Just be

Vad är kärlek egentligen? Ena stunden upplever man det, nästa stund är det borta och endast tomma ord kan försöka beskriva det. Är det ens möjligt att förstå vad kärlek verkligen är? Är alla beskrivningar av kärlek egentligen felaktiga tolkningar? Men ändå finns ett nöje att försöka beskriva det obeskrivliga, och det är vad min hemsida är till för. Ett ställe att fritt försöka uttrycka det obeskrivliga i text för skojsskull, exempelvis meditation. Ordet kärlek känns lite uttjatat egentligen i mina öron så det blir nog inte så mycket skriverier om kärlek. Konstigt nog är jag nog lite mera nyfiken på att utforska vad exempelvis lidande egentligen är, för jag misstänker när man slutar skapar drama, konflikt, lidande och dylikt blir det lättare för frid att naturligt få blomma fram.  

Vi kan bara försöka gömma oss från själva, men aldrig fly. Eller vi kan inte ens gömma oss, det undermedvetna gör sig ständigt påmint i de handlingar vi gör i livet. Låt oss börja utforska lite mer av sådant vi undvikit hos oss själva för att vi varit alldeles för distraherade för att försöka bli någon. 

Ta mina texter med en nypa salt :)

Lille Rudar: "Huvudsaken det är kul". Okänd vuxen: "Kul? Med kul kommer man inget vart i livet, det finns viktigare saker".

En gång i tiden ville vi inget annat än att bara ha kul. Men om och om igen fick vi höra att vi måste bli något, klarar vi inte skolan så har vi ingen framtid. Vi duger inte som vi är så vi behöver förändra oss så att vi duger och passar in. Vi ska bli populära, skaffa fina prylar, märkeskläder, bli rika, fixa bra jobb, ha finare gräsmatta än grannen och så vidare.

Inget fel att jaga drömmer, framgång, pengar och kändisskap, men vad händer om vi lägger ner all den energin för att känna att vi duger? Vad händer om vi glömmer bort oss själva i processen och låter andra människor avgöra vem vi är? Man kan nog säga att vi kanske inte fick den bästa vägvisningen i livet, för man glömde bort att det finns en annan sida av livet. Vi polerar alla små fläckar på krona sidan av myntet, men vet inte om att det finns klave på andra sidan som också behöver få bli sett och erkänt. Vi vet inte att två sidor behövs för att finna en balans.

I jakten på att bli något handlar det om att kunna uppvisa resultat, och hur det går till är mindre viktigt. Även om ens hälsa försämras och nära och kära som förloras i processen så är inte det så viktigt så länge man får det man vill ha. Denna drivkraft lär ha sitt syfte, men utan balans kan det bli förödande. 

Den andra sidan av myntet så handlar det mer om vad brinner man för? Vad känns meningsfullt? Vad gör en glad? Det är viktiga frågor som är värda att hedra. Att arbeta 4:a timmar med något man tycker är tråkigt är enormt mycket mer energikrävande än att arbeta 12 timmar med något man gillar. Det går inte ens att jämföra. Så vad kommer ge mer framgång i slutändan? Hur många bokstavligen sliter inte vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, men för vad? Är det inte så att man lätt blir en arbetarmyra som arbetar för andra? Som arbetar ibland nästan endast för att duga som människa. Men som vad skulle hända om man tog en stor del av denna kraft och energi och riktade den till att utforska vad man verkligen vill göra? Vad brinner man för? Vad vill man uttrycka? Finns det något man älskade att göra som barn men som man kanske slutade med för att omgivningen skrattade åt den, eller föräldrar som sa att man kommer ingen vart i livet med en meningslös hobby.

Jagandet i samhället att bli någon innebär en stor stress, rädsla och lidande. När finns tid för att vårda hobbys som att dansa, sjunga, måla, vara i naturen, eller bara sitta med en god kopp kaffe och läsa en bok. När finns tid för att lära känna sig själv, sina känslor, meditera och att finna en mening och glädje i det man gör? "Know thyself" som det ska ha stått på något grekiskt tempel från antikens tid. Åtminstone lite tid är värt att hedra till att bara vara för en liten stund. Lite tid, börja där. Den återhämtning man får att ta en paus från att tävla i samhället gör att man får ännu mer energi och kraft att ta sig an livets utmaningar. En styrketränare förstår vikten av återhämtning, det är rent av A och O. Samma sak gäller för den mentala aspekten i livet. 

Man kanske kan säga att vi fick lära oss "att göra", men inte "att vara". En dualitet som är beroende av varandra och kan inte existera utan varandra. Yang och yin, maskulin och feminin energi. Bruce Lee verkade kalla det unnaturalness naturalness. Det verkar alltså finnas olika sätt att benämna samma fenomen. Det verkar finnas en naturlig drivkraft inom oss, samt även också en drivkraft som är det motsatta. Båda behövs! En ypperlig balans skulle kanske kunna vara att känna en mening och glädje i det man gör, men att samtidigt ha ett syfte och ett mål i det man gör. 

"The ideal is unnatural naturalness, or natural unnaturalness. I mean it is a combination of both.
I mean here is natural instinct and here is control. You are to combine the two in harmony.
Not if you have one to the extreme, you'll be very unscientific. If you have another to the extreme, you become, all of a sudden, a mechanical man. No longer a human being.
It is a successful combination of both. That way it is a process of continuing growth. - Bruce Lee

Kommer för övrigt skriva en del om meditation på min hemsida, men låt oss kalla det för "medveten närvaro", eller att "bara vara", eller den "inre Världen", eller "hitta hem". Meditation sägs också kunna vara ett annat ord för "witnessing", watching, observing. Så det finns förstås en stor mystism kring ordet och vad det är, men det är bra. Låt det vara något mystiskt, låt det vara något oförståeligt. Meditation behövs likt som kärlek upplevas, och inte nödvändigtvis pratas så mycket om. Meditation är ett enda stort mysterium. 

Går kanske också säga att meditation är motsatsen till "att göra", det vill säga det vi får lära oss i samhället. Kanske är det därför det upplevs flummigt ibland, för det är motsatsen till det vi lärt oss? Vadå "att vara" tänker man kanske, för att det upplevs som att det finns inget syfte att "bara vara". Men tänk om det är viktigare än vad man tror? Tänk om det simpla att bara vara för en liten stund är guldvärt? Efter man arbetat hårt fysiskt med något, eller kanske vandrat i skogen en hel dag, är det inte då ypperligt värdefullt att kanske bara sitta på en trevlig plats och ta en kopp kaffe och ingenting göra? Det blir kanske extra tydligt när man pratar om att man behöver vila och frid efter stora fysiska utmaningar, men tänk om det är minst lika viktigt att få frid och vila efter att ha stressat mycket under en dag? 

Rätta mig om jag har fel, men nog är det så att många blir utbrända idag eller får andra bekymmer med sin hälsa, exempelvis depression. Det är här mer förståelse kommer in i bilden, och ibland behöver man få läsa de rätta orden som kan träffa en i hjärtat. För någonstans förstår nog många innerst inne att det är något galet med hur vi lever idag, och man behöver ibland bara få en liten påminnelse för att vakna till att man behöver göra en förändring i sitt liv.

Låt oss börja utforska de två dualiteterna, inåt och utåt. Att finna en balans mellan det extroverta och introverta. Att vara jordnära, grundad, trygg med sig själv, och samtidigt leva och vara en del av samhället.

Som sagt, ta saker och ting på min sida med en nypa salt. Utmanar mer än gärna gamla synsätt och beskriver mitt sätt att se på saken, för stunden. Kan mycket väl ha fel. Vad är sanning? Vem tusan vet. Men tror det kan vara bra att fundera och vara nyfiken. Det som låter flummigt, låt det simpelt bara passera. Det som låter intressant, yey.