Tack tvillingbrorsan för att du är du

En text om min bror Micke tänkte jag åtminstone ha skrivit innan jag spinner vidare på andra ting att skriva om. Tänkte att det är åtminstone det minsta jag kan göra, eftersom utan Micke hade jag kanske inte blivit nyfiken på kampsport, meditation, nuet, känslor, rädsla och dylikt. Ingen liten grej om man frågar mig eftersom jag anser idag att livet till stor del handlar om att uttrycka sig som människa och lära känna sig själv. Men det är ett ämne som är svårt att sätta ord på och det är först på sistone som jag börjat förstå varifrån jag börjat få upp ögonen för denna aspekt i livet. Jag misstänker att jag helt enkelt underskattat brorsan.

Tänkte även passa på i texten att så lite frön att många människor som har problem i samhället kanske kan erbjuda något helt annat som är väldigt viktigt och värdefullt. Micke hade exempelvis något mycket mer att erbjuda än sina misslyckanden, sina olika titlar som ADHD, få massor med IG, gå i specialklass och sådant som ger en känsla av att vara mindre begåvad för att han inte klarar av samhällets krav lika bra som andra. 

Men om man frågar mig, finns det något mer viktigt i livet att lära sig att handskas med sina känslor? Mike Tysons tränare kan exempelvis berätta att boxning handlar om att hantera sin rädsla. Micke är nästan den ända killen jag känner som pratat om rädsla. Säger inte detta mycket? Idag är jag 35 och det är först senare åren som jag fått upp ögonen att skolan knappt lär ut sådant som är verkligen är viktigt. För mig känns det som att den riktiga skolan börjar när man slutar skolan. Ständigt jagande av betyg i så många år, men vart är undervisningen hur man ska lära känna sig själv i livet, att kunna handskas med sina känslor, att ta sig förbi hinder, att utvecklas, att handskas med motgångar och så vidare. Hur mycket tid lägger man på att lära barn och ungdomar att lära sig att förstå sina rädslor, och lära sig att uttrycka sig som människa kreativt.

Men ändå så tror vi skolan är det som lär oss hur man ska vara som människa och hur man klarar sig i skolan lär påverka ens egna hälsa fysiskt och psykiskt. Det kan inte vara särskilt trevligt att inte klara av att få bra betyg och ständigt få bli påmind om att man är sämre än andra under sin uppväxt. 

Känslor är framtiden på alla sätt och vis. Vi har en historia där man sett känslor som något feminint, tjejigt och svagt, men kvinnor råkade bara vara bättre än män att förstå sig på känslor. Män är också känslostyrda men vet bara inte om att dem agerar efter sina känslor. Dem som skapar dokumentärer vet att man kan påverka hur folk tänker baserat på vilka känslor man kan skapa med musik. Vid rätt tillfälle kanske man lägger in dramatisk musik och får tittaren att känna känslor, vilket gör att det som sägs just då i dokumentären kan upplevas som sant. Vi går alltså efter känslor vare sig vi vill tro vi är logiska eller inte. Att inte gå efter känslor utan att se saker och ting för vad det verkligen är har en känd vis människa vid namn J.Krishnamurti sagt är "The highest form of intelligence".  

Känslor är fundamentalt, men trots hur värdefullt det är så är samhället blind för sådana kvalitéer, vilket är synd för exempelvis yngre människor som kanske är duktiga på att förstå sig på det men får ingen cred. Alla människor vill bli sedda för dem är och att bara få passa in. Micke må exempelvis ha lärt sig boxning väldigt snabbt och hade potential att bli väldigt duktig, men det är lätt att man hellre fokuserar på att han har svårt i skolan. 

Micke berättade förstås inte mycket för mig, han verkar ha haft mycket bekymmer som han aldrig berättade för mig. Men något jag lade märke till var att det var mycket kamp och inte så värst bra kommunikation med föräldrarna där frustration uppstod från båda hållen, något som inte alls kan ha varit särskilt enkelt genom åren. Om och om igen lär han ha fått uppleva att han är misslyckad, och detta lär var ett fenomen väldigt många barn går igenom. Försöker inte klandra på dåligt föräldraskap, utan detta lär vara ett fenomen för många unga som inte klarar sig så bra i skolan. Det behövs ett helt nytt sätt i samhället att se på detta, där man ger mer förståelse till unga och där man genuint försöker lyssna. Man har allt att vinna på att göra just detta, på så vis kan man få de unga att blomma ut och finna sin potential.

Personligen så såg jag aldrig hans så kallade hinder under hela min uppväxt, och jag är alltså hans tvilling. Han var min rival i det mesta och jag måste ändå säga att han klarade sig bättre än mig på många sätt och vis, exempelvis socialt, idrott, och även vass på dataspel. Det han började med blev han helt enkelt duktig på, och pappa brukade säga till honom "Mikael, om du lägger ner lika mycket tid på skolan som på dataspel så skulle du klara av skolan". 

Men problemet är dock bara att det är ytterst viktigt för en del människor att något känns kul och meningsfullt ifall dem ska lära sig något. Troligtvis speciellt för människor med ADHD lär det vara ytterst viktigt att det som lärs ut är intressant för dem. 

https://www.psychiatrictimes.com/view/longitudinal-study-of-sleep-and-adhd-symptoms

Brown said. "Every patient I've ever seen with ADHD has a few activities in which they have no difficulty utilizing their executive functions, but has a lot of difficulty with doing almost everything else. It comes down to that one phrase: if I'm interested." 

För en människa med ADHD är det alltså viktigt att något är intressant, och ifall man frågar mig finns det nästan ingenting intressant i skolan. Sen går det även att diskutera att man har knappt något nytta av det som lärs ut.

Men att det är viktigt att något känns intressant gäller egentligen alla människor, det råkar bara vara så att för en del är det verkligen viktigt. För en människa som inte gillar matte särskilt mycket så kan det vara svårt att få VG eller MVG. Men ifall samma människa 20 år senare finner ett genuint intresse av matte så finns det ingenting som säger att just han kan bli ett mattegeni. Glädje är allt. Att man inte klarar av att memorera sådant som känns tråkigt innebär alltså inte att man är osmart, men det kan rentav också vara tvärtom. Bruce Lee sa exempelvis att man bör undvika att memorera sådant man inte har nytta av, men att omfamna det man har nytta av. 

"If a child is poor in math but good at tennis, most people would hire a math tutor. I would rather hire a tennis coach" - Deepak Chopra

Detta är en upp och nedvänd Värld, för det är mer värdefullt att finna en passion i något än att plugga matte. Ett barn vill bli sett, erkänt och lyssnat på. Älskat. Tänk om ett barn som har problem i livet istället för stöd och accepteras för just den han/hon är. Då menar jag genuint, inget man låtsas göra. Därför skrivs denna text bland annat, just för att så frön att människor som tycks ha problem i samhället kan vara briljanta på något annat i livet, och att skolan är en väldigt, väldigt dålig indikation ifall ett barn är begåvat. Ibland kan det rentav vara tvärtom, det barn man tror är begåvat kanske inte är så begåvat som man tror, och det barn som verkar dum kanske rentav är genialisk. Detta just för att se briljans behöver man själv var briljant, annars dömer man ofta ut det som något konstigt.

Men många vuxna hoppas kanske att just deras barn ska vara de smartaste i klassen och sedan får de höra att deras barn har ADHD och klarar inte skolan. Klarar vuxna att dölja sin besvikelse? Kommer vuxna kunna dölja sitt dömande? Kommer vuxna att vara helt accepterande och kunna se sitt barn med kärleksfulla, närvarande ögon som visar att det är helt okay så att barnet kan känna sig tryggt och att det är inget fel på honom/henne? Jag talar om en fullständig acceptans där föräldrar inte projicierar sina liv på deras barn och hur dem vill att barnen ska bli, men snarare accepterande att låta dem få gro och blomma ut på deras egna sätt.

Hörde förresten nyligen några ungdomar prata om att i deras skola så hade det skett en uppdelning mellan barn med olika titlar och de andra barnen. Är inte det konstigt? Om samhället verkligen var helt accepterande till människor olika brister, varför sker en uppdelning? För ofta är det mycket mindre skillnad än vad man kanske kan ana. En människa med ADHD kanske skulle krossa andra ifall man levde ute i skogen och behövde vara intelligent och effektiv att överleva. Vad är egentligen ADHD? Ibland får jag känslan att det bara är ett ord man sätter på en annan människa bara för att han/hon inte lyder och sköter skolan. Sen så inser jag förstås att det även finns dem som verkligen har bekymmer, men det tänkte jag inte snöa in mig på i denna text. Min text handlar om dem som helt oförtjänat får en titel på sig så att han/hon blir mindre värd. Jag vill så frön att livet handlar om så mycket, mycket mer än skola och jobb. Vi är fåglar som blev satt i burar och när vi inte vet om att vi har blivit inlåst i en bur, det är då vi blir en vuxen. Det är då vi tappar bort det ovärderliga barnasinnet och nyfikenheten. 

"Never lose a holy curiosity" - Einstein

Tänk om människor som får olika titlar har fantastisk potential med andra saker i livet om man accepterar dem som dem dom är, och låta fröer inom dem att växa? Är det inte exempelvis så att det är känt att människor med ADHD exempelvis har lättare att fokusera på något dem tycker är kul, än vad andra kan? Det säger sig självt bara där att potentialen är enorm ifall man tar vara på de förutsättningarna, men tyvärr så är det inte så det funkar. Just nu sätter vi fåglar i burar, så många människor finns där ute som har vingar men får aldrig en chans att upptäcka det. 

J.Krishnamurti brukade prata bland annat om hur värdefullt det är att kunna rikta sin fulla uppmärksamhet till något. Inte bara att rikta sin uppmärksamhet till att lyssna på en lärare, men att kunna rikta hela sin uppmärksamhet till en simpel fluga som är på en vägg. Så det finns alltså mer i livet vi inte fått lära oss i skolan. Ifall det stämmer att bland det viktigaste som finns för en människa är att kunna vara uppmärksam, är det inte rätt slående att människor med ADHD råkar ibland eller ofta ha en helt fantastisk förmåga till att rikta hela sitt fokus och uppmärksamhet till något? Kanske är det ett enormt misstag egentligen att distrahera dem med massor med tråkiga läxor och dylikt? Så jag vill mena att människor som ibland har olika bekymmer i samhället kanske rentav ibland eller ofta kan vara väldigt intelligenta, men skolan handlar inte om att skapa intelligenta människor. Intelligens har kanske ingenting i skolan att göra, inte för att klaga. 

Livet är klart mycket större än att kämpa för att duga i samhället. Inte för att samhället är dåligt, nej nej. Samhället är trevligt om man frågar mig, men inte så länge man försöker leva upp till alla olika regler och krav. Samhället kan vara väldigt tufft, speciellt för dem som exempelvis inte klarar sig i skolan och sedan får ännu mer press av vuxna att försöka klara det.

Låt mig ge dig en tankeställare, tänk dig ett barn/ungdom som genom åren får känna att han/hon är sämre än andra människor, kan du föreställa dig att det skulle kunna vara väldigt annorlunda för barnet/ungdomen ifall människor såg upp till honom/henne och respekterade honom/henne genuint? Eller åtminstone se barnet som en medmänniska. 

Liten inledning
I skolan får vi lära oss att passa in och ifall man inte passar in i det samhället så kan det få en att uppleva att man är annorlunda, mindre värd, mindre intelligent och så vidare. Att inte bli sedd för den man är, att inte bli lyssnad på av vuxna, att uppleva att man är helt ensam för det finns ingen som kan se vem man är. Varför det blir problematiskt är för att i vår kultur handlar lycka till stor del om att lyckas och att vara bättre än andra. Lycka och framgång verkar alltså handla om att tävla med andra och ifall det går dåligt för en i samhället så blir man mera olycklig. Det blir därför ytterst problematiskt för barn och ungdomar som inte klarar av samhällets krav, och det är helt oförtjänat eftersom det kan vara rätt så meningslöst att försöka vinna denna tävling. 

Här är två sidor jag råkade få se som kanske kan ge en hint om att detta. Har inte läst igenom dem helt men det är kul att se att vetenskapen är nyfiken kring detta ämne, vilket är inget jag förväntar mig.

https://www.forskning.se/2022/03/18/sarbara-ungdomar-har-samre-socialt-kapital/#

https://www.specialnest.se/liv-hem/forskning-ungdomars-sociala-kapital-paverkar-deras-psykiska-halsa

Men innan jag spinner vidare i min text så känner jag förstås att det är värt att nämna att det finns såklart människor som verkligen har olika sociala bekymmer och behöver hjälp för sina brister. Många lär exempelvis ha seriösa koncentrationssvårigheter och inte klara av mycket i livet. Men nog lär det vara många som helt enkelt behöver få andra förutsättningar där man istället för att ge dem mer press och kanske medicin, kanske istället börjar ändra deras levnadsvanor. Vem vet hur många som lider av att ha fått stirra i skärmar i alldeles för ung ålder, för mycket socker, för mycket stress och för lite aktivitet, dans, sång, idrott, lek och andra ting som är bra för barn att få syssla med i sin ungdom. 

I vår kultur verkar vi leva i andan att bli framgångsrika och vara bättre än andra människor. När vi väl har familj och hus så börjar vi tävla med grannar om vem som har grönast gräsmatta och denna form av tävling upphör aldrig. När man är 70 år så kanske man tävlar om vem som har bäst barnbarn.  Men det finns en aspekt som är motsatsen till denna tävling, att helt enkelt bara vara. Att uttrycka sig själv som människa i exempelvis dans, sång, måla och så vidare. Att finna en mening i det man gör, därmed finna en balans mellan att sikta mot mål men även ha kul i processen. För många människor kanske det viktigaste egentligen är att ha kul och är inte särskilt sugna på att jaga framgång, men ändå kommer en stress finnas där. Det kommer ofta ändå finnas något inom en som känner att man vill duga. En konstant strid inom sig själv, ska man ha kul, eller ska man försöka bevisa något?

När barn som inte klarar skolan så börjar man kanske fundera ifall dem har psykiska problem, men man funderar inte på ifall det är något annat dem kanske borde få göra? När Yogin Sadghuru lämnade in sin dotter till en skola skapad av J.Krishnamurti så ville han inte att skolan skulle vara hård med henne, utan det ända dem skulle se till var att hon fick bra mat. Låt det sjunka in, bra mat, det var allt. Sen ifall hon leker, dansar och sjunger så är han glad.

Men i vårt samhälle får de barn som inte lyckas bara ännu mer press och stress. "Du måste klara skolan, annars är din framtid över". Egentligen är det nästan ett brott mot ett barn att säga så, men det är så normalt i vår kultur att vi ser det inte. Min bror Micke hade en annorlunda uppväxt än mig, jag såg att han hade det väldigt tufft. Jag visste det inte då, för jag förstod mig inte på psykisk ohälsa. Ända sen vi var små var han misslyckad i samhällets normer. Misslyckanden efter misslyckanden, behöver inte gå in på det men ständigt är det något. IV barn, IG barn, ADHD barn är bara några titlar och hans framtid verkar vara att arbeta på samhall. Sen misslyckanden efter misslyckanden, ständigt är det något. Ständig besvikelse. Micke tyckte inte skolan var så viktig men man kämpade att försöka få honom att tycka den är viktig. Det var ingen som sa "Micke, skolan är inte så viktig som man försöker få dig att tro, det finns mer i livet". Jag klarade mig okay i skolan så jag slapp detta, jag fick ofta beröm.

Micke utforskade en del av livet som jag inte gjorde, och alla de utmaningar Micke fick stå inför gjorde att han kanske fann meditation. Kanske är det därför jag hyser sån stor respekt för min bror, för han är anledningen till mycket av det jag sysslar med idag. Det var Micke som började med kampsport, meditation och dylikt, jag har kommit efteråt och nosat på det han grävt fram. Han hade en skattkarta och visade för mig vart det finns guldgruvor i livet. Micke utforskade livet på ett helt annat sätt än mig, och jag fick på sätt och vis följa med på hans upptäckter, men slapp det lidande som han fick genomgå. Så ja, jag är tacksam att ha haft en sån fantastisk bror som med alla utmaningar i livet började finna meditation och i många år försökte utforska det området. Tacksam för alla gånger han utmanade mig på alla sätt och vis så att jag fick en chans att växa. Jag var den perfekta personen för honom att projiciera på, vilket har varit tufft. Samma sak tvärtom förstås där jag projicierat på honom även om det är lite svårare att se. Men idag är jag tacksam att han petade på mitt ego med en pinne och utmanade mig så mycket att jag bara ville skrika. Tänk om han höll med mig om allt jag sa? Ve och fasa. 

Men även om jag beskriver det som att han hade en dålig uppväxt i denna text så är det värt att säga förstås är att han var väldigt omtyckt. Han hade 10x lättare än mig att skaffa vänner och folk gillade att vara med honom. Men det jag skriver om nu är att duga i ett annat anseende. Att inte behöva känna sig misslyckad i samhällets normer och få olika titlar som gör att man blir mindre värd och känner sig konstig. Visst, det kan bli en stor drivkraft att få höra att man inte duger, men för många kan det bli att man tappert fortsätter kämpa i sitt liv att försöka duga i andras ögon.

Tänk om man som barn istället verkligen får bli respekterad som en medmänniska, vilka bekymmer man än har. Tänk om man får höra att det är inget fel på en? Jag kan inte betona det tillräckligt. Ett barn behöver få bli hörda, kärlek, näring, nästan som att man såg dem som växter där man bara ger dem rätt näring och där dem sedan få gro och själva utforska sin egna potential. 

Inget fel på en ifall man inte klarar av skolan

Jag tänker såhär, varför måste man göra det så svårt för barn som inte gillar att plugga? Varför sätta onödig press så att barn inte känner att dem duger? Varför kan inte barn få vara barn åtminstone till yngre tonåren. Det måste finnas så många barn/ungdomar som lär uppleva dem är de mest ensamma människorna på jorden där ingen kan se dem för dem dom är och hjälpa dem att lyfta fram deras inre styrkor.

Det är bra att de barn, ungdomar och även vuxna får veta att bara för att man inte dög i skolan så betyder det egentligen ingenting. Inte om man tänker på den potential som finns hos oss människor. Faktiskt kan det nog vara så att ifall samhället ser ner på människor och ser dem som mindre intelligenta, så kan man göra dessa människor sjuka på olika sätt. Det är kanske samhället som skapar problem för människor med olika titlar.  

Hur många vet att memorering har inget med intelligens att göra exempelvis? Är det inte så att vuxna ser på "vet vet mest" program och tänker dem är intelligenta som kan svara på alla frågor? Hur många ställer ställer sig frågan varför man väljer att memorera så mycket information när alla har google idag?

Grejen är att det kan vara fullständigt naturligt att inte klara av skolan, för vi människor lär inte menade att sitta i en skolbänk och memorera onödig information dag in och dag ut. Om något skulle vara onaturligt är det att vi människor leds in i klassrum och upplever att det är helt normalt att vi ska lära oss sådant vi inte ens har nytta av och som är ruskigt, ruskigt tråkigt. Men jag klagar inte, försöker bara öppna ögonen för de människor som har problem i skolan, att dem är absolut inte mindre dugliga än människor som klarar sig ypperligt i skolan. 

"Don´t confuse schooling with education. I didint go to Harvard but the people that works for me did." - Elon Musk

I vårt samhälle får de barn som inte lyckas bara ännu mer press och stress. "Du måste klara skolan, annars är din framtid över". Egentligen är det nästan ett brott mot ett barn att säga så, men det är så normalt i vår kultur att vi ser det inte.

Barn och ungdomar som misslyckas i skolan är inte ens ett litet tecken på att dem är obegåvade, det kan ofta rent av vara tvärtom eftersom intelligenta människor behöver ofta veta exakt varför dem memorerar saker och ting. Barn behöver få vara barn och bli sedda och respekterade för dem dom är, och på så vis få gro och finna sin potential, inte ständigt bli motarbetad av samhället där samhället får dem att tro att dem inte duger. Det fanns en forskning där en förklaring till att barn med ADHD hade svårt i skolan var för att för de barnen var det extra viktigt att det dom försökte lära sig är kul. Det är slående! Det är fantastiska egenskaper rent av. Bruce sa exempelvis en gång att man bör glömma all information som inte behövs, och omfamna allt det som man har nytta av. Detta gäller egentligen för i princip alla människor men man ser det extra mycket tydligen hos folk med ADHD. 

Finns en briljans hos oss alla
Man vet aldrig vad det ruvar för briljans hos en människa! Vi är fascinerande varelser. Det är egentligen viktigt att varje ungdom får reda på detta och börja utforska vad hans/hennes potential är. Även människor som anses vara problembarn behöver få höra att det är inget fel på dem. Varför det lär vara viktigt att man inte ser ner på människor som får titlar är att samhället kan förändra människor för alltid. Låt säga att alla började titta konstigt på dig, då skulle du börja känna dig konstig tillslut, att det är något fel på dig. Du skulle förstås känna dig konstig direkt, men kan du föreställa dig hur du skulle förändras efter en längre tid? Underskatta inte hur andra människor skulle kunna totalt förändra dig och få dig att känna dig som en usel människa.

Ifall alla människor ser ner på en person så kommer den människa tro på myten, och kanske bete sig på det vis andra ser honom. Det vill säga, ifall alla börjar tro att du är en idiot och är obegåvad, då kommer du förr eller senare att bete dig så. Föreställ dig själv att du sitter på ett ställe och ser konstiga blickar mot dig då och då.

Därför är det viktigt att en förståelse behöver ändras när det gäller exempelvis intelligens, där memorering är inte så viktigt som vi fått lära oss. 

Titlar, en illusion 
IV barn, IG, ADHD och andra titlar är egentligen bara ord, idéer, titlar, illusioner. Vi människor är nog alldeles för unika och fantastiska för att man ska kunna placera människor i dessa simpla fack. Javisst finns det människor som verkligen har stora bekymmer i livet så man behöver olika hjälpmedel, men problemet är att vi människor är väldigt duktiga på att placera varandra i fack. Ett exempel är att det verkar som att få människor verkar förstå att invandrare egentligen är människor från hela Världen från olika länder och kulturer. Men vilken sida man än väljer i politik så tycks folk se invandrare som en viss typ av människa. Visst, det kan komma en majoritet av människor från en viss kultur, men av någon konstig anledning så blir det ofta ändå så att man placerar människor i fack. Man ser exempelvis ofta inte skillnad mellan en invandrare som blivit väldigt svensk i sitt sätt att leva, och en invandrare som hatar Sverige. Ena sidan kan ibland omedvetet se alla invandrare som dåliga eftersom man ständigt får en dålig sida av invandrare. Å andra sidan så kan den andra sidan se alla invandrare som oskyldiga stackare som man måste rädda, och då känner man sig god. Bara ett exempel, försöker inte bli politisk här. Poängen är att man bör vara uppmärksam på sig själv när man benämner en annan människa för någon sorts "titel", eller identitet. Man begränsar framförallt sig själv, men även den andra personen. Man ser inte personen framför sig för den han/hon är. 

Vi människor begränsar oss själva enormt med andra ord, även när det gäller titlar som ADHD och dylikt. Titlar kan begränsa oss där en titel kan stänga in oss i boxar. Man kan hitta på vad som helst och skapa en innebörd i ordet och ens verklighet blir egentligen en illusion, inte verklig. När ett barn väntar på en prognos så står hans framtid bokstavligen på spel, ska han få titeln på sig eller ska han inte få det? Världen kommer se han med andra ögon trots att ingen vet vem han/hon är. Alla människor har en egen bild av vad olika titlar innebär, och människor kommer plötsligt få en annan syn av han/hon som får titeln på sig. Jag skulle då inte vilja få en titel som bipolär på mig som barn för 20 år sedan. 

Värt att nämna är att en stor skillnad lär ha hänt på 20 år. Eftersom vi lever idag i en mera accepterade tid så är det troligtvis mycket mera accepterade att få en titel på sig idag. Men ändå så lär det fortfarande förstås vara ytterst problematiskt, för man är ju inte lika duktig som dem som får MVG och dem som får beröm av vuxna. Sen är det ju värt att skriva att många barn som har problem i skolan kan leva ett mycket mera spännande liv än andra och kanske klara sig bättre på andra sätt. Det jag skriver om handlar till stor del hur man blir sedda av vuxna. Vuxna respekterar mera barn som sköter sig än barn som är odågor. Känner du igen bilden hur en förälder och ett barn bråkar med varandra där barnet går och slänger igen dörren, och föräldern vet inte hur han/hon ska nå barnet? En kamp som kanske pågår i många år där föräldern vill försöka lära sitt barn att klara sig i samhället, men barnet vill kanske bara få vara och ha kul, något föräldern vägrar att acceptera. Barnet får lida mest. Det är barnet som behöver få bli sett. Det är barnet som behöver få bli lyssnad på. Det är barnet som är ett litet frö och som ska bli ett träd som kan stå stadigt resterande tid av livet. Barnet är under en utvecklande tid och behöver bara närvarande kärlek, inget annat, men många vuxna kan inte ge denna närvarande kärlek utan har istället en bild hur han/hon vill att barnet skall vara. Föräldern kan börja känna sig som en misslyckad förälder och vet inte hur han/hon ska göra, men det hjälper inte särskilt mycket så länge man inte inser att nyckeln är att låta ett barn få vara barn. Att lita på processen. Man bör inte glömma att varje barn lär sig att prata inte bara ett språk, men många lär prata bättre engelska kanske än sina föräldrar. Många barn lär vara bättre på datorer, och är inte datorer framtiden? 

När Micke fick titeln ADHD så innebar det ju att han definitivt inte var en normal kille som alla andra. Sanna mina ord, jag hade gjort allt för att slippa en sådan titel. Jag har då hållit mig inom ramarna för att undvika att bli sedd ned på, omedvetet. Jag skulle vägra en sådan titel, att få en titel så att andra kan se mig som mindre värd. Jag skiter i ord som "det gör inget, du är lika värd ändå", för det ända som betyder något är kroppspråket som talar sanningen. Jag kan inte tala för andra, men jag har i alla fall på ett omedvetet sätt försökt göra mitt bästa att inte falla utanför ramarna. Jag har varit glad över G och VG så länge jag håller mig där vid medel eller snäppet högre (bara tävlat med killarna)

Men han kunde inget göra, samhället gav han dessa titlar för att han inte klarade skolan och blev motarbetad inom många olika aspekter i livet. Nu vill inte klaga på dåligt föräldraskap av mina kära föräldrar, det är inte deras fel, men besvikelse kunde även upplevas där, och Micke måste ha känt sig som ett problembarn i samhället. Kanske han inte såg sig själv så, men att bli sett ner av samhället är ingen kul grej, inte när samhället handlar om att lyckas och bli framgångsrik. Jag menar, tänk om människor hade suttit ned och pratat med Micke och varit nyfiken på hans kvalitéer vad han är bra på? Jag menar, det är ingen liten grej. Tänk att istället för att känna att man inte duger, och istället blir sett för att vara en medmänniska och fullt respekterad trots sina brister? Det är nog ingen slump att vissa ungdomar gör revolt mot nästan allt och alla, för ingen kan ändå se och uppskatta dem för dem dom är. Ständigt duger dem inte och även ifall människor runt omkring försöker att låtsas respektera dem så kan dem inte dölja sin besvikelse med sitt kroppsspråk. Skulle de så kallade "problembarnen" börja kämpa och få MVG för att bevisa att dem också kan, skulle inte vuxna börja applådera då? "VAD DUUUUUKIG DU ÄR". Men vad är poängen med det? Varför berömma resultat på detta vis?

Själv skulle jag helst vilja säga till det barnet "vad tusan sysslar du med", varför försöker du få MVG för? För att bevisa för de äldre att du duger? Du duger precis som du är, du behöver inte deras bekräftelse. Okay, jag skulle nog inte säga det, men innerst inne. Att fokusera på att berömma barnen baserat på deras resultat kan ge stora bekymmer för dem långsiktigt. Man hade gjort någon studie eller liknande att när man gav barnen beröm när dem målade, så slutade dem att måla när dem inte längre fick beröm. Stämmer det är det större än stort. Större än stort, sanna mina ord. För det mest värdefulla som kanske finns för människor är att uttrycka sig själva kreativt på olika sätt. En människa behöver en hobby! En människa behöver något sätt att "bara vara", för att få tillbaka energi och motivation att klara samhällets krav. Tror du att det är en slump att många blir utbrända idag? 

Ett barn kan alltså kanske börja jaga MVG hela sin ungdom för att fortsätta få bekräftelse av vuxna i tron att dem är duktiga, men det är baserat på en bluff. När man är 25 år kan man kanske klia sig på huvudet och undra vad vitsen var. Om man frågar mig bör man som barn inte eftersträva att imponera på andra för att få bekräftelse, och bli sett ned på ifall man misslyckas. Ett barn behöver bli sett och respekterad för den han/hon är, även om han/hon inte är duktig i skolan. Sen förresten efter skoltiden så fortsätter kanske jakten att duga på en arbetsplats för sin chef. Ibland har jag fått känslan när jag sett i en medarbetares ansiktsuttryck, att det ser bokstavligen ut som att personen befinner sig på ett krigsfält. Så allvarligt tycks det vara för många att vara på ett simpelt arbete. En slump att många blir utbrända? Det är ingen liten grej att bli utbränd. De må vara vanligt, men det är ingen liten grej att köra slut på sig så mycket att kroppen måste säga åt en att chilla.

Finns en annan aspekt i livet 
När jag hört någon tycka synd om Micke eller något har jag försökt förklara ibland att det finns en annan aspekt i livet också som är viktig, men hur ska jag förklara? Livet handlar inte bara om att lyckas i samhället, det gör det verkligen inte. Samhället må vara kul att vara en del av och med alla olika konstigheter, men det är inte allt. Det behövs en grund först och främst så man inte virrar omkring blind i samhället och jagar sådant man tror kommer göra en lycklig, men som aldrig kommer få en att känna sig hel. Man tror att en dyr bil kommer göra en lycklig, och man kan verkligen, verkligen tro det. Sen kanske man märker att bilen gjorde ingen skillnad i livet, men man reflekterar inte över det och fortsätter jaga något annat som är några år bort.

Utan honom hade jag kanske aldrig varit nyfiken på visdomen från Öst, han lär ha sått mer fröer till mig än jag kan ana. För jag hade ingen aning riktigt om vad det innebär med att vara mer i nuet och vad meditation handlar om. Hur kan jag inte vara tacksam? Jag är evigt tacksam att fått möjligheten att läsa böcker av Eckart Tolle och lyssnar på honom på youtube. Mer och mer det jag sysslat med sista åren tycks ha med Micke att göra. 

Micke var var den ända killen jag visste som visade sig sårbar på det sätt han gjorde och pratade om känslor och jag visste inte första åren vad han pratade om. Minns när han pratade om sina egna bekymmer med kompisar och jag kunde inte fatta att han vågade visa sig så svag. Jag ville säga till honom "Micke säg inget, inser du inte att dem egentligen inte bryr sig, alla dina svagheter du berättar kan dem använda till sin fördel en vacker dag". Ja, sådan är jag, eller var åtminstone. Jag berättar inte något för nån, jag vill inte visa mig sårbar. Eller ville åtminstone, idag är jag förvirrad. Mer eller mindre kan vi säga. Men idag förstår jag att sårbarhet innebär styrka, och att försöka vara stark innebär svaghet. Åtminstone när man tror det är styrka att hålla igen allt. Man behöver förstås inte avslöja sina hemligheter, men det är ett fatalt misstag att tro det är styrka att knipa sin käft i tron att man är stark. Exempelvis när kroppen egentligen vill gråta ut så är det ypperligt lätt hänt att kämpa för att hålla igen det och tänka "jag ska vara stark".

Men Micke verkade ha tuffa tider så han hade inget val att inte lida. Han led inte bara för sig själv med sin psykiska ohälsa, han led för mig också. Så sant som det är sagt, han led för mig. Jag har varit en sten, jag pratade inte om mina egna känslor och han lär på något mystiskt vis smittat av sig mycket visdom till mig. Jag är nästan motsatsen till Micke när det gäller att prata om sina bekymmer, för ingen har fått veta mina bekymmer. Jag är duktig på att förneka för mig själv också för att för mig har det varit viktigt att vara stark. Jag tror dock det inte bara är jag som försöker vara stark på detta vis och inte visa mina svagheter för andra, men något nästan vi alla gör. Även när vi pratar om känslor så uttrycker vi ofta inte känslor kroppsligt. Vi må prata om våra ytliga bekymmer men vi döljer det som finns inom oss. Ja vi döljer nog även för oss själva så detta är något som är lätt av förneka. Vi kämpar för att vara starka i samhällets ögon och för oss själva, vi tror att svaghet är att blotta sig själv och uttrycka vem man verkligen är och kanske börja gråta och berätta om hur totalt misslyckad man känner sig. Men det gömmer sig en enorm styrka bakom denna sårbarhet.

"You've been damned by
You swear
That when a strong man cries
Is when a strong man dies

You're scared
That when a strong man cries
Is when a strong man dies

But a strong man cries
A strong man cries
Just look into this strong man's eyes"

En text från låten Born in a War - Future Islands. 

Lätt att underskatta människor med andra kvalitéer

När jag var yngre underskattade jag min bror och var blind för hans potential, för att jag själv hade faktiskt inte någon potential. Jag hade ytterst lite potential i livet, jag ville sitta framför datorn så många timmar som möjligt. När jag satt vid datorn dagarna i ända så började min bror bli duktig i boxningsringen och han läste spirituella böcker om nuet. Han hade stora brister i samhället, men hans potential var mer anpassad för visdomen i Öst. Redan som ung, typ 18-20 år så började han tydligen att meditera mer än en timme nästan varje dag och intresserade sig för Buddhas lära. Något många, många människor Världen över kommer att eftersträva mer än något annat i livet. Ändå så trodde jag att jag var den smarte av oss eftersom jag klarade mig bättre i skolan. 

Jag har haft så många fel i livet, trots att jag varit så säker på att jag haft rätt. Det som höll mig tillbaka i livet inom många aspekter var att jag trodde jag hade koll på livet och på Världen, jag var nämligen en logisk kille som inte hade öppet sinne för någon som helst spiritualitet. Jag tänkte alltid att folk som trodde på något högre hade blivit hjärntvättade på något vis, men samtidigt så tyckte jag dem hade tur på sätt och vis för att dem tillät sig luras, för dem såg ut att må bättre när dem hade någon sorts tro. Själv kände jag mig smart förstås för att jag inte låtit mig luras.

Värt att nämna att Carl Ljung verkade kanske vara ytterst nyfiken av Österländsk visdom och gillade själv att använda sig av exempelvis yoga. Det är inte så flummigt som man tror, mina misstankar är att Österländsk visdom sprider sig Världen över och det är lika bra att släppa på garden och inte kämpa emot. Är det inte så att det blivit lite tydligare att något saknas i vår kultur? Jag tänker bland annat på den psykiska olycka som verkar eskalera och olika former av diagnoser. Har det inte gått till en gräns att det är dags att börja öppna sinnet för något nytt? Kom ihåg, det jag skriver om handlar inte om någon tro. Det handlar om att uppleva själv. Det handlar simpelt om närvaro, inget annat. Det handlar om att själv vara en forskare över sin egna kropp.

De ensamma barnen/ungdomarna med alla dess bekymmer
Barn och ungdomar som har bekymmer med sina liv behöver mer än något annat få bli sedda och hörda i samhället. Men tyvärr sker troligtvis för de flesta. Att i ung ålder känna sig helt ensam med alla sina problem och få titlar på sig som att det är något fel på en, det kan inte vara en dans på rosor. De allra flesta av oss lär går igenom en sorts ensamhet där man inte blir sedd, men extra ensamt måste det vara för dem som får olika titlar på sig och som inte tycks passa in i normen. Dem som blir sett ned på. fall du fått en titel, kom ihåg, du är inte de titlar som samhället sätter på dig, du har så mycket potential men ingen har sagt det till dig. Du hade oturen att lyssna på fel människor. Men kom ihåg, det är inte deras fel heller.

Man vill bli sedd och uppskattad för den man är
Vi glömmer att ett det enda ett barn vill är kanske att bli sett för den han/hon är. På riktigt. Istället för att ge tips och råd, så istället se och höra barnet för den han/hon är. När barnet säger något eller gör något vill barnet inte så konstiga miner efteråt som får barnet att känna att han/hon gjort något fel. Ett barn älskar att bara få vara sig själv utan att måste försöka vara någon annan! Barnet är en mästare att känna av så ifall du är vuxen och försöker lyssna men innerst inne inte förstått dig på "the art of listening", då kommer det bli svårt. Dina ord säger en sak, men barnet kan se att ditt kroppsspråk säger en annan. Detta betyder egentligen att det är egentligen inte barnet som behöver förändras, men ofta är det vuxna som behöver förändras. Och intressant nog är det ofta barnet som är de bästa lärarna. Vuxna behöver bli mer simpla som barn återigen, att hitta sitt inre barn. Kom ihåg, att bli vuxen är att glömma bort sin natur, och man vill åter igen finna sin natur. Sin natur kan vara att simpelt bara vara mera närvarande som barn och ha kul, inte döma, inte försöka förändra den andra, utan bara vara.

Vår typ av uppfostran är rätt knasig?

En fråga jag personligen undrar ibland, har vi alla människor egentligen potential att på något vis bli ett geni? Kanske inte att alla kanske blir en Einstein och tar reda på om grejs om ljuset, men kanske nån blir ett geni att förstå känslor, eller ett geni på något man inte ens tänkt på. Man vet ibland aldrig vilket uttryck livet vill uttryckas genom en människa. 

Sanningen kommer att komma fram förr eller senare hur skolan nästan tar kål på intelligenta människor. Jag vill inte klaga egentligen på samhället som vi lever i, men vi alla riskerar att bli lydande svenssons som gör gott ifrån oss, som följer jantelagen, som ska inte ha egna åsikter, som ska arbeta 8 timmar per dag med något man inte ens gillar, och sedan får lite ledighet på högtider. Man måste ju göra rätt ifrån dig, annars duger man inte. Bryter man mot detta, vem tror man att man är då? Vår uppfostran verkar handla om att göra oss till arbetarmyror som inte ifrågasätter, vilket har sina fördelar också, men är det inte dags att vandra in mot nya tider med mera passion.

Vi människor älskar människor som gör rätt ifrån sig, vi vet vart vi har dem och dem är väldigt bra för samhället. Men vi behöver även få in mer av den feminina energin som är motsatsen till "att göra", och istället även kan "bara vara" utan att få konstiga blickar mot en. Skolan hedrar nästan helt och hållet den maskulina energin, men vi behöver även få in den feminina energin.

Det låter som en klyscha att säga "du duger precis som du är". Det är för att i de flesta fallen man får höra det så menar man det inte. Men sanningen är att det stämmer, men inte i samhällets normer helt enkelt. I samhället är det ett stort hyckleri att säga att alla duger, för i nästa sekund ser man ändå upp mer till en person som har bättre status än en människa som har låg status. Vi kan försöka fly från hur vi dömer människor, men folk skulle bli förvånade hur mycket vi verkligen dömer andra människor.

Men under ytan är vi helt fantastiska på våra unika sätt, som ingen annan människa kan rubba på egentligen. Det är vi själva som flyr från det fantastiska, men det finns där. Det är vi själva som behöver inse att vi duger som vi är, men det är en process man troligtvis behöver lära sig när man blir äldre, eftersom vi blev inte lärda det av våra vuxna. För de vuxna känner ofta inte heller att dem duger just som dem är.

Som barn och ungdom förlitar man sig på föräldrarna och är helt beroende av dem, men sen om vuxen kan det vara ypperligt att börja utforska mer vem man verkligen är. Att börja stå på helt egna ben. Just därför är det förresten så viktigt att man inte sätter alldeles för mycket onödig press på unga människor, för dem står inte på egna ben.

Jim Carrey sa en gång att alla människor borde få bli kända och få allt dem önskat sig i livet, bara för att få reda på att det inte är svaret i livet. När det sker så finns en chans att börja söka efter meditation, inåt. En människa kan alltså behöva bli så mättad på det yttre och alltså inse det inte är lösningen, utan man behöver oxå lära känna sig själv. Det betyder förstås inte att man kommer dissa det yttre, men man behöver finna balans. Sen är det inte skrivet i sten förstås, och det går även ha olika tolkningar vad rikedom menas med. Men ifall man har ett mål att bli bäst i Världen i något och tror att det kommer göra en lycklig, då kan meditation bli det mest avlägsna som finns. Men det går även att försöka bli bäst i Världen och hålla på med meditation, men då är chansen större att vägen dit är det meningsfulla, och att bli Världens bästa är grädde på moset. Det finns alltså också människor som är intresserade av inre framgång.

Vad är inre framgång? Låt säga ifall du ligger i sängen och ältar i timmar att en person behandlade dig dåligt och du gjorde ingenting åt det. Ifall du plötsligt inser att ditt ältande är av ingen nytta och plötsligt få ro, skulle inte du kalla det en sorts framgång? En sådan sorts inre framgång kommer också göra stor skillnad i det yttre, för det kommer finnas massor med extra energi till att göra andra saker än att älta i timmar åt något man inte kan göra något åt. Kanske kommer den extra energin ge dig mod att rent av prata med personen som behandlade dig dåligt, än att fantisera olika saker vad du borde ha sagt och så vidare. År efter år kan nya visdomar dyka upp som gör ens liv lite enklare att leva. Visdomar som gör att det är ett privilegium att bli äldre, för visdomar än nämligen ovärderliga.

Inget fel på jaga framgång, men det finns mer i livet
Vill inte klaga på att det är fel att jaga efter framgång, men som jag ser det idag så finns det mer i livet än att lyckas bli framgångsrik i samhället, nämligen att finna sig själv. Något som är okänt för oss i Väst, men välkänt i Öst. Så det är värt förstås att påpeka att även om jag skriver negativa saker om hur det tycks fungera i vårt samhälle, så är det inte min mening att klaga på samhället. Jag försöker bara rikta ljus mot brister som finns och som går att utveckla. Min mening är inte att försöka hålla igen allt för mycket på orden utan istället skriva vad jag anser. Livet är ingen dans på rosor, så varför låtsas att det är det? I slutändan gillar jag det samhälle vi lever i, för jag är en del av det och kan inte fly från det, så varför inte acceptera dess brister och försöka förändra det genom att så lite simpla frön. 

Vi behöver finna mer balans, vi behöver mer visdom. Inte för att utesluta samhället, men vi behöver balans för att orka med den ständiga stressen att år, efter år, efter år kämpa att bli något. Vi behöver få känna mer "ahh, frid", att ibland simpelt bara få vara ibland, om en bara en liten stund. Du lär nog inte ha undgått att den psykiska hälsan lär ha stigit en hel del de senare årtiondena, så det kan vara ypperliga tider att ha ett öppet sinne för lite spännande nytänkande. 

Skolan avgör inte om man är intelligent eller inte
Det finns ingenting som säger att ett barn som får massor med IG är mindre begåvad än en som får massor med MVG, chansen kan rentav vara tvärtom ofta till och med. Men det är inte skrivet i sten, poängen är att det man presterar i betyg säger ingenting om ett barns intelligens och hur han/hon kommer att klara sig i livet. En intelligent människa kan rentav helt och hållet medvetet stänga ute onödig information som inte behövs, dvs vissa människor vill omedvetet och/eller medvetet inte memorera onödig information. 

Men i vår kultur tror vi att memorering är intelligens, och föräldrar tycks så gärna vilja att deras barn inte ska vara mindre intelligent än andra barnen. Man kan därmed börja omedvetet trycka ner barn och ungdomar och få dem att känna sig värdelösa ifall man tror på detta. Även om man försöker att inte visa sin besvikelse så kommer kroppsspråket avslöja det och barn/ungdomar lär känna av det. Det ända barn/ungdomar kanske vill är att bli sedda, uppskattade och respekterade för dem dom är, men många får kämpa år efter år av att bli sedda, men förgäves för att föräldrarna har förväntningar på sina barn. 

Memorering är inte intelligens
Att memorera har väldigt mycket att göra med hur intresserad man är av ett ämne. Testa lära ett barn som hatar matte att lära sig matte... Men ifall barnet börjar förstå vad matte går ut på några år senare finns ingenting som säger att det barnet kan bli ett väldigt duktig i matte. Intelligens är alltså inte en förmåga hur duktig man är på att memorera exempelvis alla städer i ett land, men ändå tror många på detta och det smittar över till yngre generationer. "Men vad smart du är" säger man till dem som får bra betyg, trots att man bara har memorerat lite granna. Barn runtomkring som får IG får veta att dem är inte lika smarta. 

Jag gick en datainriktning i skolan och på två år lärde jag mig nästan absolut ingenting om datorer. Några år senare skulle jag på en arbetsintervju där man arbetade med teknisk support och jag pluggade en timme dagen innan intervjun. Jag förstod genast saker som jag inte hade förstått på 2 år på gymnasiet. 

Det är egentligen viktigt att alla som har det svårt i nån skola får reda på detta att memorering inte är intelligens, så dem kan få veta att dem inte är mindre smarta än någon annan för att dem inte klarar skolan. Det är nästan en brott att få en människa att tro att han är dum, för människan har mer kapacitet än vad vi kan ana. Istället för att sätta press på att memorera i skolan bör barn få en chans att börja söka efter vad dom brinner för. Eller rent av bara låta dem vara barn? Det lär vara så otroligt vanligt att människor som lyckas i livet hade en svår tid i skolan, eller kanske en dans på rosor för att man gjorde ingenting. Troligtvis finns det ypperligt många människor på 30 år som funderar vad tusan dem spenderade så mycket tid att plugga som ung, för man börjar fundera vad vitsen var? För en del uppenbarar det sig att man bara har nytta av kanske en liten, liten del av det man fick lära sig i skolan.

 Har du lagt märke till ifall du råkar glömma vilken färg solen har, och sedan försöker komma på det, så kan det ibland nästan vara omöjligt att komma på färgen gul? Men när du slutar försöka komma på färgen så dyker ordet "gul" plötsligt upp. Einstein verkade förstå sig på detta. Om jag minns rätt ska ha sagt att han inte har talang, utan bara är passionerat nyfiken. Genom att vara nyfiken så tycks alltså en intelligens "operera" för att finna svaret, detta är något Sadghuru exempelvis brukar prata om. Även Eckart Tolle har pratat om detta, samt Socrates. Nämligen potentialen i att inte veta. Socrates ska ha sagt "I am the wisest man alive, for I know one thing, and that is that I know nothing". Sadghuru ska ha sagt när han var barn att han var förvånad hur alla andra tycktes veta allting, men han själv visste absolut ingenting. Så han kunde stirra i mörkret i timmar för han visste inte vad det var. Men på så vis fick han svaren till sig. Läste nån gång att Einstein var passionerat nyfiken i ljuset, så han kunde stirra i ljuset i timmar. 

"I think 99 times and find nothing. I stop thinking, swim in silence, and the truth comes to me". 
- Albert Einstein

Läste också en gång att Einstein gick runt och spelade fiol i timmar för att få fram svar. Det kan låta konstigt, men många visa män får sina svar i stillheten. Eckart Tolle har exempelvis skrivit en bok som heter "Stillness speaks", vilket förstås inte är en slump. När vårat sinne stillas med att ständigt tolka saker i vår omgivning, eller tänka på något förflutet, eller planera för framtiden, så kan man om man har tur få svar på saker och ting. Kanske har du upptäckt att du får dina svar när du vandrar i skogen? Eller tar en dusch? Eller efter du sysslat med någon form av passion?

Intelligens är alltså mer än att memorera något i skolbok, det är något mycket djupare och det är svårt att greppa vad det faktiskt är. Man får helt enkelt bara släppa på det, låta det operera och inte ta så mycket cred för något. Man bör rent av försöka undvika så mycket som möjligt att benämna saker att "jag kan det nu". Alltså man bör undvika att tro att man kan något, för då tycks intelligensen sluta att operera. Conor Mcregor ska ha sagt samma sak som Einstein när det gäller kampsport, att han har inte talang utan är bara passionerat nyfiken. Han visste att han aldrig var färdiglärd, utan ständigt behöver utvecklas. Men många nybörjarboxare kan börja tro dem kan boxning redan efter något år, kanske är det mannens ego att vilja höja sig själv. Men då stagnerar genast processen, för vad finns att lära ifall man redan tror man är en boxare? Man kan öva boxning i 10 år utan att lära sig något signifikant.

Eckart Tolle förklarade en gång ifall ett barn ser en blomma, så bör vuxna inte säga till barnet att "det är en blomma". Utan istället säga "det kallas för en blomma". Det må låta som en liten detalj, men det kan göra all skillnad i Världen. Ifall man tror det är en blomma så får man en mental bild av blomman, man tror sig veta vad det är. Nästa gång man ser blomman så tittar man inte nyfiket på blomman, för man vet ju vad det är för något. Men ifall man inte vet vad det är, utan bara att det kallas för en blomma så kan man fortsätta vara nyfiken över dess fascination. 

Exempelvis ifall du far till något exotiskt ställe i Sydafrika och för första gången får se Världens största träd, så kommer du titta på tigern med närvarande och fascinerande ögon. Så länge du inte tar fram mobilen förstås och fotar den förstås. Men ifall du får se trädet varje dag i en vecka så kommer du ganska snart få en mental bild av trädet och kanske gå förbi trädet utan att titta på det. Du vet ju vad det är, så vad är det för speciellt med det? Men ifall du inte benämner vad det är, så kan du kanske rentav titta med en stor fascination på trädet ett år senare. Kanske är det därför vi människor för övrigt gillar att resa utomlands så mycket, för vi får se så mycket nya saker så att vi blir mera närvarande. Det kanske är närvaro vi söker efter egentligen, oss själva. 

Intelligens är något helt annat än memorering, så var inte orolig ifall du inte klarar av att memorera sådant som du tycker är ointressant. Ifall något är ointressant så kan det rent av vara intelligent att skita i det. Osho ska ha gått in i ett klassrum och sedan efter en stund börjat vandra ut varpå läraren ska ha frågat vart han är påväg. Osho simpelt sa att det var inge kul, och gick ut och kom aldrig tillbaka till den klassen. Kanske låter extremt, men innebörden i det att saker och ting borde kännas meningsfullt. Det är inte tänkt vi människor ska försöka lära oss sådant vi inte ens är intresserade över. Som vuxen är det lätt att undvika sådant som är tråkigt men som barn kan man vara tvingad i över 10 år att memorera sådant som inte ens är kul. Över 10 år av stress med läxor som ockuperar ens sinne, det är inte konstigt att vi människor inte får se hur briljanta vi människor är. 

Sen så har memorering såklart sitt syfte och det är en otrolig förmåga vi människor har som kan memorera som vi gör och reflektera över saker och ting. Men det finns en baksida ifall vi inte lär oss att "bemästra" vårt sinne, dvs att se det som ett ypperligt verktyg. Baksidan är förstås att sinnet bara maler och maler på negativa saker och aldrig slutar, och man vet inte hur man ska få ro.

Vi har missat emotionell intelligens
Emotionell intelligens är en ypperlig kvalité för en människa i livet. Inom alla aspekter i livet är det bra att ha förståelse hur man själv fungerar och även ens omgivning. Emotionell intelligens är tyvärr svårt att rangordna, och vi människor kan bara förstå andra människor baserat på hur emotionellt intelligent man är själv. Emotionell intelligens verkar dock inte ha någon som helst plats i vårat samhälle, inte om man  försöker jämföra men med vem som är bäst för då har vi ju betyg, status, pengar, likes, prylar IQ och dylikt. Med emotionell intelligens kan man få ett helt annat värde i det man sysslar med i livet. Ifall du får bra koll på dina känslor och hur du reagerar vid olika situationer, så kommer du även få en bättre förståelse för andra människor. 

Denna form av intelligens är något man kan öva på varje dag, och rent av bör utforska varje dag. Men vi får aldrig höra talas om att iakta oss själva, ständigt blickar vi utåt där vi exempelvis dömer andra människor. Men det vi inte känner till är att när vi dömer andra människor, så ser vi troligtvis oss själva i dem. Skulle vi utforska emotionell intelligens så skulle vi kanske finna ut att vi dömer andra människor baserat på våra egna misslyckanden i livet. Vi kan kanske inte döma en annan människa ifall inte personen påminner något om oss själva. Det är ju ypperligt att döma ett djur, eller döma ett barn på ett år. Har du tänkt på att det verkar inte gå att se ner på ett litet barn? Inget som triggar nåt i en, det är som att det är bara behagliga känslor som dem frambringar. Gör dem konstiga saker så skrattar vi bara och tycket det är kul. Men sen när barnen blir lite äldre, rädda och dylikt så kan dem börja påminna om oss själva och våra egna misslyckanden. 

Vi ser oss själva alltså på sätt och vis. När vi blir triggade av andra människor beteenden så är det alltså något inom oss själva som är träffat, och varje gång finns en möjlighet att lära sig något om sig själv. Detta är något en människa förtjänar att få reda på i ung ålder och får börja utforska själv. Då finns en stor chans att när man blir äldre att man blir emotionellt intelligent. Istället för att se ner på andra människor hur dem gör fel, så kan man börja fundera varför man känner så mot andra människor. Varför är det så svårt exempelvis att inte bara låta människor vara och göra saker och ting på deras egna sätt? 

Det är alltså en väldigt viktig aspekt i livet och det är svårt att notera tillräckligt hur värdefullt det är. Tyvärr så saknar vår skola detta, utan den verkar helt och hållet handla om att bli nåt. Att tävla med andra människor om att få bra betyg, att duga, att bli populär, rik, känd och dylikt. Micke sådde fröer för mig att utforska mer vad känslor innebär. Han var inte särskilt pedagogisk, utan snarare så triggade han mig och jag förstod aldrig vad han menade. Men jag blev ändå senare i smyg lite nyfiken och ville ha svar. Ibland är ett nytt tankesätt allt som behövs för att man ska bli nyfiken, på nåt sätt måste han ha smittat av mig. Kanske rent av även energier som smittats av, man vet aldrig.