentligen. Men ifall man utforskar själv kan man kanske till sin förvåning börja upptäcka själv det jag skriver om. 

Sympatiska och parasympatiska nervsystemet (SNR & PNR)
Kroppen verkar inte veta vad som är sant eller inte det du tänker. Ifall du oroar dig att förlora, att du ska skämmas, göra något pinsamt och spelat upp sådana scenarior så tror kroppen på det och definitivt så aktiveras det sympatiska nervsystemet i kroppen som kallas för bland annat "fly eller fäkta". Men det sympatiska nervsystemet lär också vara till för att vara aktiv, att agera, att handla, att ta krafttag. Ifall man ständigt oroar sig så kommer detta system ständigt vara igång och det är något man även kan kalla för "sympathic overdrive". Ständigt är bilen på vägen och aldrig stannar man upp för att tanka. Eller ständigt är människan vaken och aldrig går och lägger sig och sover. När vi människor är aktiva är det menat att vi ska vara passiva senare. Men genom att vi människor inte slutar vara aktiva i våra tankar och ständigt spelar upp sådant där vi människor behöver handla så får aldrig det "parasympatiska nervsystemet" aktiveras. Kom ihåg, kroppen verkar som sagt inte skilja på det du ser på riktigt, och det du spelar upp i din hjärna. Så det går att likställa det med att du faktiskt i en verklig situation blir utsatt för stress, och där människor tycks aldrig bli less på att göra det besvärligt för dig. I en verklig situation skulle människor bli less kanske efter en timme, men i vår hjärna kan vi fortsätta i timmar, dagar, månader och till med år. Såklart med ro lite här och var, men nog är det så att vi människor kan gå runt och oroa oss hela dagarna, det är troligtvis ingen slump att människor går in i väggen. Jag har noterat när jag arbetar att många som arbetar tycks vara stressade i sitt jobb där dem tycks stressa nästan hela dagen. Ett oroligt ansiktsuttryck där man ser personen försöker göra sitt bästa, och tycks ständigt vara rädd för nåt. Inte så många månader senare så får man höra att personen är utbränd. 

Power of the mind, eller "power of no-mind"?
Eftersom vårat sinne är väldigt negativt av sig så vill vi gärna undvika att använda oss av sinnet för att ta oss an utmaningar. Man brukar säga "Power of the mind", men låt mig introducera orden "Power of no-mind". I görandet vill vi eftersträva att rentav försvinna som person. När vi slutar att försöka, börjar något annat "större" att råda. Fedor Emelienenko kallade det gud. Fedor sa alltid under sin karriär att det är "guds vilja" som bestämmer vad som skall ske, och kanske är liknande om vad jag skriver om nu, fast jag kallar det inte för gud. Troligtvis var det därför Fedor upplevdes vara samma person både när han vann och när han förlorade. Han förstod kanske att han kunde inte ta cred för det som händer i ringen, för det bara hände, han lämnade över sig och det som händer det hände. Detta är anledningen varför Fedor under hela sin karriär inte hade en ända tråkig fight. Ingen tungviktare lämnade över sig så totalt i ringen som Fedor gjorde och om 100 år tror jag det är Fedor man kommer prata om trots att det kommer finnas andra tungviktare som varit klart bättre. 

Det finns onekligen något som kallas "Power of the mind", för vårat sinne tycks skapar den verklighet som vi upplever den, även något man kan möjligtvis kan kalla för Matrix. Kan vi påverka vårat sinne så kan vi påverka vår verklighet. Ifall du aktivt kan tänka en viss tanke som du vill, så kan du skapa den verkligheten för dig. Ifall du skulle lyckas visualiserar att den människa du tycker är sexigast i Världen smeker dig så kommer du din kropp att börja vibrera av sex eller vad man ska säga. Men bekymret är att det är inte så lätt att påverka sina tankar som man tror.

Acceptera negativa tankar, inte fly
Egentligen handlar det inte om att lära sig att tänka positiva tankar, men snarare finna konsten att acceptera sina dåliga tankar. Det är inget fel på negativa tankar, dem kommer och går. Det är inget du kan påverka så mycket även om du gärna vill tro det. Det finns många förstås som idag jobbar på att tänka positivt för att sluta tänka negativt, men det går inte jämföra med acceptans. För det första så kommer det som fått negativa att uppstå inte försvinna, utan finnas kvar. Det vill bli sett, inte fortsatt förtryckt. Sen så lever vi människor i en sorts dualitet, negativa tankar kommer finnas, försök inte fly från naturen. Sen är det som sagt inget fel med negativa tankar, problemet är när vi människor identifierar oss med våra tankar. Jag vet att jag ibland fantiserat hur det skulle vara att putta ner en människa från en bro och sedan kommit på att jag tänkte sådan sjuk tanke. Men det lär vara otroligt normalt. Eller jag vet det är normalt. Vi människor tänker ibland det värsta, det tror jag är något som är naturligt. Men här kan man klandra sig själv, eller så kan man skratta åt det. Skratta åt hur ens egna tankar kan vara så sjuka och vara tacksam att man inte är tankarna.  

Den viktigaste anledningen till att inte försöka förtrycka det negativa och favorisera det positiva lär vara att vi människor kan inte bara välja vilka tankar som ska dyka upp.  adsfasdfasdf

Att finna den konsten är inte lätt, men det är en ypperligt trevlig väg att lära sig. Man simpelt accepterar sina tankar och favoriserar inte positiva framför negativa. Kommer negativa tankar, försök inte förtrycka. Vi människor har gjort det sen barnsben på ett omedvetet sätt, direkt vi tänker dåliga tänker och upplever obehagliga känslor så sätter vi oss framför en tv eller tar upp mobilen stup i kvarten. Anledningen varför vi behöver hela tiden vara sysselsatta i våra och inte kan sitta stilla lär vara för att sinnet bara fortsätter mala på tankar och skapar obehagliga känslor. Skulle vi sitta helt stilla i skogen en stund så finns det en risk att gråt kommer att ske. Naturen hjälper dig att möta dig själv. Antingen kommer du fortsätta kämpa emot eller så kommer naturen visa dig vägen. Men något sådant gör vi människor inte så vi fortsätter våra liv och för många lär livet vara att kämpa för att hålla sig ovanför ytan. Det är exempelvis många unga människor som verkar bli utbränd i unga åldrar, och det kräver nog lång tid av långvarig stress för att en utbrändhet ska bli en verklighet.   

Men hur accepterar man sina negativa tankar? För det första behövs en liten distans till sina tankar. Det behövs en hyffsat hög nivå av medvetenhet. Ifall du är helt i egots grepp, dvs att alla tankar som dyker upp ser du som sanning, då är det förstås svårt att acceptera dina tankar. Ifall du är helt i egots grepp så är du ju tankarna, så hur ska du acceptera tankarna när du är tankarna? Men ifall det finns en liten distans, vilket yoga för övrigt handlar om, så kan du börja bli mer nyfiken hur dina tankar ter sig och hur du blir påverkad av dem. Kanske har du varit med om att ligga i säng och tänkt negativt i timmar över en småsak, men som har känts väldigt bittert? Ifall en medvetenhet kan höjas hos dig så kommer det naturligt bli att du tidigare och tidigare kan börja genomskåda detta ältande. Ifall en distans till dina tankar ökas, dvs du identifierar dig inte med tankarna så kan du bli fri från ältande efter en kort stund ifall du har tur. Acceptans av negativa tankar innerbär helt enkelt att du förstår på ett djupare plan att du är inte tankarna.

 Acceptans av negativa tankar innebär inte att du försöker lura dig själv att du inte bryr dig om negativa tankar, för kom ihåg, du kan lura dig själv men inte ditt omedvetna. Acceptans av negativa tankar upplevs, du kommer märka att du förändras. Innan dränerades du av energi ifall du tänkte negativt, och plötsligt vid acceptans så känner du dig lättad, du kan andas, du känner dig mer fridfull. 

Man får inte glömma heller att ifall man försöker att tänka positivt så kommer det alltid finnas en underliggande rädsla att man kan tänka negativt. Vi människor är mästare på att lura oss själva, men vi kan inte lura det omedvetna. Testa när det väl gäller att tänka positivt och se hur bra det går. Låt säga att du är i final i tennis och det är avgörande matchboll och hela Världen tittar på, tror du att positivt tänk fungerar då? Låt oss vara ärliga, alla våra försök efter lyckotankar och hopp är det som kommer sänka oss. Du kan försöka tänka "jag vinner nu", men du kommer inte lura ditt omedvetna. Ifall du vandrat 99 meter på en lina som är 50 meter ovanför marken, så kommer den sista metern vara livsfarlig för dig även hur väl förberedd du är med positiva tankar. Nyckeln är snarare att acceptera döden. Nyckeln är att bli ett med det man så att ens egna tankar just för stunden upphör.

Exempelvis en boxare som kan observera sin andning kan bli fri från rädslan i ringen. Som Eckart Tolle se, man kan inte inte observera sin andning och samtidigt tänka. Åtminstone så minskas tankarna signifikant och har inte samma grepp om en. Boxaren som lär sig att andas medvetet kommer inte stå framför sin motståndare och tänka eller oroa sig över slag som kommer och spänna kroppen i rädsla samt andas dysfunktionellt. Ibland är det bara vårat egna sinne som sätter käppar för oss själva. När Conor Mcregor fick frågan av en intervjuare hur han förberedde sig för sin motståndare sa han att det finns ingen motståndare förutom han själv. Det är vi själva som är motståndaren. Egot. Men nyckeln är inte att se vårat ego som en motståndare, för det är egot som säger det. Skidåkaren med Världens bästa kondition kan gå in i ringen och bli helt utmattad av ingenting i ringen. Är han/hon slagrädd kommer han/hon stänga ner sig genom att spänna hela kroppen samt hyperventilera med munnen. Det är vi själva som alltså är begränsningen för att nå vår potential, och för att ha en chans att finna flow state. Ju mer vi vill, desto mer avlägset kan flow state vara.

Men det är inte skrivet i sten, det lär nog finnas folk som klarar att påverka sitt sinne bra. Det lär finnas människor som med rätt omständigheter har ett sinne som "arbetar för en" och man har lätt att med sitt sinne påverka omständigheter. Det har jag ingen erfarenhet för, men nog borde det finnas. Sadhuru brukar ofta säga att vi människor har fått ett sinne som är kanske det mest signifikanta som skapats. Men vi fick ingen "users manual" hur sinnet ska användas, så för de flesta av oss har vi ett sinne som arbetar emot oss. Vårat sinne ser exempelvis inte till att vi äter rätt saker, är i rätt miljö och så vidare och så vidare. Vårat sinne verkar gilla att rent av misshandla oss själva, kroppen alltså. Därav skrev Sadghuru boken "Inner engineering", för att vi få hjälp att kunna ha ett sinne som arbetar för oss. 

Men jag tror hellre på orden "to many mind", som en Samuraj sa i filmen "The last Samuraj" till Tom Cruize när han förlorade en duel om och om igen. Vi behöver fria vårat sinne, bli ett med det vi gör. Något annat spontant dyker fram där vi inte behöver försöka, utan vi bara vet. När Muhammed Ali fick slag mot sig så behövde han inte tänka på vilket håll han ska parera slaget, utan det händer bara. Glädje kan för övrigt fria vårat sinne. En barn som jagar ett annat barn i tagen behöver inte tänka hur han ska få fast honom/henne, utan det bara händer. Det finns något annat vetande som inte använder sig av ord.

Nuet kan ej förstås av intellektet
Allt som sker i nuet går inte att förstå med intellektet. Nuet har redan hänt och intellektet försöker tolka det som hänt. Låt säga du upplever sann kärlek, det är något du upplever. När du försöker tolka det blir det bara en skev tolkning av det du upplevt. Du kan ligga i sängen och uppleva något fantastiskt, kanske bland de största en människa kan vara med om, men när du ska försöka förklara bland det mest fantastiska som finns så beskriver du det som "fjärilar i magen".

Musiken vår lärare 
Musiken tycks kunna förvandla hur vi rör på våra kroppar. Ibland tycks det ibland vara så att musiken kan få oss att försvinna. Som dansaren i dansen. Det betyder inte att man försvinner, men just när vi är närvarande så slutar vi tolka, fundera och tänka vad som händer, utan det händer bara. I närvaro händer saker och ting spontant, det finns inget "jag". Ibland har man knappt något minne från vad man faktiskt har gjort, ifall man exempelvis dansat i nuet så kan man se på en video efteråt och fundera "är det där jag"? Det kan alltså hända när vi upplever stor mening i det vi gör och har genuint kul. Just musik kan ibland ha den potentialen om vi spontant får släppa på taget, och när vi minst anar det börjar vi känna rysningar i kroppen av musiken. 

Känner du igen dig att du kan finna en ny favoritlåt när du är på väg hem efter en liten resa någonstans? På grund av mobilerna vet jag inte hur vanligt det är längre att musiken når hjärtat, men oftast hör vi inte musiken som spelas. Vi är upptagna med annat, vi har en mobil som ständigt snor en del av vår uppmärksamhet. Du kanske har mobilen i fickan men du väntar på att det ska komma ett meddelande. Men annars så, ifall du har varit ute på en dagsresa och sitter i bilen trött och orkar inte göra något alls, och sedan spelas en låt upp i radion så kan du plötsligt börja älska låten. Du tror det är låten som är mer fantastisk än andra låtar, men det kan vara så att du är mer mottaglig än någonsin förr. Med det sagt, musik kan vara bakgrundsmusik som vi inte hör, men det kan också vara något som träffar en inombords. 

Musik är heligt
Musik är heligt, ta den aldrig för givet. Undvik att spela musik helt utan syfte i timtals utan nån som helst uppskattning eller medvetenhet. Skippa hellre musik i några dagar och sedan lyssna "medvetet" när du känner musiken kan vara meningsfull. Eller så kan du också lyssna varje dag, men gör det medvetet, ta den inte för givet. Gör något väldigt simpelt, och lyssna. Finn kärlek för musiken, sluta lyssna med noll medvetenhet. Underskatta inte musik utan sång. Sång kan störa oss från musiken som kan nå oss i kroppen. Jag säger inte att en textlåt inte är musik, jag menar bara att utan sången så finns en annan sorts potential. Men det är nog ingen slump att exempelvis klassisk musik kan vara väldigt tråkigt att lyssna på. För tråkigt säger sinnet. 

Potentialen i musik utan sång
Men därav potentialen det måste vara i att lyssna på klassisk musik. Ifall egot säger det är för tråkigt så måste det finnas en guldgruva där. Precis som när egot säger att naturen är för tråkig, för egot vet det finns en guldgruva där. Eller när egot dissar nyttig mat och äter glass istället och säger "man måste kunna leva, för tråkigt att äta nyttig mat, tss". 

Du kanske tänker du inte uppskattar klassisk musik, men tänk igen. Har du tänkt på att kanske en del av dina favoritfilmer blivit väldigt bra på grund av musiken? Har du tänkt på att vissa filmer blivit mästerverk på grund av musik som varit mästerverk? Den musik som skapas till många filmer är ingenting annat en mästerverk, som musiken till Gladiator, eller till "The last of Mohicans". Ofta är det musiken man kommer ihåg från filmerna, som sätter sina spår nästan i sin själ. För övrigt är de mesta dokumentärer helt och hållet beroende av musiken. Vid exakt rätt tillfälle spelas rätt musik för att skapa rätt känslor. En person säger en kommentar som "ankor kan komma att ta över Världen" och så spelas dramatisk musik, då finns en liten risk att du kommer tro på det. Du tror det låter överdrivet, och kanske är det så, men du skulle bli förvånad hur lätt vi människor påverkas av musik. Klassisk musik skapar känslor inom oss. Inte känslor som skapas av tankarna, men snarare något mer extentiellt. 

Så varför hör vi musiken när vi ser exempelvis film och varför hör vi den inte annars? Kanske är det för att klassisk musik är extentiell. Vårat intellekt kan inte förstå det. Vårat intellekt kan bara tolka. klassisk musik som ljuder från högtalaren har potential att kunna bli mottaget från kroppen, men vårat sinne tillåter det ofta inte. Så mycket barriärer, så mycket hinder, som exempelvis "nä så tråkig musik detta är". Ifall vi hör en text så kan direkt intellektet följa med, eller ifall vi hör en speciell rytm och kan börja gunga på benet i takt eller dylikt. Men långsam klassisk musik så är det som att sinnet försöker följa med men det finns ingenstans att börja sjunga med, lyssna eller klappa med händerna mot knäet. För att lyssna på klassisk musik är det som att vi måste släppa på taget och fria sinnet och börja lyssna med kroppen. Det är som att det är menat för kroppen att lyssna på klassisk musik, varpå det kanske kan räknas som en extentiell musik. Musik som förändrar kemin i kroppen, musik som kan påverka chakran om dem nu existerar. Musik där vi börjar uppleva rysningar i kroppen.

Kroppen lyssnar
När du hör en klassisk musik, försök inte lyssna med örat bara, lyssna med kroppen. Iakta kroppen. Uppstår rysningar, känn. Vill kroppen dansa, så dansa. Det är inte intellektet som lyssnar, det är något djupare som för dig till nuet. Därav potentielan i musik som kan vara en av nycklarna att hjälpa en mot att finna flow. Musiken kan alltså finnas till vår hjälp ifall vi tillåter det. Men även vanlig musik fungerar förstås, inte bara musik utan sång.

Den stora frågan är kanske ifall man är mottaglig för musik. I dansen upphör sinnet att styra och man kan kanske säga att livet självt uttrycker sig genom en. Istället för att försöka dansa, så släppa på tag, och låta dans bara hända. Såklart kan man finnas kvar där mer eller mindre, men tankarna är bara en liten bråkdel av hur mycket man annars kan tänka. Men ibland kan det rentav upplevas som att man faktiskt inte gjorde något. 

Det signifikanta i det är att vi slipper negativa tankar som stänger ner oss. Vi slutar alltså stänga ner oss själva, och det är kanske då vi kan finna "Power of now". The zone. Dansaren i dansen, eller så kallade flow state. Frågan är ifall man kan få med dansen i sitt görande? Ifall man kan lyssna på musik och uppleva en naturlig rytm i kroppen och sedan ta med den känslan eller upplevelsen till en aktivitet? Istället för att komma till en träning eller annan sorts aktivitet sista sekund stressad och ofokuserad, så komma i ett "festmode". Vad händer ifall man en halvtimme innan träning chillar, lyssnar på musik, dricker gott kaffe och skapar en intention att man ska ha kul i sin aktivitet och inget annat? Nyckelordet är musik. Sen intentionen att man faktiskt ska göra något man gillar att göra. Jag tänkte avslöja en hemlighet, det kan hända att din kondis förändras totalt ifall du kommer avspänd och glad till en aktivitet, men mer om det vid ett annat tillfälle. 

Faktiskt så blir det nästan mest tydligt i boxning när man står framför sin motståndare avspänd och släpper på taget. Dvs man står framför sin motståndare orädd och accepterar fullt ut att man kan bli slagen. Ifall man hamnar i ett sådant "mode", så kan ett slag komma mot en och kroppen kommer helt enkelt flytta på sig av sig självt. Det vore nästan konstigt att ta cred för att man skulle inte flytta sig från slag. Direkt man tänker att "snart kommer slaget" så är man spänd och när slaget avfyras så hinner man helt enkelt inte. Eller man hinner kanske men man skyddar sig på ett ansträngande sätt, inget flow.

För övrigt så lär vissa, eller många proffsboxningstränare spela exempelvis klassisk musik eller annan musik där det inte finns en sångare under träningar. Man lär ge tips till boxarna att känna musiken. Att låta musiken göra en avspänd, mjuk, och avslappnad. Precis som Bruce Lee sa så finner vi maximal kraft genom att finna maximal avspänning. Ju mer avspänd vi är i kroppen, desto mer kraft. Titta på Conor Mcregor vs Jose aldo på youtube. Det Bruce Lee pratade om uppvisade Conor i ringen.

Kan man ta med det mindsetet till sitt görande så händer det nåt. Bruce Lee sa "be water", men hur förstår man det intellektuellt? "Be water" är inte att försöka vara vatten, "Be water" är att vara vatten. Det är ingen slump att man kallar ibland boxning för en dans, för det finns fundamentala likheter. I dansen släpper man på taget och låter saker och ting ske. I boxning släpper man också på taget och låter saker och ting ske. Plötsligt försvinner rädslan och plötsligt ser man slag som man annars inte skulle se. Man börjar lita på kroppens reflexer och till sin förvåning tycks kroppen veta hur man ska undvika ett slag som kommer mot en. Men i rädsla stänger vi ner denna intelligens. Så man låter i princip dansen lära en boxning. "Be water" är att se boxning som en dans. I dansen lämnar man över sig och kroppen tycks veta hur den ska röra sig i symbios med musiken. I boxning lämnar man över sig och kroppen verkar veta hur den ska skydda sig mot slag. Men precis som Bruce Lee sa är att det är lätt att prata om eller visa på film fance moves, men att göra på det på riktigt är ingen lätt grej.  

Eftersträva att simpelt ha kul och finna mening i görandet, har man tur så närmar man sig målet med stormsteg. Det är ett stort dilemma, ju mer man skiter i målet desto större chans att målet besannas. Att eftersträva att ha kul är dock inte det lättaste, ända från barnsben fick vi lära oss att vinna för att få beröm. Vi fick lära oss att ifall vi vinner så får vi samhällets ögon som det upp till oss. Vi drömmar om det, tänk, en vacker dag kanske man vinner och hela Världens ögon är riktade mot en och applåderar. Då kommer livet fulländas. Då kommer man få allt det man drömt om. Alla dessa tankar kan dock sätta käppar för en när det gäller. Vid ett avgörande ögonblick kan en tanke som "jag kan vinna nu", och det kan vara all anledning till att man förlorade. För "jag kan förlora, klanta till mig, sabba" det dyker naturligt upp" när det finns ett hopp att vinna.

Som människan som går på lina, han kan ha gått 99 meter på en lina 50 meter ovanför marken och den sista metern är överlägset den farligaste metern. Det kan räcka med tankar som "bara en meter kvar, jag kan klara det, min dröm är så nära". Så nära, men ändå så, så, så långt borta.

Med det sagt, ifall ens prioritering är att ha kul i sin drott, i sin dans, i sitt sjungande, så kommer dessa tankar inte dyka upp.

Filmtips på en sann historia om en idrottare som har med detta att göra, peaceful warrior.

Förr eller senare behöver vi börja möta vem vi själva är, och ett ypperligt ställe att göra det kan vara vid naturen. Även syssla med yoga och se ifall yogan med tiden kan hjälpa till att skapa en distans mellan medvetandet och kroppen/sinnet. Att med hjälp av pranayama (medveten kontrollerad andning) öva på att låta andetagen leda tempot och iakta processen, och fortsätta öva på rikta uppmärksamheten inåt. Det är inte så enkelt, jag skulle vilja våga gissa att yoga kan säkert vara bland den absolut bästa mentala träningen, och då känner jag inte till så mycket vad idrottare har för mental träning.

Värt att nämna när jag skriver om yoga så är det inte den yoga som man ofta erbjuder på gym. Yoga är att ha en intention att rikta uppmärksamheten inåt. Ett exempel är att det är möjligt att börja andas 2 andetag i minuten med ujjahaj andningen där man får skölja kroppen med stora, djupa, långsamma andetag, och känna hur stela muskler kring bröstryggen får lite kärlek trots att man inte stretchar just dem.