Att gråta, styrka eller svaghet?
Det man trodde var svaghet var styrka, och det man trodde var styrka var svaghet. MMA fightern Luke Rockhold får äran att vara med på bild här eftersom han får bli ett bra exempel på vad det handlar om att gråta. Hans sista match i karriären mot Paolo Costa (tror inte det är hans sista match) så träffade han många människors hjärtan, inklusive mitt. Inte bara för att han var en sann krigare i buren, men han uttryckte genuint sina känslor och lät sin "persona" ta en paus. Trots att han varit en av de absolut bästa fighters under en lång, lång tid så har han inte fått den respekt han egentligen förtjänar, men när han tillslut visade vem han var fick han nästan ett sagolikt slut på sin karriär.
Riktiga män gråter helt enkelt. Det är viktigt för män att bli känslomässigt begåvade eftersom det är en del av deras natur, inte bara kvinnans. Att förneka gråt är att förneka en del av sig själv och att finna en balans i livet blir ypperligt svårt. Gråt kan nämligen befria en från tidigare trauman, och genom att förneka gråt och hålla inne alla trauman så blir det svårt att agera medvetet och lugnt i livet. Man kan bli en tidsinställd bomb där man får plötsliga utbrott, för även om man försöker undvika sina känslor så går det inte fly från sitt omedvetna som förr eller senare gör sig påmint när man minst anar det.
Att gråta är en styrka är en ytterst viktig poäng att förstå, för när gråten närmar sig för många killar så kan troligtvis tankar som "jag ska vara stark, män gråter inte" dyka upp, och så tror man på de tankarna. Men genom att förstå att styrka är att släppa fram gråten, finns en chans att ta en ny riktning i sitt liv.
Att uttrycka gråt medvetet är inte densamma som gråt när man tycker synd om sig själv, vilket också är en viktig detalj att förstå. Att gråta medvetet är något helt annat och även fast man inte kan sätta fingret på vad det är så kan vi människor förstå det omedvetet, eller känna det. Man blir berörd, träffad i hjärtat och inspirerad. En man som gråter för att han tycker synd om sig själv inspirerar inte särskilt mycket, även om det är viktigt förstås att sådant gråt också behöver bli mera accepterat. Men min text handlar om att våga medvetet uttrycka sina känslor som man flyr ifrån, framförallt när man är ensam. Ja, vi är inte bara rädda att gråta inför Världens ögon, men även inför oss själva. I slutändan är det nog alltid rädsla för oss själva, vem vi är bakom fasaden. Vad händer om man släpper på taget och accepterar sina svagheter? Är det "något" bakom fasaden vi håller upp som vi egentligen är rädda för? Är vi på något konstigt sätt rädda för vem vi är under alla olika "personas" vi spelar inför Världen? Vad händer om mera sårbarhet gros in i ens liv, kommer fasaderna upplevas som en sorts död, eller kommer man känna sig lite mera levande? Först gråt, sen lättnad och frid?
Att uttrycka känslor är inte bara att uttrycka känslor med ord, men även med sin kropp. Faktiskt så kan man uttrycka känslor kroppsligt utmärkt men helt utan ord, och man kan uttrycka sig med ord men att kroppen inte alls med på noterna känslomässigt. Det går alltså att säga "jag älskar dig" men mottagaren kan uppleva och förstå intuitivt att det är bara tomma ord. Man kan oxå uppleva och dela med sig av sin kärlek och då kommer inga ord behöva sägas.
Kroppen och sinnet kan alltså vara splittrat och därmed då inte vara en "unity" som samspelar tillsammans man. Man uttrycker då inte genuint vad man innerst inne tycker och tänker, utan man behöver spela en roll. Det mesta man säger blir då kanske upprepningar som handlar om väder eller andra klyschor, och man uttrycker inte vem man är som människa och vad det inre skulle vilja få uttrycka, men som längtar att få uttryckas. Man säger tomma ord kanske för att det är något man lärt sig genom åren. Man har lärt sig hur man ska kommunicera med andra människor på ett ytligt sätt, men skulle det inte vara värdefullt att även få med kroppspråket i ens tal? Att spontant visa vem man är utan att känna ett behov att måsta säga saker? Att inte behöva säga att allt är bra och slå på ett leende, fastän det suger, skulle inte bara det vara en sorts frid.
Känslor inom behöver bli mera erkänt, sett och uttryckt hos en själv, och även om denna text handlar om gråt så handlar det även om hela spektrumet av känslor. Men framförallt gråt är ytterst intressant, för det är en så fantastisk gåva människan har fått av naturen men som man förlöjligat. För övrigt behöver kvinnan oxå bli bättre på uttrycka känslor inte bara män, men mer om det senare.
Ända sen jag gick på dagis tänkte jag det var manligt att inte gråta. En kille gråter inte tänkte jag, det är fjantigt, svagt, det är något tjejer gör. Jag var bara några år gammal och jag ansåg alltså att gråta är ingenting för killar. Det är rätt intressant, för på dagiset hade vi ett gruppfoto och jag storgrät för att jag ville sitta i mammas knä. Istället hamnade jag på bild där jag grät på frökens knä. Men några dagar senare när jag fick se fotot så var det som att jag förnekade att det hade hänt. Jag fnös åt det och lyckades helt glömma bort det, och jag minns att jag tänkte att det är fjantigt att gråta. Den totala förnekelsen verkar inte ha några gränser. Nästan 30 år tog det innan jag börjat reflektera kring detta ämne lite djupare.
Så det är ingen slump att jag finner ämnet "att gråta" lite extra intressant, för jag hade så fel man kan ha. Faktiskt så fel att det var totala motsatsen och det har inte varit ett enkelt erkännande.Så jag har testat ett liv att försöka vara stark, och jag kan säga att det funkar inte, det var en lögn. Den dag jag erkände hur svag och feg jag var, var dagen man faktiskt började känna sig lite granna mera trygg som människa. Frågan är om detta är ett exempel på en av livets motsägelser. "Every adult human being must learn to accept the contradictions in himself or herself which we all inevitably embody; and learn even to embrace them". En liten mening jag läste någon gång av en snubbe som refererade till Carl Ljung, som ska ha menat att vi människor är fulla av motsägelser.
Det låter klyshigt att säga att gråta är naturligt. Men det går inte komma undan från att gråta verkligen är något naturligt som "skapelsen" inte bara skapade åt kvinnan, men även åt mannen. Varför ens värdera gråt som bra eller dåligt, eller starkt eller svagt? Gråt är gråt, och ifall kroppen vill gråta så gråt. Ifall du vill skratta, skulle du vilja då hålla igen skratt? Kanske tror du inte på detta, men troligtvis så håller vi till och med igen skratt. Att skratta ut vulgärt, det är exempelvis inte särskilt kvinnligt, men det är något kvinnan skulle ha gjort ifall det inte fanns så många sociala regler. Att nysa är fullständigt naturligt, men det känns som de flesta har blivit proffs på att nysa men ändå inte nysa där man lyckas hålla igen det. Är ju jätte skönt att nysa och det går bra att göra det i armvecket, men av någon anledning måste det ju vara osifistikerat eller nåt eftersom folk håller igen. Sen har vi även gäspa, det är ju något oförskämt eller hur? För man kan ju verka uttråkad? Men gäspa är något fantastiskt och det gör man inte bara när man spänner av för att sova, men man gör det även bland andra människor när man blir mera avspänd och avslappnad i sitt sällskap. Kanske är det just därför som gästa kan smitta av, för när en blir avspänd så finns det något hos andra människor omkring som kan läsa av detta, och sedan själva spänna av med att gäspa.
Men att gråta så blir det förstås genast mycket svårare, särskilt för män som fick höra att en man gråter inte. Hur kommer det sig egentligen ett vi trodde att gråta är för tjejer och inte för män? Akk intressant. Har läst en teori en gång och jag fann den rätt intressant. Kanske var det så att känslor är något som kvinnan är bättre på än män, och eftersom män är dåliga förlorare så har mannen sett till att gråta är något fjantigt, onödigt och så vidare.
Varför erkänna gråt och känslor som något högt när det är kvinnans kvalité? Tänk om något så flummigt skulle få en plats i skolan exempelvis? Hur ska man vinna erövra och vinna krig om kvinnans kvalité blir viktigare i samhället än att memorera kunskap?
Som sagt, detta är endast en teori, men varför jag gillar den är för att känslor är allt, så någon konstig, djup anledning måste finnas för att känslor inte är en extremt stor del av människans uppväxt. Känslor är allt. Att förstå känslor är nyckeln till att lättare börja kunna vandra på denna jord utan att måsta vara rädd. Nyckeln att inte bara förstå sig själv, men även den fullständiga nyckeln att förstå andra. Man kan bara förstå andra baserat på hur man förstår sig själv.
Så gråt och känslor är något positivt. Riktiga män utforskar sina egna känslor men det är inget man pratar om öppet. För samurajer handlade det nog ytterst mycket om att förstå sig på känslor, exempelvis som rädsla. Även en av Mike Tysons tränare förklarade att boxning handlar om att handskas med sina rädslor. För en samuraj handlade det nog om att acceptera döden innan man utmanar döden på slagfältet, och på så vis kunna kriga närvarande i ett flow state. Att vara en samuraj på ett slagfält lär ha inneburit att "empty your mind" och vara spontan, men för att det ska vara möjligt behöver man acceptera sina känslor i så pass hög grad att inte ens det undermedvetna finns där och påverkar en. Har du börjat få en ny syn på vad gråta innebär?
Fortfarande än idag när man beskådar samhället, är det inte så att man tagit bort allt det fina med det feminina och att vara kvinna? Är det inte så att man nästan försöker göra män av kvinnor? Man får kvinnan att försöka vara framgångsrika som män, vilket inte är helt fel. En kvinna borde också ha samma valmöjlighet som män, det är en fin tanke. Men istället för att försöka göra kvinnan till en man på detta vis, varför inte för första gången hedra det fantastiska feminina för en gångsskull? Och då menar jag på riktigt hedra det feminina. Utan den feminina aspekten är livet inte värt att leva. Kreativitet bör höjas lika mycket till skyarna som att bli framgångsrik i något yrke. Att en kvinna på riktigt få vara en kvinna och att det hedras och ses upp till. Men jag tror faktiskt det är sårbara män som behöver visa vägen. Det är riktiga män som behöver visa hur tacksam man är över den feminina aspektet. På riktigt, det feminina är det som gör allt värt att leva. Det feminina är den accepterade och omfamnande aspekten i livet, det som gör att lyckan upplevs finns just här och nu. Världen har förnekat och rentav fördömt denna aspekt. Att fokusera på att ha kul i livet har varit en anledning som fnysts åt, man måste göra något viktigt, man måste göra något som gör en framgångsrik. "Kul? Tss, det kommer man ingen vart med". Men ändå är kul det ända som egentligen betyder något i slutändan.
Kärleksfulla män behöver inte kriga för mer pengar, dem behöver inte döda för att få mer makt. Genom att få män att hålla inne sina känslor och förtrycka en del av dem dom är, så kunde man kanske lättare få få män att kriga och erövra för maktens skull, och inte bara för överlevnad. Sant eller inte, planerat eller ej, jag vet inte. Men en sak är säker, det är svårt att som sagt få män som upplever en mening med livet att fara ut och döda för sin egna vinning. Så varför lära män att uttrycka sina känslor och leva ett passionerat liv?
Konsument samhället skulle oxå få dig en rejäl törn om människan levde mer passionerat och uttryckte sig som människor. Vem bryr sig om märkeskläder när man lär känna sig själv? Inget substitu behövs när en större förståelse växer sig starkare. Men man kan ändå unna sig fina grejor förstås för skojskull, men inte på samma beroende sätt som när man inte lär känna sig själv. Människor som finner passion och hobbies shoppar inte på samma sätt som en som inte känner någon mening i livet och lever i rädsla.
Men såklart vet jag inte varför det blev som blev i historien och varför män fortfarande ser gråta som en svaghet, men jag skulle inte skriva detta om det inte vore så att det finns förhoppningar att vi en vacker dag börjar omfamna och hedra känslornas syfte. Att gråta har förstås inget med svaghet att göra, men snarare kan man se det som exempelvis ett sätt att simpelt avlägsna gammalt skräp från sin kropp, att avlägsna gamla trauman som hämmar en i livet. Kanske var man för feg att möta en situtaion när man var 10 år och förtryckte sina känslor så att det stannade kvar i kroppen som ett minne. Kanske är det vad man också kan kalla för karma. Men hela ens ungdom kan vara fylld av gamla minnen, trauman, och sedan även hela sitt vuxna liv om man fortsätter att gömma sig. Känslor är inte menade att bli förtryckta, men vi har så mycket olika sätt att stimulera oss själva så att vi inte behöver möta oss själva. Speciellt idag med den konstanta tillgången till skärmar.Men det är möjligt att börja möta sig själv mer och börja uttrycka gråt.
När man gråter får man en chans att bli en friare människa, att lära sig av gamla erfarenheter utan att måste fortsätta vara rädd och istället känna sig mera levande. Att gråta är att möta sig själv. Att kämpa för att hålla inne gråt är att kämpa för att låta bli att möta sig själv. Det är inte styrka. Att fly från sig själv borde som definition vara "att vara rädd". Väljer man att inte gråta så missar man inte bara att uttrycka obehag, trauma, sorg och smärta, men man missar oxå passion, kärlek, frid. Gråt är inte bara skapat för när man är ledsen, men även när känner överflöd av att se kanske något vackert. Ibland är man mer rädd för att gråta av överflöd av att uppleva något vackert, än att gråta för att något gammalt trauma behöver uttryckas. Att gråta kan ibland upplevas att en image av sig själv som stark dör, varpå en enorm rädsla för en kille som ser sig själv som "en riktig man", kan bli för mycket. Men vågar man släppa på taget så kommer man få se att det är en illusion, en "idé" man blev inprintad, och istället för att försvagas så förstärks man. Man kommer få se att man använder en massiv mängd energi att hålla igen vem man är som människa, och att lära sig att uttrycka känslor som att gråta så kan man börja få massor med mer energi i livet. Tillåt mig betona vad jag just skrivit. Man använder alltså troligtvis energi, för att stoppa energi som vill komma till uttryck. Kanske är det inte en slump att människor blir trötta och utbrända, det är så lätt att motarbeta sig själv. Men genom att exempelvis simpelt bara ha kul så slutar man kämpa mot sig själv och kan börja återhämta sig.
Man bör inte favorisera känslor så mycket så att man bara söker efter må bra känslor, men att även acceptera de känslor som faktiskt "är", och ifall de känslorna råkar vara såna känslor som får en att gråta, så gråt. Var tacksam till och med att du fortfarande kan gråta, var enormt tacksam! Skapelsen gjorde inte så att män kunde gråta bara för att han skulle kämpa emot det. Gråt fullt ut, medvetet. Låt gråt vara ett aktivt val. Upplev det, tyck inte synd om dig själv. Upplev gråt på samma sätt som du skulle uppleva något annat.
Det är värt att testa att vara mera sig själv, även om man tror att man kanske kan vara löjlig i Världens ögon. Som sagt, se på Luke Rockhold. När han tidigare försökte "vara någon"så tyckte de flesta han var en sorts "asshole", men när han vågade visa mera vem han är så träffade han många människors hjärtan.
Så många killar har fått se att man har allt att vinna genom att vara sig själv och inte ta fram en persona och försöka säga de rätta, fina sakerna. Människan börjar nog genomskåda detta, folk vill ha " the real thing". Människan suktar efter realness. Att gråta råkar helt enkelt ingå i detta.
Men värt att notera att det viktiga är att först och främst våga gråta ensam, man behöver inte börja gråta inför andra människor. Det är imponerande dem som gör det, jag är inte en av dem. Även om jag skriver om detta så är jag själv rätt så feg intressant nog. Poängen med texten är att få bort känslan av att gråta är ynkligt och att kunna lätta på sina sorger när man åtminstone är ensam.
Ja, det kan kanske upplevas vara ynkligt och obehagligt när en man gråter för att han mår dåligt, men ännu mera ynkligt är det ändå ifall han håller igen gråter i tron att det är styrka. Gråt av passion är något annat, det inspirerar, det är liv. Gråt är helt enkelt inte vad vi tror det är, vår förståelse av gråt tillhör historien. Det är större än stort att unga killar får se vad det egentligen innebär att vara en riktig man.
Ibland känns det för övrigt som att det finns två sorters gråt. Ett gråt egot kan skapa för att få andra att tycka synd om en själv, och det gråter försvinner lika snabbt som det kommer. Ungefär som ett barn som tappar en glass börjar skrika av och gråta, men ifall han/hon får en ny glass så försvinner gråtet inom nån en sekund ibland. Detta gråt kan även användas mellan två människor i ett förhållande för att få mera makt.
Men nu kommer vi till en intressant fråga, behöver kvinnor också lära sig att gråta? Frågar man mig så säger jag ja, ja, ja. Kvinnor uttrycker nog inte heller inte känslor medvetet särskilt mycket, men män råkar bara vara ännu värre. Män behöver kämpa för att hålla inne gråt medans kvinnan åtminstone kan få gråta är hon känner sig sårad. En man som känner sig sårad behöver hålla inne att han är sårad, och detta tar ut sin rätt förr eller senare.
Men att gråta när man är sårad är inte densamma som att gråta när ett trauma gör sig påmint och som man flytt ifrån kanske en stor del av sitt liv. Om kvinnor var duktiga på att uttrycka känslor så skulle inte den psyiska ohälsan vara så stor med depression, utbrändhet och så vidare. Den psykiska ohälsan beror troligtvis mest på att man inte uttrycker sina känslor, så hur kan den psykiska ohälsan vara så stor ifall kvinnor kan uttrycka sina känslor? Det är troligtvis förstås att kvinnor håller igen vilka dem är som människor också och vandra omkring i samhället rädda för vad andra ska tycka och tänka. Ständigt vaksamma på omgivningen och att inte göra något fel. ibland ständigt kämpade att försöka ge gott intryck för sin chef men ständigt känna att man aldrig duger. Att gå förbi vänner, familj eller bekanta och vilja gå förbi med ett stoneface, men måste slå på ett stort leende och säga "men heej, är allt bra med dig? Jo tack det är bra här med". Sen pratar man med ett leende i flera minuter fastän man bara vill hem och gräva ner sig någonstans och försvinna.
Jag kan inte se att kvinnor är särskilt bra på känslor, men om man jämför med män så finns det förstås guldkorn där man kan se att kvinnan kan ha en naturlig, vacker och intuitiv förståelse, men kanske inte lärt sig att sätta orden på det. Men om man pratar om samhället i det stora så känns det som sagt att kvinnan inte uppfostras att utforska vem dom är och deras kvalitéer, utan man går så långt som att det vore nästan något fult att ta hand om barnen i hemmet. Inte vackert i alla fall.
Man applåderar när kvinnor lyckas med det män kan och säger "kvinnor kan med". Man har gått så långt att man sagt att kvinnor är lika fysiskt starka som män. På vilket sätt det skulle gynna kvinnan att säga sådana saker är en bra fråga som vi inte behöver ta upp här. Istället borde vi vara mera ärliga att män och kvinnor är olika, men att acceptera de olika som dem man är. Vi borde för övrigt leva i ett samhället där det är män som säger "män kan oxå" och inte tvärtom.
Men låt mig betona att jag menar egentligen inte gråt där man tycker synd om sig själv, utan gråt där det snarare handlar om att genuint uttrycka känslor som vill uttryckas, och ifall man frågar mig behöver man ingen annan människa i närheten utan man kan göra det själv. Låt säga att du är mitt ute i skogen utan skärmar och "bara är", så kanske du kommer behöva möta sådant du har flytt ifrån. Då kan du om du vill ta vara på tillfället och gråta ut detta. Ifall du är där med en vän eller en käreste så kanske du väljer att medvetet hålla inne det ett tag tills du är ensam, och sedan gråta. Eller så kanske du väljer att gråta tillsammans med din käreste eller vän, jag vet inte vad som är bäst. Nu skriver jag om gråt men glöm inte att jag även menar alla möjliga känslor, som hat. Men hat bör man troligtvis absolut uttrycka när man är helt själv och inte när någon annan är där. Att uttrycka hat mot en annan människa kan troligtvis ge motsatt effekt, men att uttrycka hat när man är ensam kan göra att man sedan känner mindre hat mot en annan människa. Jag har inte testat detta, men i teorin lär det funka så att ifall du hatar en viss person så finns det troligtvis ett sätt så att du kan hata denna person mindre. Det låter såklart inte så trevligt, men ifall du sätter upp en bild på denna person på en vägg och börjar uttrycka allt vad du känner för den personen, så kan mycket av dina bördor försvinna utan att du ens har konfronterat människan. Inte bara säga med ord vad du tycker, men uttryck hatet, kanske slå om du så känner för det. Som sagt, låter inte trevligt, men ifall resultatet är att ens egna hat försvinner så är det nog värt det. För den enda som förlorar på hat är en själv, man på sätt och vis skapar en dålig kemi i sin egna kropp som lär vara skadlig i det långa loppet.
Män borde börja imponera mera på kvinnor och visa att dem kan också vara känslosamt begåvade. Inte känslosamma som sagt där dem gråter för att det är synd om dem, nej nej nej, men gråta för livet. Gråta för genuin sorg, trauma. Gråta för passion och kärlek. Men inte bara i gråt, nej nej. Även uttrycka andra former av känslor. Simpelt mera visa vem man är som människa både med ord och kroppspråk. Detta är den feminina aspekten, att uttrycka sig. Bruce Lee sa till och med att kampsport är att ärligt uttrycka sig själv. "Martial art is to honesty expressing yourself". Så ifall till och med fighting handlar om att uttrycka sig, då kan man nog tänka sig att det mesta i livet handlar om att uttrycka sig. Hur vill livet uttrycka sig genom dig? Kanske älskar du att sjunga och dansa egentligen men du lärde dig att hålla igen det för att nära vänner eller familj skrattade åt dig? När folk skrattar åt en annan när han/hon gör något som upplevs flummigt så tänker man ofta inte på att man kan skapa ett sorts trauma som gör att man slutar med sådant man älskar.
För övrigt är det lite intressant att Carl Ljung ska ha menat att det finns en feminin sida hos en man, och en maskulin sida hos en kvinna. Så det är inte bara Österländskt flum att det naturligt ska finnas en feminin sida hos en man, och vilket alltså då inte borde undantryckas.
"The anima and animus are described in Carl Jung's school of analytical psychology as part of his theory of the collective unconscious. Jung described the animus as the unconscious masculine side of a woman, and the anima as the unconscious feminine side of a man, each transcending the personal psyche"
Bli bekväm i det obekväma
J.Krishnamurti, ett namn att lägga på minnet ifall man är nyfiken på det mänskliga sinnet. Kallad för "Master of the intellect" av yogin Sadghuru, och Osho pratade gott om om Krishnamurti även om han inte riktigt höll med om allt. Råkade bli en liten bonustext nedan, ta det med en nypa salt.
Vi människor vill förstås må bra och vi vill inte behöva må dåligt. Det är väldigt lätt hänt att vi kan bli mästare att fly från obehagliga känslor och ständigt försöka uppleva "må bra" känslor. Men om man gör det med olika medel som att titta på olika skärmar timtals, ständigt arbeta, plugga, skapa drama på olika sätt, intriger, ständigt hålla sig sysselsatt på ett eller annat sätt och alltid vara "igång", så skjuter man upp verkligheten. Till och med positivt tänkande kan göra att man skjuter upp att möta det som är.
Livet är rätt intressant, det vi försöker undvika blir ofta en verklighet, och det vi vill ska hända, händer inte. Den som söker efter lyckan kommer ha ypperligt svårt att hitta den, och den som utforskar vad sorg är kan kanske ha lättare att uppleva lyckan. Det pratar ibland om att försöka må bättre med positivt tänkande, och även om det i vissa fall funkar så kan det också vara ett misslyckande just för att man inte tagit i beaktning att man inte bör fly från det som är. Att lära sig att uppskatta och vara tacksam istället för att se det negativa är en sak, men att försöka tänka positivt när man mår dåligt kan få negativa konsekvenser av det simpla faktum att man på sätt och vis flyr från verkligheten, inte möter den. Säger inte att det inte kan funka, det kan det nog göra, men att tro att alla kan lära sig tänka positivt för att få bättre kan troligtvis vara inte bara ett misstag, men ett väldigt stort misstag. När man väl är djupt olycklig och när ens egna sinne är emot en själv, då är det inte bara att börja försöka ändra sina tankar så att man ska må bättre. Men det kan vara värt att istället för att försöka det, att acceptera ens livssituation, hur svår den än må vara.
Låt mig föreslå att medvetet vid vissa tillfällen att möta det som är, och är det jobbigt så tillåter du det vara jobbigt. Se det som en övning. Det finns ändå där, det är inte du som medvetet framkallar det, eller hur? Ifall du mår dåligt så är det inte du själv som medvetet framkallar det, utan det händer dig och oftast så tänker du inte på det utan kanske sätter på en film och äter glass. Kanske är detta ett bra steg att börja bli mera känslomässigt kunnig om sig själv eller vad man ska säga. Jag vet inte riktigt, så testa och utforska själv, eller kanske du kommer på ett eget sätt. Jag ger bara förslag här. Jag anser bara det är viktigt att börja bli mera bekväm med sin verklighet och ifall den är väldigt obehaglig så må så vara, man behöver ändå möta det som faktiskt är. Jag misstänker att det är chansen att börja bli mindre rädd i livet och bli en mera trygg och glad människa som accepterar dåliga dagar som dom är och inte gör något stort av det.
Grejen är ifall man flyr från obehag så kan sinnet göra något gigantiskt av det. Av något litet kan man börja tycka synd om sig själv och sedan har det ibland inget stopp. Ifall man inte tolkar obehag så mycket som något dåligt så kanske det rentav inte gör så mycket. Ifall man acceptera sitt obehag istället för att kämpa emot så blir lidandet genast mycket, mycket mindre, och det blir lättare att vara "i det".
Genom att våga rikta sin uppmärksamhet till det obehagliga så kan kanske även ett annat intressant fenomen ske, nämligen att det motsatta kommer troligtvis bli en mera verkligt. Efter gråt kommer solsken. Kom ihåg, jag menar inte att man ska söka efter massa obehag, nej nej. Utan menar att ifall man i livet mår dåligt, så utforska vad det är. För annars kanske man behöver ta medicin för att kunna fortsätta dagarna, och med den medicinen kommer man troligtvis inte bearbeta några trauman inte. När man uttrycker obehag så har man redan kanske börjat förbereda sig för att gå in mot tider där man upplever välbehag. Men ifall man kämpar för att ständigt försöka må bra så får det inte alls samma kvalité. Den är inte lika fridfull, inte lika genuin, äkta. Att försöka må bra för mycket så är det nästan som att man förbereder sig för att må dåligt. Ta en drog en fredag kväll och försök må bra, så kommer du nog må bra under fredag kväll, men lördag morgon så är det dåligt. Nu menar jag inte att du ska försöka må dåligt och att du då kommer att må bra senare. Men en sak är nog säker, kämpar man för att ständigt må bra så kommer nog obehag vänta på att besannas.
För övrigt så behöver vi troligtvis uppleva obehag för att uppleva välbehag. Ifall du är frusen så kommer du uppskatta värme. Ifall du svettas kommer du uppskatta kyla. På något konstigt sätt kan obehag ha sitt syfte för att utvecklas som människa och bli mera medveten och tacksam. Välbehag håller oss blinda ofta, men obehag kan väcka oss lite, sedan kan en tacksamhet uppstå när vi sedan upplever välbehag.
Att bli bekväm även i det obehagliga och acceptera det som en del av sitt liv, alltså att acceptera en mörkare del av sitt liv som något naturligt, då kommer det även bli trevligare att leva när man upplever det är bra. Men på ett mera ödmjukt sätt där man förstår att det kommer inte vara evigt, och om man vågar acceptera tanken att obehag kommer komma tillbaka någon gång. Men just denna acceptans är rätt fascinerande, man behöver uppleva det själv. För på något vis kan en dålig dag nästan under ytan vara en bra dag ifall man accepterar en dålig dag.
Isbad har ju blivit ett känt fenomen Världen över. Hur kommer det sig att man väljer att utsätta sig för sådan kylande smärta? Att välja att uppleva så mycket obehag, vad är grejen? Är det inte så att det kanske finns något inom oss som ändå förstår att vi behöver lära oss att handskas med utmaningar? Utmaningar gör oss mera alerta, närvarande, uppmärksamma. Detta gör att vi blir mera levande och det lär vara ypperligt bra mot psykisk ohälsa. Men när man är klar med smärtan känns det genast mycket bättre. Särskilt ifall man får gå in i en bastu efteråt.
Att medvetet möta sina känslor är att göra något medvetet, för kom ihåg, ofta tar vi till olika medel för att fly. Men genom att ta en medveten handling så händer något stort som jag inte riktigt kan förklara här och nu. Att isbada får man en ypperlig chans att medvetet möta smärta. Man kan fly från verkligheten, eller så kan man möta verkligheten. Verkligheten är som den är, och ifall man kan möta den närvarande utan att tolka den som hemsk och att det är synd om en själv, det är då det händer. Men tiden blir man bättre och bättre på att hantera smärta, misslyckanden och dylikt i livet, nästan rentav så att man under ytan av smärta känner en sorts frid för att man vet att man kommer att kunna gå igenom det också.
Grejen är att ifall vi "ser" vår egna smärta och uttrycker det, så är det som att energin transformeras och blir till något bra. Så det gäller att ha tillit att ingenting varar för evigt, även ett enorm lidande som man tror kommer vara för evigt. Kom ihåg det, inget lidande kommer finnas kvar i evighet ifall du möter det. Utforska detta själv. Javisst, man kan fortsätta skapa sitt lidande enormt länge och fortsätta älta något månad efter månad, år efter år. Men möter man det och uttrycker det så händer något helt annat. När man väl möter smärta och lidande så tror man det ska vara för evigt och så slutar man, så det är här som sagt man behöver finna sin inre tillit att fortsätta trots att det känns som att det inte ger något att uttrycka obehag. Men att uttrycka obehag gör verkligen något. Det är vad kroppen vill, kämpa inte emot. Vill kroppen uttrycka obehag så låt kroppen uttrycka obehag. Vill kroppen gråta, så låt kroppen gråta och låt kroppen gråta så länge den känner för det. Tålamod. Tålamod. Tålamod.
Ja du kan nog lägga ordet tålamod i minnet.
Lägger till:
Nyligen verkar det förresten ha dykt upp en ny forskning som visar att depression inte handlar om en kemisk obalans, vilket gör att man haft fel i flera årtionden. Intressant nog så dyker det även upp nya behandlingar mot psykisk ohälsa, exempelvis svamp och extacy i samband med terapi. Googla gärna själv, detta är något vår kära mainstream media också tagit upp.
Det signifikanta i detta är att medicin som tidigare getts troligtvis har fungerat genom att maskera problem, så även om man mår bättre så blir det svårt att bli fri från gamla trauman som hämmar en i livet. Man blir kanske rent av beroende av medicin för att slippa möta sig själv, och sedan när man slutar så kanske man blir beroende av något annat, det behöver inte vara en drog men kan vara socker, tv, spel, sex och alla former av beroenden. Men jag försöker inte klaga på medicinen här, den har nog hjälpt många liv. Men man bör nog inte glömma heller att den kan försvåra för många liv. Det intressanta är dock att nya behandlingar kanske kommer dyka fram, och det som är ännu mer intressant är att vi vandrar kanske mot tider där det erkänns mer och mer att känslor behöver blir sedda och uttryckas.
De nya behandlingarna verkar handla om att exempelvis svamp kan göra så att en människa vågar se sina känslor som man annars tidigare inte vågat se, och i samband med terapi så kanske man kan befria sig från trauman som gör att man ständigt skapar olycka för sig själv. Jag är inte väldigt påläst kring detta, så ta det med en nypa salt.
Det lär vara en enorm skillnad att ta något som extacy och fara ut och festa, och att ta en sådan drog medvetet tillsammans med en annan människa i syfte att utforska inåt. Sen lär det väl kanske inte vara så starka doser, men som sagt jag är inte insatt i ämnet tillräckligt egentligen för att ens skriva om detta.
Varför jag skrev om detta är för att detta visar hur värdefullt det är att uttrycka sina känslor. En svamp må kunna hjälpa en att se sådant man aldrig vågat se, men man kan även låta denna förståelse bli en del av sitt egna liv där det känns viktigt att inte bara försöka söka efter lyckan, men även utforska vad som tynger en. Det är svårt att notera tillräckligt hur värdefullt det kan vara att utforska inom sig själv vad det är som hämmar en. Detta är en livsprocess.