"The ideal is unnatural naturalness, or natural unnaturalness. I mean it is a combination of both.
I mean here is natural instinct and here is control. You are to combine the two in harmony.
Not if you have one to the extreme, you'll be very unscientific. If you have another to the extreme, you become, all of a sudden, a mechanical man. No longer a human being.
It is a successful combination of both. That way it is a process of continuing growth. - Bruce Lee
Vi har fått lära oss hur vi ska bete oss sofistikerat i livet. Hur vi ska samtala med varandra, prata om vädret, prata om vad som hänt i helgen och hur vi ska le för att visa att vi har det bra. Vi har lärt oss hur vi ska klä oss och hur vi ska bete oss, ja listan går nog att göra väldigt lång vad det innebär att vara en del av ett samhälle. Djungelpojken Mowgli behövde nog mycket upplärning innan han verkligen lärde sig att vara en del av samhället och togs för en respektabel medmänniska. I filmen Titanic kan man se en rätt intressant uppdelning av människor som levde sofistikerat i överklassen, och de fattiga som levde på undre däck. Hur mycket av sin natur behöver man förneka för att lyckas klara sig att leva tillsammans med andra människor i en överklass? Är det en slump att Rose ville hoppa över bord eller höll hon på att dö av distress att inte kunna vara sig själv det minsta?
Finns det ett pris att man lätt tappar bort sig själv ifall man förnekar sin inre natur för att lyckas vara en del av gruppen? Denna text handlar om att rikta lite ljus till att det kan vara värt att finna mer balans i livet, där det finns stora vinster att börja utforska sina naturliga sidor. Kanske fick du för dig idén tidigt i ditt liv att du inte kan dansa, men är det ett faktum eller kan det vara på grund av att någon skrattade åt dig så att du skapade en minitrauma att inte vilja dansa igen? Har du någonsin funderat på ifall det finns en riktig dansare i just dig utan att du vet om det, och att det skulle älska att få komma till uttryck? Finns det massor med rädsla vi inte är medvetna om för att dölja vem vi verkligen är, men som hämmar oss i livet?
Ifall man verkligen tänker efter, är det inte så att vi människor i grunden egentligen är djur? Ja vi är såklart annorlunda på väldigt många sätt och vis, men det är svårt att låta bli att tänka att vi ändå är ett djur trots allt i grunden, om än väldigt olik på sitt sätt att leva. Vi må leva väldigt sofistikerat och så långt ifrån djuriskt man kan komma, men kan det hända att vi ofta försöker fly från tanken att också finns något djuriskt inom oss som behöver få komma till uttryck? Ifall så är fallet så finns det mycket potential att hämta eftersom man då har förnekat och förtryckt en del av sig själv. Som i Bruce Lee´s citat så kan man bli lite för mekanisk, repetitiv, och man hamnar troligtvis förr eller senare i ett ekkorehjul som kommer driva en till vansinne. Det finns nämligen då en förtryckt del av sig själv som också vill komma till uttryck och det går som bäst bara att fly från det, men ens sanna simpla natur kommer inte försvinna för det, men bara starkare och starkare försöka göra sig påmint.
Vi har lärt sig oss hur man ska överleva i ett samhälle, men ifall man glömmer bort sin natur så kan livet upplevas rätt så meningslöst. Inte ens att dansa kommer på fråga, det kan upplevas för flummigt. Att tjäna pengar må upplevas som en lycka, men sådan lycka är troligtvis menad att för eller senare bli dess motsats. Men att förstå sin natur har en mera grundläggande glädje som varar där små till synes obetydliga ting kan upplevas ytterst meningsfulla. Exempelvis så växer vi upp där vi får lära oss "att göra" och att bli något. Men det finns en natur inom oss som innebär att det upplevs värdefullt att "bara vara". Vad innebär det förresten att "bara vara"? Ett exempel är kanske att ifall man är ute och vandrar uppför ett berg tillräckligt länge så borde det komma en tid tillslut när man känner för att bara sitta ner och kanske beskåda naturen och inte göra någonting, utan istället bara vara. Man kan ibland behöva trötta ut sig så mycket kroppsligt så att man inte ens orkar tänka och inte heller orka ta fram mobilen för att ta några bilder, men istället att bara vara här och nu. Plötsligt kanske man rent av känner och hör sitt egna andetag för att tankeverksamheten blivit så liten. Att helt enkelt bara vara för en liten stund
Efter en lång och stressig dag på jobbet eller i skolan så kanske det första man gör är att ta fram mobilen eller sitter vid tv:n, eller så har man direkt planer vad som behöver göras direkt när man kommer hem. Av någon konstig anledning så finns det aldrig tid för att "bara vara" ens 5-15 minuter. "Jag har inte tid" säger man. Det är som att i vårt samhälle så vet vi inte om att det är möjligt att bara vara, men det är en viktig del i livet för att få återhämta sig både mentalt och kroppsligt. Det är också då som ens inre natur gör sig mera påmint.
Att "bara vara" är en del av livet som absolut är värt att uppskatta mer och hedra, och sedan finna en balans mellan "bara vara" och "att göra". Balans är att finna en glädje i det man gör.
Det simpla naturliga
Det tycks som att vi människor undviker allt det som är naturligt, tog mig därför friheten att skriva om olika tillfällen i livet som vi verkar göra det. Texten är skriven för att hjälpa till att låta det naturliga som döljer sig inom en få komma till uttryck, men som lätt förbises av en egna tankar som hellre verkar flumma bort ens egna intuition. Att förneka sin natur är nämligen så energikrävande och det skapar stress, spänningar, olycka och lidande. Genom att sluta begränsa sig själv så är det som att en mera inre frid uppstår där man kan använda sin energi till något annat som är mer meningsfullt.
Det kan vara ypperligt att få börja känna till vilka barriärer man själv sätter upp hos sig själv som hindrar en att uttrycka sig som människa. Men ifall det naturliga fick bestämma mer, vad skulle man göra då? Ifall man lyssnade mer på sin inre natur, skulle man börja sjunga mer? Dansa mer? Älska mer passionerat? Uttrycka sig mer på något annat vis? Kanske vill man uttrycka sig mera muntligt, skämta mer, vara mer humoristisk, mer spontan. Vi alla är olika individer som naturen kan uttrycka sig genom på olika sätt. En kanske gillar att måla kreativt, en annan kanske gillar fighting. Ifall man börjar lyssna mer på sin inre natur, kommer ens kost att förändras? Ifall man släpper på taget och börjar lita mera på något "större", kommer det bli lättare att simpelt bara gråta ut ifall man känner att det är vad kroppen vill? Vad händer om man lär sig att lyssna på kroppen, behöver man ens göra något eller tycks det finnas en intelligens inom oss som vet vad som behövs göras ifall vi bara släpper på taget? Vad är det som håller igen oss att vara mer oss själva, alltså mera naturliga.
(Har för övrigt tagit uppehåll när jag skrivit denna text så kan hända att jag upprepar mig vid vissa tillfällen, men troligtvis är det skrivit på ett annat sätt så att det kanske inget gör)
Vad är då ens inre natur? Det är det som är det knepiga att beskriva, för att simpla ord kan inte beskriva något så mystiskt och fascinerande. Naturen är egentligen ett enda stort mirakel. Jag kan bara försöka beskriva att det finns stora vinster i livet att börja lyssna mera inåt och låta något naturligt helt utan ansträngning få komma till uttryck. Att dansa ett med musiken kräver exempelvis ingen ansträngning och man gör faktiskt egentligen ingenting, utan det bara händer. Musik och dans är ypperliga ting som kan lära oss mera om oss själva. Faktiskt så kan musik och dans kanske vara nästan högst på listan över vad som kan få oss att lära känna oss själva mera, för att musiken kan träffa något djup inom oss.
När man talar om att åter låta det naturliga uttryckas genom en, kanske är det egentligen att åter finna sitt barnasinne? Att åter igen ha kul, som en gång i tiden när man var barn? Det fanns en tid då man helt enkelt gjorde det man kände för och hade kul på dagarna, men för varje dag som gick så glömde man bort mer och mer konsten att bara vara. Tillslut blev man vuxen, varpå vuxen kan ibland kallas för en fälla.
Vi människor är naturen och det är viktigt att inte glömma vem man är. Vattnar vi det naturliga inom oss och låter det få blomma kan det ge oss kraft och vi får fungera bättre i samhället. Vi kämpar emot i rädslan vad andra ska tycka och tänka där vi tror att folk ska se oss som konstiga människor. Regler som vi kanske lärde oss att leva efter i skolan för att inte bli mobbade, utan istället passa in, men följde med oss på ett lömskt vis även till vuxenlivet. Men det är nog värt att nämna att det är inte meningen att vi ska leva efter sociala regler i rädsla vad andra ska tycka och tänka om oss resten av våra liv, för låt oss kalla vad det verkligen är. Ett fängelse. Istället för att vara oss själva och uttrycka vem vi är så fördömde vi det och är egentligen mer eller mindre simpla skådespelare i våra liv. Som en vuxen människa är det ypperliga tider att börja utforska vem man verkligen är. Vi bor inte längre med mamma och pappa och förlitar oss på att någon tar hand om oss. Vi behöver lära oss på riktigt vem vi är. Vad flyr vi ifrån? Vad håller oss tillbaka? Är vi verkligen så rädda för vad omgivningen ska tycka och tänka om oss själva så pass mycket att nästan allt vi gör är baserat på vad omgivningen vill? Lever vi för andra? Har vi ens egna åsikter eller försöker vi lista ut vad som är rätt åsikter för att passa in?
Ifall vi börjar tillåter det naturliga inom oss blomma fram kan vi även befria oss från många bördor och inte ta samhällets regler lika allvarliga och seriösa, utan kanske med mer lättsamhet. För mig handlar det inte om att välja mellan natur och samhället, utan att inkludera båda. Utmaningen tycks dock ligga i att vi människor reaktivt ofta väljer bort den naturliga och istället lärt oss genom samhället hur vi ska agera. Som sagt, vad andra ska tänka tycks vara prio ett. Det tycks därför som att välja det naturliga kräver en stor medveten handling som ej är att underskatta, därav min ambition att skriva just denna text så att du kan få kraft och mod att välja det naturliga när dina tankar säger något annat.
För många av oss är det en stor utmaning att välja att bli lite mera naturlig. Ända sen barnsben får vi hjälp att fly från allt som är naturligt. Istället för att vara ute i naturen introduceras exempelvis skärmarna till oss i allt yngre åldrar där vi blir beroende. Trots att vi människor är menade att befinna oss i naturen så sker det för många av oss en total avskärmning från just naturen. Trots att vi innerst inne vet vi behöver mer natur så är det nästan som det finns en barriär, ett hinder, något som kämpar för att hålla naturen borta från oss. Vi får även lära oss att inte gråta. Vi får lära oss att behärska oss och inte uttrycka vem vi är. Vi får lära oss att ha kul är inte så viktigt. Vi får lära oss att hålla igen dansen inom oss. Att bara röra på kroppen blir något krystat, kämpigt och eländigt. De fria rörelserna försvinner från våra liv och börjar ersättas med något nödvändigt ont. Maten ska vi inte gå in på vad vi verkligen stoppar i våra kroppar. Vi tycks till och med vilseledas bort från hur fantastisk solen är för oss, där vi hellre ska vara rädda för att den kan skada oss, och inte är anledningen till att vi faktiskt existerar och bringar oss hälsa och glädje. Men framförallt så håller vi igen vilka vi själva är. Vi uttrycker inte vilka vi är som människor. Vi håller igen. Ständigt håller vi igen, för vad ska de andra tänka? Vi håller till och med igen när vi är helt ensamma, för vad ska vi tänka om oss själva? Tänk om man är galen ifall man totalt släpper på taget. Kommer man börja skrika eller gråta som ett barn? Det verkar nästan som att vi inte bara använder oss av olika personas när vi går utanför ytterdörren och tar oss an samhället, men även när vi är helt ensamma.
Det naturliga kan befria oss från en mängd olika regler som vi lever efter i samhället och som skapar stort lidande för oss. Men det tycks vara vi själva som ständigt sätter käppar för oss själva, så det är väldigt lurigt, minst sagt. Det kan därför behövas hjälp och förståelse för att våga det förtrycka naturliga inom en få blomma fram. Spontant tycks vi fly, och det är nästan så att vi kan bara höra en naturlig viskning inom oss när vi börjar uppleva tillräckligt mycket lidande och stress, så pass att man orkar inte fly nå mer. En naturlig röst som försöker viska till oss men som knappt hörs av 100 tals olika begär som skriker efter att få uppfyllas. Begär som vi fick lära oss genom hela vår ungdom som vi tror kommer göra oss lyckliga ifall vi uppfyller dem. Många omedvetna begär vi inte tänker på, men ifall en människa ständigt kämpar att få bäst betyg i allt så kan det kanske vara ett lömskt sätt att bara bli sedd och erkänd att man existerar. Man vet sällan vad som driver en i livet, men sanningen lär nog uppenbara sig förr eller senare. Denna text är skriven för att förhindra att det inte ska vara på dödsbädden vi genomskådar sådana illusioner, men gärna fortfarande när vi är unga.
Alla begär vi har i livet och vår ständiga kamp att få bli hörd gör oss blinda för det naturliga, och så länge begären och behovet att bli sedd upplevs som viktigt så kommer det naturliga inom dig troligtvis kännas helt meningslöst för dig. Kanske har du lagt märke att du sällan kan sitta helt stilla en längre tid? Har du märkt ifall du ligger i sängen mitt på dagen så tycks en röst förr eller senare skrika åt dig att du behöver göra viktigare saker? Vad är det för röst inom oss som ständigt aldrig är nöjd med vart vi är just nu? Plötsligt drar vi iväg på ett fik, har en god kopp kaffe och sol som lyser mot oss. Några minuter senare säger rösten i vårat huvud "nä nu vill jag shoppa lite". Även långsiktigt fungerar det på samma vis, kanske har du kämpat i åratal att få det arbete du vill ha. Sen har du jobbet och det tar inte lång tid så har du missat att du fått det du drömt om. Plötsligt finns ett nytt mål längre fram. Alla dessa begär förblindar oss. Men en vacker dag kommer vi kanske känna att allt känns meningslöst och trots att vi får allt det vi vill ha så tycks vi inte må bättre. När denna hopplöshet infinner sig är det ypperliga tider att börja blicka inåt. "Vem är jag?", egentligen? Man behöver inte dissa samhället för det, men som sagt, det naturliga inom oss är menat att få blomma fram. Kanske ändras ens framtidsplaner, kanske inte. Det är svårt att veta innan.
Kom ihåg, det är du som är upptäckaren, det är du som forskaren och naturen är din lärare. Vi är naturen och naturen kan påminna oss om naturen som finns i oss själva. Det är ett påstående som alltid kommer förbli ett mysterium. Något i naturen kan ge oss stillhet och ro. Något i naturen kan lära oss att trots all kamp i Världen så finns det något som alltid är fridfullt och har ingen aning om det drama människan skapar. Något i naturen kan hjälpa oss att finna oss själv. Allt i livet får en helt annan kvalité, underskatta inte den briljans som naturen inom dig kan erbjuda
Enligt Österländsk visdom innebär maskulin energi "att göra". Feminin energi innebär "att vara". Det går alltså diskutera att den feminina energin behöver hedras i samhället. Samhället idag tycks vara uppbyggd i den maskulina energins anda av olika anledningar, så att finna en balans är vad en människa vill eftersträva för att finna sin potential. Fundera exempelvis vad skolan går ut, är det att bli något eller är det ett ställe att bara vara?
Vet inte vem som har skrivit denna. Gillade den.
Den fridfulla naturen
I senare år har naturen varit viktig för mig när det gäller exempelvis meditation och få en sorts paus med jämna mellanrum. Det finns något i naturen bringar fram verkligheten på ett annat sätt när det gäller ens känslor. Naturen tycks ibland sakta men säkert skala av barriärer som egot kämpar för att upprätthålla. och plötsligt när egot inte lyckas finna drama och konflikter i naturen så blir det naturligt att gråta ut. Alla de upplevelser man får genom naturen verkar ha viktiga långtgående effekter som följer med en i livet.
Det naturen kan ge oss människor, speciellt till unga barn, är något alldeles fantastiskt. Men det är ytterst subtilt och något man inte kan sätta fingret på. Hur vet man verkligen att naturen påverkar det mänskliga sinnet? Ja, testa ta en lång dagstur ute i skogen helt utan skärmar så kanske du med egen erfarenhet få uppleva att naturen påverkar det mänskliga psyket. I skogen finns inte så mycket drama. Skulle det finnas en dramatisk tidningsrubrik mitt ute i naturen så skulle ditt sinne dras dit och älska spinna vidare kring ämnet. Men så länge det inte finns några yttre faktorer för att skapa drama så kan naturen fungera ypperligt bra för att göra en mera fridfull. Det är nästan som att det finns ingen drama ute i skogen, bara frid. Även om det dödas mycket mer i skogen än i samhället så är dödandet i naturen inte drama. Det går att titta fascinerande på hur djur dödar varandra, och även om det upplevs obehagligt så går det att iakta det det med en fascination. Ja, naturen är enormt grym, men av någon konstig anledning så är det så svårt för det mänskliga sinnet att skapa drama av det. Det är kanske bara tillräckligt mycket tid som krävs för att man ska börja känna en sorts frid, om inte inom några timmar eller dagar, så månader. Ju mer tid i naturen, desto mer börjar man komma hem till sig själv och uppleva sin egna natur. Naturen som omringar en börjar påminna en om sin egna natur.
Även om det pågår massor med hemskheter runt om i Världen så får vi inte glömma att naturen kan påminna oss om att det även finns något annat. "Let the nature teach you peace is everywhere". Det betyder inte att det inte finns krig och mord, men det betyder att man kan bli påmind att man inte behöver älta dag in och dag ut hur grym Världen är. Att Världen är grym och hemsk är sinnets påhitt, det är en egen projection. Det är hur man själv ser på Världen. Men naturen kan hjälpa oss att börja se att det finns massor med fint i Världen också. Hemska saker sker, men man behöver inte föreställa sig det i sitt egna sinne för det kommer inte göra en handlings kraftig att skapa en positiv förändring, men snarare helt tvärtom.
Men ganska snabbt verkar vi människor ta naturen för given. Vi glömmer bort vad naturen verkligen betyder för oss. Naturen är mystisk och föder fram något fantastiskt inom oss människor som vi inte kan sätta ord på. Vi kan uppleva friden som naturen bringar till oss, stillheten, närvaron, men ganska snabbt glömmer vi. När vi fått energi av naturen så använder vi den energin för att åter ta oss an samhället och att bli någon. Börjar man lyckas ypperligt bra i samhället så kan man totalt glömma bort sin natur, kanske resten av sitt liv.
Skärmarnas intrång
Trots vi vet att vi mår bra av naturen och mår sämre framför skärmar så är vår dragningskraft till skärmar något som nästan kan beskrivas som en oemotståndlig dragningskraft. När det finns en skärm med massor av olika spel, filmer, serier, klipp och dylikt så är det som att naturen genast blir ytterst tråkig och meningslös. Det är förstås mycket mer än skärmar som för oss bort från naturen, men just skärmar tycks ha en enorm dragningskraft som för oss bort från det naturliga.
Det är svårt att förklara hur kul det verkligen var att spela spel på internet med andra människor. När jag vara kanske ca 13-14 år så började jag förstå någonstans innerst inne hur destruktivt det är att sitta framför datorn hela dagarna. Men bara en liten röst som hördes lite granna i bakgrunden. En liten röst som försöker säga att något är fel, något är galet. Jag visste att det var första gången i historien som man som barn satt framför en dator mer än 8 timmar per dag och att man vet inte hur det kommer påverka en. Men som sagt, jag sa det bara var en liten röst som aldrig blev lyssnad på. En intuition som fanns där men överskuggades av alla olika former av nöjen och begär.
Jag var dock tacksam att datorn kom så pass sent, för jag vet vad det skulle innebära om datorn kom tidigare. I hela mitt hjärta visste jag att ifall datorn skulle ha introducerats tidigare i mina år så hade min barndom med lek och kreativitet varit förlorad. Så pass stark dragningskraft hade datorn att jag hade lämnat över mig till datorns tjänst.
Men kom ihåg, det var bara en svag röst inombords, jag reflekterade aldrig över det utan jag fortsatte att spela på. Jag visste inte ens om att denna röst fanns egentligen för jag gav den aldrig någon vikt, det är nu 20 år senare som jag reflekterar över den. Det är nästan så att ingenting annat betydde något än datorn. Att äta med familj undvek man för man förlorade tid framför datorn. Man slutade fara ut med kompisar för man kunde ju missa tid framför datorn. När man väl drog ut så fanns ändå ofta en längtan att fara hem och fortsätta spela.
När jag var ca 19 år spelade jag "Diablo 2" dagligen under en lång tid. Vid ett tillfälle när jag dog med min "avatar" och förlorade alla mina grejor slog tanken för mig för första gången "är detta värt"? Jag började blicka tillbaka på de senaste 9 åren vad datorn gett mig, och jag fann inget svar. Inget. Jag hade inga meningsfulla minnen. Inga meningsfulla visdomar. Inga lärdomar. Medans man borde ha umgåtts mer med sina medmänniskor, kanske dejtat tjejer och dylikt så var jag gömd bakom en skärm. Men plötsligt började jag känna mig fri från datorns grepp och livet började ta en ny riktning. Jag visste att jag ville inte längre leva ett liv framför spel hela dagarna och för första gången såg jag att det var meningslöst. Men vill betona att spela spel är egentligen inte meningslöst, men ifall det är det enda liv man har så vågar jag säga att det är i alla fall meningslöst för mig. Jag har ibland fallit tillbaka och spelat spel kortare perioder men inte på samma destruktiva sätt att spel är allting. En vacker dag skulle jag även kunna tänka mig att få in lite mera spel i mitt liv men endast på en hobby nivå, inte ett slaviskt beroende där man slutar upp med aktiviteter, träning, umgås med familj/vänner och skippar måltider för att man kan inte ens slita sig från datorn 10 minuter fastän man spelat 8 timmar nonstop.
Tänker inte gå in på ämnet allt för mycket hur skärmar kan påverka en människa, utan vill mer skriva om den fantastiska naturen. Men för mig känns det som att naturen och skärmen nästan är två olika polariteter. Som hat och kärlek. Som anspänning och avspänning. För att förstå anspänning behöver man förstå avspänning. Innan jag började med att lära mig avspänning i yoga så tränade jag fysträning 100% i flera år och fick så stel kropp att jag kunde knappt känna mina muskler när jag stretchade dem.
För att förstå naturen kan det vara värdefullt att förstå hur skärmen för en till dvala. Därför anser jag också att all min tid i skärmar inte har varit förgäves. Jag gick till det extrema och förstod det destruktiva i att vara fast i en skärmar, för sen kom ju mobilen och det blev ett annat beroende som jag blev fast i och tog många timmar av mitt liv per dag. Tillslut så började jag söka mer stillhet, närvaro och frid. Kontrasten mellan att vara närvarande ibland och att sitta och stirra meningslöst i en skärm blev så stor att det gick att börja se galenskapen.
Jag hade testat vara fast framför skärmar tillräckligt många år och ville inge mer. Det var tillräckligt utforskat, det ända spel som lockat mig att spela har "Player unknown battleground", ett spel där man.. Nä jag ska inte beskriva det spelet. Fantastiskt spel! Det fick tillbaka mig ett litet tag men sen förlorade det också tillslut charmen med spel. När man sysslar med sådant i livet som gör en levande så är det nästan som att en av biverkningarna gör att spel blir lite meningslöst.
En skärm tycks förse en i ett zombie liknande tillstånd. Man är förstås inte medveten om det, men ifall man observerar människor som sitter framför skärmar så är det vad man får se. Ifall människor för 100 år sedan reste fram i tiden och såg oss människor idag hur vi sitter framför skärmar så skulle dem omöjligt förstå vad som hänt oss. Dem skulle titta på oss och undra vad som har hänt, vad gör skärmen med oss? Flera timmar i sträck där vi människor kan sitta framför en skärm nonstop, utan mat, utan vatten, utan att ens sträcka på sig eller ens titta bort från skärmen. Vad händer med oss egentligen?
Jag kommer aldrig glömma när jag i en tid bearbetade när det tog slut med mitt ex, och jag fann en enorm lycka att spela poker på internet. Det fascinerade var när jag förlorade mina pengar så hamnade jag i ett mörker. Till verkligheten. Men direkt jag satt in mer pengar så blev det helt tvärtom, jag var på moln igen. Sen förlorade jag mina pengar och hamnade i mörker, för att sedan stoppa in mer pengar och på bara en sekund så var min lycka enorm. Jag var fri. Jag spelade bort alla pengar jag hade, vilket var ca 40 000 då. Alla pengar jag slitit och kämpat för på ett jobb jag inte ens gillade och nu behövde jag arbeta i flera månader bara för att hamna på fötter igen. Men som sagt, den sekund jag stoppade in mer pengar var jag fri igen, och det var en fascinerande erfarenhet. Precis alla bekymmer i livet försvann. Kanske är det därför som ett barn som är hyperaktiv och kan inte sitta stilla en sekund blir Världens lugnaste barn när han/hon får sitta framför en skärm. Har du lagt märke till det? Har du någonsin funderat vad det kan bero på?
Som sagt, jag vill inte gå in allt för mycket i det destruktiva i skärmar, för det är en del av vårat samhälle. Jag gillar att själv använda mobil och dator. Men det kan vara bra att förstå riskerna, för annars är chansen stor att man blir fast vilket är ett fenomen jag tror många känner till idag.
Eckart Tolle sa en gång att mobilen är en förlängd del av sinnet. Vad tusan menas med det? Det låter ruskigt djupt. Men kan det vara så att mobilen fått kontroll över oss människor? Är det vår trygghet? Är det en del av vår identitet? Troligtvis mer än vad vi kan tro. Men hur kan ett barn exempelvis gå från att vara väldigt stressad till att genast bli lugn framför en skärm? Kanske kan det vara så att barnets egna tankar är så jobbiga att dem går inte att hantera. Ständigt måste man fly. Aldrig en liten stund att möta det man känner så man rör på sig ständigt eller måste hålla sig distraherad med något. Det är alltså kanske tankarna som skapar all stress, men när man får en skärm är man fri. Helt fri. Friheten är alltså inte skärmen i sig, utan friheten är frihet från ens egna tankar. Som när jag satte in pengar på poker och alla mina bekymmer försvann. Blev till och med enormt lycklig. Men hur länge ska man lyckas fly från sig själv, verkligheten? Det är nog ingen slump att skärmar lär skapa koncentrationssvårigheter hos barn. Till och med när endast tv:n fanns lär tv:n drabbats en del barn, vilket Eckart tolle nämnde i sin bok Power of now.
J.Krishnamurti ställde för övrigt frågan redan på 70-talet, "vad kommer hända med det mänskliga sinnet när datorn tar över"?
Bekymret är att som människa behöver vi lära oss att möta oss själva och våra känslor, men med konstant tillgänglighet att fly in i skärmar missar vi den viktiga tiden. Minns du när du var barn och kanske insåg att dina föräldrar en vacker dag kommer dö? Minns du hur läskigt det var? Men ifall du inte hade någon skärm var det känslor du behövde bearbeta. Kanske grät du. Men sen finns det även kanske 100 tals andra bekymmer som livet erbjuder som man behöver möta. Och vem vill behöva uppleva alla dessa jobbiga känslor? Vem tackar nej till att istället spela spel? Som barn vill man bara känna trygghet. Man tänker inte på konsekvenser och man tror man kommer leva för evigt, så det blir naturligt att man mer eller mindre alltid väljer den enkla vägen. Allt för att slippa jobbiga känslor. Vad händer om man får skärmar redan i ung ålder där en skärm alltid är tillgänglig? Har du märkt hur beroende framkallande mobilen verkligen är? Har du lagt märke hur svårt det är att slita ifrån sig den? Har du testat sluta någon gång och upptäckt med egen erfarenhet hur ruskigt svårt det är att bli kvitt den och använda med måttlighet? Låt det bli ett frö.
Vi behöver förr eller senare i livet att börja lära oss att möta oss själva. Det är ypperligt att få göra det redan i ung ålder så mycket som möjligt, men det är aldrig för sent. Framför en skärm hamnar vi i en sorts dvala, vi försvinner. Naturen gör det motsatta, vi kan bli mera medvetna, mer vakna. Men naturen kan vara väldigt utmanande också, för i naturen finns ingen spänning. Därav den stora potentialen som finns i naturen. Första gången jag mediterade i naturen fick jag en intressant upplevelse där gråt blev så naturligt. Det var en tid jag brukade meditera mycket, och just naturen gjorde att det blev enkelt att möta verkligheten. För det finns ingenting i naturen som kan distrahera en. Inte på samma sätt som finns hemma i sitt hem. I hemmet kan man ofta hitta något som distraherar en och som får en att börja med tankeverksamheter. Men i naturen tycks det genast bli svårare. Ifall man är en stressad person som hela tiden går runt och grubblar på saker och ting och sedan ställer sig mitt ute i skogen, så tycks det nästan gå att likna som en drogmissbrukare blir inlagd på ett hem utan droger. För drogmissbrukaren lär första tiden vara enormt krävande, men kanske inte bara på grund av att personen vill ha droger. Utan kanske också att verkligheten är så jobbig. De egna tankarna. Tidigare kunde man fly med droger, det var ens perfekta tillflyktsort, men när drogen försvann fanns inget som kunde hjälpa en att fly.
På samma sätt ifall man ställer sig mitt ute i skogen så behöver man möta sig själv. Det är nästan som att sinnet desperat söker något i naturen som kan få en att börja grubbla men så finns det inget. När det sker kanske behöver vi börja möta det som vi kanske flytt ifrån under en lång, lång tid, och ifall vi vågar fortsätta kanske vi exempelvis kan börja gråta och befria oss själva genom att möta oss själva. Vi människor kan alltså behöva göra samma sak som en drogmissbrukare gör, för vi tycks också vara beroende men på ett annat sätt. Det tycks vara samma beroende i den bemärkelse att det är oss själva vi flyr ifrån. En person tar en drog, du kanske tar upp mobilen. Sen finns det förstås nivåskillnader, men det kan hända så att det finns mer gemensamma nämnare än vad man tror.
Naturen tycks inte ha något drama att erbjuda för vårat sinne. Inga rubriker, inga konflikter, inget skvaller. Så kanske börjar man spela upp historier i sitt huvud, börjar gräva lite djupare inom sig. Kanske börjar man närma sig mer sina känslor. Naturen börjar föda fram något. Ifall man möter det man känner denna tid och vågar se och uttrycka det, exempelvis att gråta, så kan kanske en stillhet börjar födas fram med tiden. Något naturligt. Eckart Tolle nämnde en gång att "Buddah" själv var för att meditera ute i naturen. I naturen är det så svårt för oss människor att skapa drama, det är där den stora potentialen finns. Ifall du ser ett djur blir dödat, inte ens då uppstår drama. Ständigt dödas det i naturen men det tycks ändå finnas en frid och stillhet som aldrig upphör. Eftersom vi är en del av naturen, så kanske denna fridfulla natur kan föda fram det inom oss. Det lär nog inget vara en slump att många finner det väldigt fridfullt att ta hand om hästar. Eller ha en hund i sitt hem. Det är natur också. För övrigt är vi människor också natur och vi har en andning som sker av sig självt, det är nog därför ens egna andning kan vara det mest fantastiska meditations "objekt". För om naturen är ypperligt för meditation, vad är mer lämpat då än ens egna andning som är en del av naturen? Men det är såklart lättare sagt än gjort.
Naturen kan alltså börja föda fram stillhet hos oss. Med stillhet menar jag stillhet från tankar och mera närvaro. För att förstå vad jag menar behöver man uppleva det. Se barnet som riktar full uppmärksamhet till myrorna som kryper på marken. Det är inte att fly från verkligheten, det innebär att närma sig verkligheten utan massor med egna tolkningar.
Vi människor behöver helt enkelt mer natur för att börja lugna vårt mänskliga sinne så det kan börja tjattra lite mindre. Naturen kan fungera som vår medicin. En lugnande medicin men helt utan biverkningar. Naturen kan dock vara en utmaning, man behöver fråga sig ifall man vågar möta det naturen bringar fram inom en. Vi kan ha massor med olika anledningar som håller oss borta från naturen, som sagt sinnet verkar söka drama och ifall det inte hittar något drama kan tankar som "nä nu vill jag hitta på något i stan" dyka upp, och så drar man ifrån naturen. Så det finns en rädsla inom oss att möta oss själva. Det finns något inom oss som vet vilken potential det finns i naturen så vi undviker att omfamna naturen. Även när vi är i naturen har vi med mobilen och använder den. Att ta del av naturen bör man ha sin mobil på flygplansläge eller till och med lämna den hemma.
Vi människor är natur och för att finna en balans i livet kan vi helt enkelt behöva mer natur som påminner om naturen som finns i oss. Eller naturen som vi är. Att försöka fly från detta lär skapa ett stort lidande. Ute i samhället blir vi en fasad, vi spelar och så glömmer vi bort vem vi är. Naturen kan börja hjälpa oss finna vem vi är, och då kommer fridfullheten. Då kommer glädjen. Vi får svar. Illusioner fallerar. Naturen kan helt enkelt börja visa dig mer vem du är, sen så är det ypperligt att åter ta sig an samhället igen. Med mer natur blir samhället roligare och mindre seriöst. Naturen kan visa en att det finns något som alltid kommer var mer ovärderligt än det samhället har att erbjuda. Vad som än händer i samhället så visar naturen vem du är, att du är något djupare. Genast blir samhället mindre seriöst och det blir mera av en lek. Med det menar jag inte att samhället är oviktigt. Samhället är väldigt, väldigt viktigt. Ibland kan man behöva ta paus från samhället, men man får aldrig glömma att man är en del av samhället. Men genom att ta samhället seriöst att det är allt som finns i livet så är chansen stor att man lever i olycka, även om man får miljarder kronor.
Mer natur helt enkelt. Introducera barnen i tidig ålder och ta med den ut dit med jämna mellanrum. Glöm inte heller själv ta del mer av naturen. Låt det bli mer spontant, ifall en skog finns i närheten så gå in där utan att ha ett särskilt syfte. Brygg kaffe och drick ute någonstans i skogen.
